Somna med Henrik

Hej Somna, vad är det för dag idag? Är det tisdag eller måndag? Jag vet inte, du vet hur det är. Jag vill gå ut och gå med dig idag Somna. Vi är på ett fält och står i mitten på det fältet. Vi har krympt, du och jag. Vi har blivit mindre. När jag var yngre hade jag det som en fantasi, att kunna krympa.Vi ser en människa, som för oss är helt enorm. Det är Signe. En kvinna vars hela jobb är att mäta saker, allting, hela dagarna. Hon är en mätare. Hon märker att vi tittar på henne, och hon är en sån som älskar allting, oavsett storlek. Det finns alltid något större, Somna. En sten är stor för en myra, men liten för ett berg. För storlek, visar det sig, är inte en sanning. Det är ett förhållande.Plötsligt är det vi som är stora och det är Signe som är liten. Är det vi som har växt, eller är det Signe som har krympt? Det är som att vi blir större för varje steg vi tar.Vi sätter oss bredvid Signe. Världen runt oss växer och krymper. Allt händer samtidigt. Vi är tillbaka där vi började, eller egentligen har vi inte gått någonstans alls. Det är samma fält, eller så är det ett helt nytt.Godnatt från alla skalor, det lilla och det stora. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Det händer att jag ligger och tänker: nu går tåget. En störande tanke, sen en till, och sen är det igång. Och just nu finns ingenting vi kan göra åt det. Det är som det är.I det här avsnittet pratar jag om hängslen. Förra sommaren hade jag hängslen för första gången på flera år när jag träffade några nya kompisar på Södermalm och åt borsjtj. Med de kompisarna såg jag också en gammal ståuppkomiker på Norra Brunn som skämtade om samma saker som 1992. Det var lite sorgligt.Har du tänkt på sånna personer som fastnar i ett årtionde? Vars hela liv utspelar sig i en tid när deras liv peakade. Jag är rädd att det skulle hända mig. Jag vill inte fastna. Livet som har varit är borta. Det finns inte längre.Efter livepodcasten städade jag och min nya anställda lokalen. När vi var klara gick hon vidare för att ta en drink och fira. Jag körde hem genom natten och åt yoghurt med havrekuddar framför tv:n. Det jag var gladast över var att jag hittade en parkeringsplats så nära. Det är som att jag kliver av ett framrusande tåg. Håller jag på att bli ursynkad? Det gör ont.Om jag nu har stannat, så måste jag kanske måste putta mig framåt. Jag är fine, jag är okej. Jag har inte svaren. Godnatt.Mer om Henrik, klicka här: **https://www.henrikstahl.se/**

Hej Somna. Sedan Boöte dök upp har det kommit väldigt mycket post. Mail, kommentarer, meddelanden. Lite rörande, faktiskt, att så många hört av sig om en puma de inte visste att de saknade förrän han dök upp. Det här är del tre i berättelsen om Boöte, en puma som bor i en stad han inte känner sig hemma i, jobbar på ett företag som sakta äter upp honom inifrån och bär på ett tomrum han inte riktigt minns hur det uppstod. Jag improviserar mig igenom en halvfärdig bokidé och du behöver som vanligt inte lyssna.Vi börjar morgonen efter. Boöte cyklade hem från Lova sent på natten, och nu ligger han i sin egen säng och lyssnar på kranen som droppar i ojämntakt. Det är skönt. Det var hans tak, hans ljud, hans ingenting som bestämt sig ännu. Vi återvänder också till praktikant-geten, hon som ingen visste vad hon hette.På buss 14 satt en klisterlapp i dragspelsdelen. Dra åt helvete. Ingen förklaring.Somna, hur kan man veta vad som gäller när det inte står? Ibland måste man lita på det som gäller även om det inte står. Även för pumor med ett tomrum i bröstet.Inne på kontoret kallade chefen Magnar in honom. En väldig älg som fyllde rum utan att egentligen vara stor nog att göra det. Han ville ge Boöte en större roll. Boöte sa ja. Ja, två bokstäver. Ingen ansträngning.Det är lätt att läsa Boöte som en tragisk figur. Det är lätt för oss att tänka på vad han borde göra. Men det är ett av privilegierna med att lyssna, Somna. Vi är utanför berättelsen. Bara då kan man veta vilket val som är rätt. Det var det, du kan sova nu. Sov gott. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Hej och välkommen hit, till en timme av okvalificerat hobbytänkande. Jag tänker som hobby, och det har råkat bli mitt jobb också. Ibland drar jag mig för att göra det, som idag när jag skulle spela in. Det finns ett litet motstånd. Jag tänker att inspirationen ska komma, men det gör den aldrig. Till slut bestämmer jag mig bara för att köra ändå. Det är inget särskilt med det här eller med mig.Jag pratar om en liten äldre man, i 60-årsåldern. Tio år äldre än jag och lite rund om magen, med glasögon. En sån där som man ser i kön någonstans, som på Ica. Han heter Kent Auren. Han lever ett helt vanligt liv. Han är pensionär nu och är gift och har två barn. Han har sommarstuga i Sörmland, kör Volvo och har en