Somna med Henrik

Hej Somna. Jag är inte bitter. Dagens avsnitt ska handla om att kämpa sig upp för en backe. Eller nej, det ska det inte alls. Vilket tråkigt tema. Det handlar om att jag har svårt att säga nej. Jag köpte merch i fel storlek för att jag inte klarade av att stå i kassakön och inte köpa någonting. Jag giggade på en Finlandsfärja med höggravida Nina, ingen loge, en bakfull ljudtekniker som konsekvent presenterade mig som Markus, och en publik som till stor del inte förstod svenska. På taxfreen var jag den sekunden ifrån att köpa en whiskyflaska som kostade 30 000 kronor, för jag ville inte säga nej.Ibland känner jag att jag har slösat bort mina unga år. Men sen tänker jag: jag vill faktiskt inte bli ung igen. Jag har kämpat mig hit. Att behöva börja om utan den verktygslåda jag har idag, det låter inte lockande.Min morfar förstod sig nog inte riktigt på mig. Jag lekte så mycket, och det gjorde inte han. Han hade arbetarhänder fast att han jobbade i restaurangvärlden, och han hade gärna berättat för mig hur jag skulle leva mitt liv. Han var väldigt noga med att man skulle göra rätt för sig. Min mormor var 100 & närvarande i mitt liv. Det var hon fram tills den dagen hon dog, när jag var 28 år. Jag lovade mig själv att aldrig börja röka. Jag håller fortfarande det löftet.Tack Somna för att du finns.Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna.I natt öppnas ett litet draperi i Äventyrsvargen och ut kliver Ester från Byrån för inre anställningar. Hon har väntat länge. Hon vill prata om det där som pågår under allt annat. Inte jobbet du har. Utan jobbet du gör utan att veta om det.Det blir prat om brevbärare som levererar meddelanden mellan olika delar av sig själva. Om väktare som står vid gränsen mellan det som visas och det som är. Om katter som inspekterar världen med största allvar och hundar som sorterar känslor de aldrig bett om.Och någonstans mitt i allt så uppstår ett litet glapp. Mellan tankarna. Där något kanske finns. Eller inte. Det är som det är.Kanske är du en arkivarie. Kanske en demolerare. Kanske sitter det en liten figur i dig och grubblar utan att någonsin bli klar. Och det är okej.Du behöver inte förstå något av det här. Du kan bara ligga där och låta det passera. Som brev. Som något som klingar till och sedan försvinner igen.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/Mer om Somna med Henrik, klicka här: https://www.somnamedhenrik.se/

Somna.Det börjar i påsken, i tystnaden som först känns som frihet och sen långsamt förvandlas till något annat. Något som ligger och trycker mellan tankarna som stora stenblock. Henrik sitter ensam, äter godis, tittar på tv och märker hur huvudet inte längre är en plats att flyga i utan något att sitta fast i.Sen plötsligt: en rymdfärd. Fyra människor i en garderob på väg runt månen. Och där någonstans börjar en tråd om hur vi står ut med varandra. Eller inte gör det. Om att vilja skrika “titta på mig” bara för att få något att hända. Om hur små ljud kan bli outhärdliga. Och hur vi samtidigt kan göra det mest otroliga tillsammans.Det handlar om att vara själv. Och om att behöva andra. Och om att flera saker kan vara sanna samtidigt, även när de inte går ihop. Om den vilda och den lugna Henrik. Om att välja ett liv och samtidigt sakna det andra.Och någonstans mitt i allt: en katt som inte vet om den vill in eller ut.Det är som det är. Det som händer, händer.Nu börjar vi. Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/Mer om Somna med Henrik, klickas här: https://somnamedhenrik.se

