Somna med Henrik

I dagens avsnitt går jag ner i min källare. Där lever jag sällare, för där har jag kvar min ångmaskin. Vilken märklig leksak det egentligen är, den där ångmaskinen. Jag minns att jag själv lekte med en när jag var liten och jag minns att brände mig. Varför är det så? Att det ofta är de traumatiska sakerna vi minns. När man blir skrämd, när det gör ont eller när något är mer obehagligt än vanligt. Det är lite sorgligt att det fungerar så. Jag tänker tillbaka på min barndom och på minnen jag tror att jag har. Små fladder, fragment av något som kanske inte riktigt finns. Somna, vi djupdyker tillsammans i tidiga minnen, du och jag. Vi letar upp ditt äldsta minne. Jag berättar om mina äldsta minnen. Bland annat vuxna som skrattar och har roligt. Förmodligen är det min pappas gamla barndomskompisar och det är fest. Jag minns även att mamma var arg, inte på mig men på något annat. I alla minnen är det sommar, det är varmt. Det är underligt det där med minnet.Det är lätt att mytologisera sitt tidiga förflutna. Att prata om det som att det är magiskt. Ett minne jag tror att jag har från 1979 är att jag fick gå hem själv från min kompis Erik. Husen runt mig är enorma och jag minns en känsla av förundran. När jag återvände till platsen i vuxen ålder kunde jag inte alls känna samma känsla. Minnet bor bara inom mig. Vet inte om jag kommer närmare sanningen eller om det är röken av en eld som inte längre brinner. Vi pratar också om att beskriva sig själv. Är det inte intressant hur folk beskriver sig själva? Så fort man börjar är det som att man tar bort 99,9 % av den man är. Jag försöker beskriva mig själv, men det går inte. Kommer fram till att jag är en sån som längtar.Jag håller själv på att somna, glida bort och försvinna in i slöjan bakom blöjan.Det behöver inte vara så perfekt allt hela tiden. Jag är bara Henrik och det är vad det är. Det var det. Sov gott nu, Somna.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Hej. Idag ska jag berätta en saga om en kvinna som levde oerhört länge. När Nirma växte upp var hon som alla andra, men när hon nådde 20 års ålder blev det tydligt att hon var annorlunda. Hon blev helt enkelt inte äldre, hon hade slutat åldras som alla andra, varken kroppsligt eller psykiskt. Hon är ett biologiskt undantag. Tidlös. Alla runt henne åldras. Dör. Och hon inser att det kanske inte bara är en gåva att inte åldras. Hon flyttar till en stuga på en bergsknalle och börjar odla blommor och morötter. Åren går. Hon passerar 100 år, 200 år, 300 år och så vidare. Hon skriver böcker. Elva stycken, för att vara exakt. Hon tar till sig elever och en dag blev hon kär i en av sina elever vid namn Knugert. Hon bygger en farkost och sätter kurs mot ett solsystem 100 ljusår bort. Hon går i dvala och vaknar vart tusende år. Tillslut kommer hon fram till en ny planet och möttes av sitt nya liv. Det var det, sov gott Somna. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Idag har jag börjat om tre gånger. Jag blev distraherad av min telefon. Av notiser som inte vill tystna. Av min pulsklocka som varnar för hög puls och undrar om jag verkligen är frisk, fast jag bara sitter helt still.Jag berättar om tre gånger jag blivit förnedrad i idrottssammanhang. Om en boxningsklubb i Göteborg där jag skulle göra research inför en roll som boxare. Om en idrottsdag i högstadiet där jag var kommentator och de andra eleverna buade när jag pratade, och jag dessutom inte hade koll på vilka som faktiskt spelade. Och om hur jag i lågstadiet trodde att klasskamraterna skrek “höna” under fotbollsmatcherna, när de i själva verket ropade “hörna”, och hur jag aldrig riktigt har förstått mig på reglerna i sport. Vi landar i känslan av att bara vilja sitta med benen i kors bredvid en person man älskar. Om hur det är att ha barn och hur världen blev en annan. Vi uppfinner en konstig sport. Först Gargamelboll, men jag tror att jag redan uppfunnit den sporten? Jag är osäker. Jag uppfinner Flaffertoffen istället, med tofflor, enorma planer, en kamouflagefärgad boll, höga knän och regler om att aldrig få stå still. Men ärligt somna, det är väldigt få som vill spela den här sporten.Sov Gott Somna.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Somna, välkommen tillbaka till Somna med Henrik. Din podcast. Jag pratar om små sekundundantag som man sedan använder som anekdoter för att måla sitt gamla liv i andra färger. Livet är fullt av transportsträckor när man inte vet vad som är vad. Ikväll berättar jag om en cykel som följer med genom livet trots att man knappt använder den. Den fraktas mellan städer och lägenheter, lämnas kvar och hittas igen flera år senare efter en festkväll. En cykel jag inte cyklade på under flera år. Vi pratar om Stockholmstrafik. Om cykelbanor och hur de kan ta fram sidor hos oss som inte är så fina. Och hur något med den här staden tidigare har väckt en beredskapsilska hos mig, att alltid vara redo på gräl och konfrontation. Och så hamnar vi i ett socialt sammanhang med tårta. När tallrikarna tar slut går jag och hämtar en tallrik till mig själv, utan att tänka på de andra. Då säger någon bakom mig att jag kunde ha tagit fat till alla. Det är egentligen en liten sak. Men skammen som följer är inte liten, den stannar kvar långt efter att situationen är över. Att släppa och gå vidare finns inte per automatik för mig. Det är något jag måste välja. Och det är inte alltid det går. Jag vill försöka låta saker hända när de händer. Att inte leva i saker innan eller efter, och inte fortsätta spela upp händelser i mitt huvud.. Världen är enbart det som händer just nu och sen är det över. Ingen är en mästare, ingen är fullärd. Alla är noviser. Hela sitt liv. Vi kan inte det här Somna. Vi vet inte.Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Sov gott.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Ikväll börjar vi i ett portlider igen, du och jag, på väg ut i något som vi inte riktigt vet vad det är. I kväll sitter jag i Äventyrsvargen och funderar över vad man egentligen ska prata om när man inte har förberett någonting alls. Vi hamnar på en spårvagn, omgivna av människor med hörlurar som verkar befinna sig i helt egna universum. Vi pratar om drömmar som kommer i efterskott. minnen från en intervju där jag kände mig briljant och klok stunden, men i efterhand mest framstår som en lätt förvirrad. Somna har du funderat på hur små våra fack för begriplighet är och hur snabbt vi avfärdar det som inte passar in? Mitt i allt detta sitter en podcastare med nya lampor som lyser på honom medan han gör innehåll om sitt eget innehåll. En podcastare med prestationskrav som smyger sig på, trots att de är svåra att erkänna, och med en inre tystnad som inte riktigt går att sätta ord på. Sen glider vi vidare, ut i kylan. Till sakerna som står där ute och väntar i mörkret och minusgraderna. Hans bil, till exempel. Och djuren som aldrig får gå in, som en duva som sitter på en gren i vintermörkret, med en tom duvblick och iakttar värmen inne i husen. Och podcastaren tänkter på dubbelheten i att vara en människa. Det viktigaste av det viktiga. Och det oviktigaste av det viktiga. Och det oviktigaste av det oviktiga. Och det viktigaste av det oviktiga.Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Sov gott.Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej somna. Ikväll öppnas ett par stora portar och du kliver rakt in i Somna med Henrik-dagarna, en sorts karneval där alla samhällslager blandas och rollerna vänds ut och in. Det luktar popcorn så hårt att det känns som en hand i ansiktet.Ur folkträngseln stiger baron von Essenflassen Pragma Flapplest fram, i Rövtusselunda, med hattar till människor, barn och hästar. Och där finns Habbi, hattjonet, som får sin enda kväll om året då han får ge order. Det börjar som en lek. Det slutar som ett litet historiskt haveri med mattpiska, glitter, julgran, bakspade och en plattrövad baron som försöker hålla minen.På vägen passerar vi skor som måste vaktas, bevingade citat som kanske aldrig sagts, den heliga Birgitta som blir en marknadsföringsstämpel, och gudar som straffar på märkliga sätt. Allt mynnar ut i den där mjuka frågan om var gränsen går mellan vad man tror och vad man känner. Och mitt i allt: en liten glimt av att Somna med Henrik LIVE är på väg, i en källarlokal på Söder.Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej somna. Ikväll sitter jag i Äventyrsvargen med en kopp kaffe som hunnit bli ljummen, och det blir som det ofta blir: jag börjar i en liten vardagsgrej och hamnar plötsligt i livet.Vi pratar om yoghurtväggen på ICA. Fyrtio sorter, tusen färger, ett val som borde vara enkelt men som blir som en kortslutning när någon står för nära och andas i nacken. Det blir ett avsnitt om små beslut som får för stor tyngd, om att ge efter för omständigheter, om en inre kritiker som sitter kvar som en fast anställd passagerare.Sen glider vi bakåt till gamla affärer med knarriga golv, falukorv i gjutjärnspanna, en radio som blir en samtalspartner, vaxduk med gula blommor. Och den där sällsynta känslan av att allt är på plats, att inget saknas, att man inte behöver vara någon annanstans.Det blir också en sväng förbi badrumsspegeln en morgon, ett ögonblick av att se sig själv och faktiskt gilla den där snubben. Och Flingan trampar runt klockan fyra, som en liten häst i trappan, och påminner om att ansvar ibland bara är kattmat och samvete.Somna nu. Det som händer, händer. Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Margit samlar inte föremål, hon samlar drömmar. Andras drömmar. I tjocka böcker, år efter år. Hon menar att drömmar vandrar mellan människor, som fiskar eller fåglar. Att de inte tillhör någon. Att de är äldre än oss.Vi pratar om varför drömmar föraktas. Om språk som fängelse. Om ålder, död, information som aldrig dör och om hur det är att vara många versioner av sig själv samtidigt. Och om vad som händer med drömmar när någon lyssnar på dem på allvar.Du behöver inte förstå något av det här. Det räcker att lyssna. Eller låta det passera. Kanske följer en dröm med dig i natt. Kanske inte.Det är som det är.Det som händer, händer.Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.Nu börjar vi.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Det här är historien om Vilhelm, kartvaktaren. En man som vakar över platser som inte finns på några kartor. Sjöar utan namn. Stigar som försvinner. Minnen som bleknar om ingen ser dem. När en stig en dag är borta tvingas Vilhelm gå rakt ut i skogen, utan väg, utan facit, och hamnar till slut i Försvinnadalen. En plats där dimman rör sig som om den letar efter något.Det handlar om att ge bort delar av sig själv. Till platser, till människor, till minnen. Om vad som händer när man har gett för mycket. Och om hur världen kanske hålls ihop av dem som inte kan låta bli att komma ihåg.Somna, du behöver inte förstå allt. Du behöver inte följa kartan. Du kan bara ligga där och låta dimman göra sitt. Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/