grill.Har du försökt summera ditt liv, Somna? Jag försöker summera mitt liv, om det har varit bra eller dåligt. Det har funnits dåliga stunder. Samtidigt har allt jag drömt om hänt. Kanske inte precis i den form som jag ville från början, men det har hänt. Det får man aldrig glömma bort.Tillbaka till Kent Auren. Han har levt ett bra liv, men som för alla finns det smärtpunkter. För Kent handlar det om en person som han träffade i lumpen. Där träffade han en kille i sin egen ålder, en ganska kraftig person som hette Linder. Linder hade en självklar pondus och närvaro, som om livet föll sig enkelt för honom. I jämförelse kände sig Kent liten och lite fjompig, men det var Linders vänskap som fick tiden i lumpen att gå. Linder såg Kent för den han var. Det här är historien om deras tid i lumpen och deras vänskap.Lumpen tog slut och livet gick vidare. Kent träffade en kvinna, gifte sig och fick barn. Barnen växte upp, åren gick. En dag fick han, på omvägar, veta att Linder hade gått bort. Det väckte fler känslor än han var beredd på. Det blev en vändpunkt i Kent Aurens liv och det skapade ett tomrum i honom.Godnatt. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna, vad roligt att du är här. Jag har bara känt en person som heter Frej i hela mitt liv. Känner du någon Frej, Somna?Har du koll på verkligheten, Somna? När fick du bekräftelse på att det du upplever faktiskt är en objektiv bild av vad som pågår, att det du upplever är verkligt? Igår fick jag bekräftelse på att jag hade fattat ett bra beslut. Jag sjunger en sång om Frej; jag tror att jag har sjungit den i podden tidigare. Jag minns inte var den kommer ifrån, kanske Djurens brevlåda. I sången sjunger de om “konterfej”, sånna små porträtt som soldater hade av sina älskade, som de kunde titta på under kriget. Det finns egentligen ingen riktig motsvarighet i vår uppkopplade tid till att vara ifrån varandra i ett helt år och bara kunna skriva brev. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att vara ihop innan jag träffade Nina. Jag har känt att jag ångrat mig, och det har funnits en känsla av att jag var fast. Att jag var fast i någonting.Men jag kan tycka att det är lite tröttsamt, det där med att skrika “länge leve kärleken” som ett svar på allting. För det vi fastnar för är ju den där romantiska kärleken, och den, om jag ska vara helt krass , den dör. Hur funkade det förr när man var trolovad med någon som man inte känner? Undrar om man någonstans på vägen där börjar känna att "Jag vet ju inte vem den här människan är som jag är trolovad med”. Vi får bara historierna med längtan och den sanna kärleken. Jag tänker på mina egna föräldrar. Jag publicerade ett inlägg om deras bröllopsdag för några veckor sedan. Mina föräldrar är två individer som har valt att gå tillsammans genom livet. Ibland aktivt, och ibland för att de måste. Det är inte en historia om att kärleken övervinner allt. Det är inte så det funkar. Somna vi kanske inte måste tänka på framtiden så mycket hela tiden, inte behöver oroa oss om allt som händer imorgon. Jag tycker att det finns för få som säger ”Mon Dieu” i det offentliga rummet. Jag ska börja säga det när får negativa besked. Som om någon sa till mig att allt som hänt det senaste året bara var en dröm. Om du fick backa tiden, skulle du göra det? Jag tror inte att jag hade gjort det, vad jobbigt att behöva leva om. Varken framtiden eller det förflutna existerar.Mon Dieu. Sov gott. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna, det är Henrik. Henrik som pratar. Jag hoppas du mår bra. Jag hoppas att alla mår bra.Dagens avsnitt handlar om ointagliga borgar på ogästvänliga fiktiva planeter, byggda av fredlösa hamstrar. Blir du lika nyfiken som jag på vart det här ska ta vägen?Vi börjar med borgarna, murarna för vår berättelse. Jag är ingen expert på borgar. Vad är egentligen en borg? Vi bryter ner det. I sin kärna är det en byggnad som är befäst. Det är murar, torn och vallgravar. Den är väldigt begränsande, en byggnad vars enda syfte är att hålla andra ute.Att den är ointaglig betyder att det är en borg som är svår att ta sig in i. Jag älskar det ordet. Ointaglig. Det har en viss tyngd. Borgen går inte att ta. Det går att försöka ta den, men det går inte. Det är ju en metafor för många saker i livet. Kanske är podcasten vår lilla stund av ointaglighet. Vi är inkapslade i en ointaglig borg som heter ”Somna med Henrik”, och inget annat spelar någon roll.Ogästvänliga planeter kan vara planeter som inte existerar, eller planeter som finns men på platser vi ännu inte har upptäckt. Ogästvänliga och ointagliga är två sidor av samma mynt. Det är inga mysiga planeter, inte sådana planeter man åker på semester till. Det ogästvänliga är en del av det ointagliga i borgen. Fienden måste först övervinna planeten för att komma till borgen.Fredlösa hamstrar är ett ämne som är lite djupare än vad jag klarar av på egen hand. Jag ringer en expert. Men jag ringer fel. Jag ringer igen. Hamnar i telefonkö. Till slut får jag prata med Ingeborg, som är professor vid den galaxiga högskolan i Bromma. Vi kallar henne Ingo. Hamstrarna är fredlösa i den bemärkelsen att de är utstötta och fria från samhällets regler.Somna, borgen är kanske en metafor för världen utanför, som inte riktigt når in.Nu är det dags att sova. Godnatt. Sov gott och dröm sött.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