Somna. Det blev fel. Och därför blev det rätt.Ett avsnitt som egentligen inte skulle finnas, men som ändå finns. För att något släpptes igår som skulle ha släppts idag, och då sitter jag här i värmen i Äventyrsvargen och försöker förstå varför det känns viktigt att hålla tider, och varför jag ändå inte riktigt gör det.Vi pratar om rutiner. Om skuld. Om att vara den som lyssnar “på riktigt”. Och så glider vi ner i en gammal kartong med serietidningar i en källare, där värmeböljor gör människor galna och ankor skrattar på sätt som kan missförstås.Det blir fastrar. Fjädrar. En flicka som heter Fimpen som rör sig mellan stillhet och raseri. Ett hus med 900 000 människor. En anka som heter Arne som blir missförstådd men ändå hittar tillbaka till sitt skratt.Och någonstans där, mellan snabbmatsställen, barndomsminnen och små oförrätter som aldrig riktigt får ett utlopp, så finns du. Somna. Du som lyssnar halvt, eller inte alls. Eller hela vägen.Det är som det är. Det som händer, händer.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Välkommen tillbaka Somna. Det är kul att du är här. Det är faktiskt kul varje gång. Jag vet att det kanske inte känns som att det är sant. Men det är det. Vi sitter ihop en stund, du och jag.Till sin natur är livet en lat process. Det är alltid det närmaste som gäller, det som kräver minst energi. Det är närheten som avgör, inte det som är bäst. Om du tänker tillbaka på ditt liv, är det inte så då? Att du valt det som är nära.Ibland fastnar tankar i huvudet. Jag kan inte riktigt varför det fastnar. Som ett litet frö som har börjat växa i en spricka. Jag pratade med en svamp som heter Ture. Han sa en sak som fastnade. Det vi ser när vi ser en svamp är inte svampen, det är dens fruktkropp. Hela svampen ligger under jord. De kommunicerar med varandra under skogens golv. Alltid som när man pratar med en svamp, så började vi prata om Japan. Ture har sedan han var 20 år velat åka till Japan.Jag har också velat åka till Japan. Jag har längtat till Japan. Har varit lite bitter på mig själv att jag inte åkt dit när jag var yngre och mer formbar. Nyligen insåg jag att jag inte vill åka till Japan längre, för då tvingas jag ge upp det Japan jag har inom mig. Den versionen av Japan är perfekt. Det finns en frihet med de inre platserna som man har på insidan som små skatter. En frihet som de riktiga platserna inte kan ge. Riktiga platser har en skyldighet mot sin egen komplexitet. Det är både fult och fint. I platserna inom oss kan vi välja ut allt det fina. Mitt Japan har inga oglamorösa ögonblick. I verkligheten är det inte som man har tänkt sig. Det är platt, tråkigt och fult.Jag tänker på en framtid där turismen är borta. Ersatt av VR-styrda robotar som besöker platser åt oss. För att de ska smälta in bland lokalbefolkningen ger man dem mänskliga ansikten och bygger proteser.Någon gång ska jag åka till Japan. Först måste jag göra mig av bilden jag har. Det handlar inte om att jag rätt att bli besviken, jag är ointresserad av att förstöra min fina bild.Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Varför börjar jag varje avsnitt med att särskilja mig från resten av verkligheten? Varför är det så viktigt för mig att inte vara som alla andra? Det är nog en rest från mobbningsåren, ett försvar. Jag har aldrig förstått mig på folk som gillar stranden. Eller folk som tycker att det är viktigt att jobba på brännan för den delen. Tack för ozonlagret Skapelseföreningen.Det här avsnittet handlar om Skapelseföreningen, en ideell förening bestående av äldre gubbar och en kvinna vid namn Solveig som skapade solen. Kenneth Orgiman är ledaren och bestämmer allt. Men det är Kjell-Åke och hans kompisar Kjell och Åke, lite lägre i rang inom föreningen, som råkar starta ett hobbyprojekt som växer sig större än någon hade anat. De skapade liv. Men UV-strålningen från solen var ett problem. Lösningen kom till Kjell-Åke under en tråkig middag, när han träffar en far och en son.Tack för att du finns, Somna. Godnatt. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna!Det är sent. Inte dramatiskt sent, bara sådär sent som det blir när man inte riktigt blir trött och tankarna lägger sig i lager ovanpå varandra. Jag sitter här och hör min egen kropp arbeta i det tysta och börjar bygga en människa av ingenting. Han heter Valdemar Lorbos. Han är lobbyist. Eller kanske är han mest någon som befinner sig i en lobby hela livet, i ett mellanrum där man aldrig riktigt anländer.Vi följer honom till Bryssel och vidare till Tbilisi, till hotellrum som inte minns honom och skor som inte är gjorda för kullersten. Han går vilse på ett sätt som inte gör ont. Eller jo, lite. Men också på ett sätt som öppnar någonting. En klarinett i natten. En katt som blinkar. Ett samtal som inte leder någonstans.Det här är ett avsnitt om att vara mitt emellan. Om att kanske inte veta vem man är, och att det inte behöver lösas. Och någonstans där, i allt det där som inte riktigt är något särskilt, finns en liten rörelse. Inte stor. Men tillräcklig.Du behöver inte hänga med. Som vanligt.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna, vad är det för dag idag? Är det tisdag eller måndag? Jag vet inte, du vet hur det är. Jag vill gå ut och gå med dig idag Somna. Vi är på ett fält och står i mitten på det fältet. Vi har krympt, du och jag. Vi har blivit mindre. När jag var yngre hade jag det som en fantasi, att kunna krympa.Vi ser en människa, som för oss är helt enorm. Det är Signe. En kvinna vars hela jobb är att mäta saker, allting, hela dagarna. Hon är en mätare. Hon märker att vi tittar på henne, och hon är en sån som älskar allting, oavsett storlek. Det finns alltid något större, Somna. En sten är stor för en myra, men liten för ett berg. För storlek, visar det sig, är inte en sanning. Det är ett förhållande.Plötsligt är det vi som är stora och det är Signe som är liten. Är det vi som har växt, eller är det Signe som har krympt? Det är som att vi blir större för varje steg vi tar.Vi sätter oss bredvid Signe. Världen runt oss växer och krymper. Allt händer samtidigt. Vi är tillbaka där vi började, eller egentligen har vi inte gått någonstans alls. Det är samma fält, eller så är det ett helt nytt.Godnatt från alla skalor, det lilla och det stora. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/