I dagens avsnitt går jag ner i min källare. Där lever jag sällare, för där har jag kvar min ångmaskin. Vilken märklig leksak det egentligen är, den där ångmaskinen. Jag minns att jag själv lekte med en när jag var liten och jag minns att brände mig. Varför är det så? Att det ofta är de traumatiska sakerna vi minns. När man blir skrämd, när det gör ont eller när något är mer obehagligt än vanligt. Det är lite sorgligt att det fungerar så. Jag tänker tillbaka på min barndom och på minnen jag tror att jag har. Små fladder, fragment av något som kanske inte riktigt finns. Somna, vi djupdyker tillsammans i tidiga minnen, du och jag. Vi letar upp ditt äldsta minne. Jag berättar om mina äldsta minnen. Bland annat vuxna som skrattar och har roligt. Förmodligen är det min pappas gamla barndomskompisar och det är fest. Jag minns även att mamma var arg, inte på mig men på något annat. I alla minnen är det sommar, det är varmt. Det är underligt det där med minnet.Det är lätt att mytologisera sitt tidiga förflutna. Att prata om det som att det är magiskt. Ett minne jag tror att jag har från 1979 är att jag fick gå hem själv från min kompis Erik. Husen runt mig är enorma och jag minns en känsla av förundran. När jag återvände till platsen i vuxen ålder kunde jag inte alls känna samma känsla. Minnet bor bara inom mig. Vet inte om jag kommer närmare sanningen eller om det är röken av en eld som inte längre brinner. Vi pratar också om att beskriva sig själv. Är det inte intressant hur folk beskriver sig själva? Så fort man börjar är det som att man tar bort 99,9 % av den man är. Jag försöker beskriva mig själv, men det går inte. Kommer fram till att jag är en sån som längtar.Jag håller själv på att somna, glida bort och försvinna in i slöjan bakom blöjan.Det behöver inte vara så perfekt allt hela tiden. Jag är bara Henrik och det är vad det är. Det var det. Sov gott nu, Somna.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Hej. Idag ska jag berätta en saga om en kvinna som levde oerhört länge. När Nirma växte upp var hon som alla andra, men när hon nådde 20 års ålder blev det tydligt att hon var annorlunda. Hon blev helt enkelt inte äldre, hon hade slutat åldras som alla andra, varken kroppsligt eller psykiskt. Hon är ett biologiskt undantag. Tidlös. Alla runt henne åldras. Dör. Och hon inser att det kanske inte bara är en gåva att inte åldras. Hon flyttar till en stuga på en bergsknalle och börjar odla blommor och morötter. Åren går. Hon passerar 100 år, 200 år, 300 år och så vidare. Hon skriver böcker. Elva stycken, för att vara exakt. Hon tar till sig elever och en dag blev hon kär i en av sina elever vid namn Knugert. Hon bygger en farkost och sätter kurs mot ett solsystem 100 ljusår bort. Hon går i dvala och vaknar vart tusende år. Tillslut kommer hon fram till en ny planet och möttes av sitt nya liv. Det var det, sov gott Somna. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Idag har jag börjat om tre gånger. Jag blev distraherad av min telefon. Av notiser som inte vill tystna. Av min pulsklocka som varnar för hög puls och undrar om jag verkligen är frisk, fast jag bara sitter helt still.Jag berättar om tre gånger jag blivit förnedrad i idrottssammanhang. Om en boxningsklubb i Göteborg där jag skulle göra research inför en roll som boxare. Om en idrottsdag i högstadiet där jag var kommentator och de andra eleverna buade när jag pratade, och jag dessutom inte hade koll på vilka som faktiskt spelade. Och om hur jag i lågstadiet trodde att klasskamraterna skrek “höna” under fotbollsmatcherna, när de i själva verket ropade “hörna”, och hur jag aldrig riktigt har förstått mig på reglerna i sport. Vi landar i känslan av att bara vilja sitta med benen i kors bredvid en person man älskar. Om hur det är att ha barn och hur världen blev en annan. Vi uppfinner en konstig sport. Först Gargamelboll, men jag tror att jag redan uppfunnit den sporten? Jag är osäker. Jag uppfinner Flaffertoffen istället, med tofflor, enorma planer, en kamouflagefärgad boll, höga knän och regler om att aldrig få stå still. Men ärligt somna, det är väldigt få som vill spela den här sporten.Sov Gott Somna.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/