Nisse presenterar: Världens bästa poplåt

Jag har älskat Ebba Grön sedan 1981 när en vikarie på fritids med hjälp av ett extremt fokuserat kasettband öppnade mina öron för dem. Ändå har de på något sätt hållit sig borta från den här podden. Det är ett av de band som flest av ert lyssnare skrivit till mig och föreslagit men jag har inte hittat en berättelse som kräver att bli berättad. Men nu till slut! Det blir ett avsnitt om röster, om konstnärskap, om övertänkt marxistisk analys och hur det som kanske är det bästa svenska bandet någonsin lyckas kombinera klockrena intellektuella analyser av världens tillstånd med rasande känslor och brinnande passion! Sveriges bästa singel, Sveriges bästa konceptskiva, Sverige bästa gitarrsolo. Jag vill inte bara, bara vara din. Men jag är inte så jävla ung. Tillräckligt ung för att sträcka ut en hand och säga... häng med!

Tillbaks till 1978! Medlemmarna i Kiss släpper varsin soloskiva för att visa upp sina mer personliga sidor och för att hålla ihop bandet. Gene Simmons och Peter Criss flippar ut totalt och spelar in med tusentals studiomusiker medan Paul Stanley sätter ihop två tajta kompband för att spela in med bandkänsla. Ace Frehley, sologitarrist och fullständigt geni, rör sig helt ifrån tanken på ett band och gör istället en lp som är mer av en soloskiva på riktigt. Han gör nästan allting själv utom att spela trummor och resultatet är en av 70-talets bästa skivor alla kategorier. Ace Frehley är en lp med de mest popiga popmelodier som går att föreställa sig samtidigt som att det är bland den hårdaste rocken någon i Kiss fått ur sig före 1978. Ace gitarrsim är kanske den viktigaste ingrediensen i klassiska Kiss ljudbild men som låtskrivare hade han inte tagit så stor plats. Gene och Paul erbjöd att hjälpa till men Ace behöver ingen hjälp. Han blir arg för att de ens föreslår det. Han slår ur underläge men med inställningen att han är den största rockstjärna som någonsin vandrat på jorden. Det är experimentellt. Polyrytmer och temposkiften som hade fått de mest jobbiga brittiska progrockbanden att snegla avundsjuk om de hade lyft blicken från sina skosnören. Det här avsnittet är en kärleksförklaring till de nio låtar när mänskligheten var som allra bäst! Häng med!

Livet är en fest. En klassisk LP. En av de bästa sägs det. Sveriges bästa rockskiva sägs det. Det är fel. Fantastiska låtar till trots är den en av de mest överskattade skivorna i svensk proggkanon även om det mycket beror på att den skattas väldigt högt. I det här avsnittet väljer vi inte glädjen utan fokuserar på problemen. De är många.Ett av problemen är en brutal låtstöld. En dum sådan eftersom låten de stjälper är en av Bob Dylans sämsta. Men allt är inte misär, så vi tittar också på vad som gör skivan så förbaskat bra trots allt. Häng med!

Det var en gång en återkommande ondska nånting nånting den utvalde kämpa sjung i falsett och fly från en ö. Ja, det är den spännande historien på en konceptskiva som trotsar alla rimlighetsgränser. Music from The Elder. Lyssna med mig och Sväva så tar vi oss igenom det. Stärkta.Häng med!

Sväva och Nisse är tillbaks efter två veckors paus där vi slipat på våra soloalbum (dvs nationella prov och lönesamtal). Det är dags att Sväva äntligen får prata om sin största kärlek av alla... den till det fulländade albumet. Kiss Dynasty från 1979. Eller kanske har hon fel? Kanske finns det bättre skivor än den hur osannolikt det än låter? Enda sättet att ta reda på exakt hur fantastisk Dynasty är är genom att lyssna på den, helst högt, och det bästa sättet att göra det är att göra det tillsammans med oss. Häng med! Det blir försök till disco, det blir Rolling Stones-varianter, det en sångare som tror att han vet något, det blir en trumslagares smutsig farväl, det blir karismatisk röntgensyn och kärlek som sparas inför kommande hårda tider!

Undersökningen om popmusikens mörka sida går vidare. Gräver djupare. Idag tittar vi närmre på mannen vars namn hela tiden dyker upp i utredningarna. Bob Ezrin. Ibland förövare, ibland offer, alltid i centrum. Han är den legendariska producenten bakom den bästa popmusiken men hur gick det till? Det här är den officiella och definitiva topplistan! De fem bästa låtarna som Ezrin har producerat och vad han var tvungen att göra för att producera dem. Galen vetenskapsman som hänsynslöst skapar stor konst ur rockmusiker och kokain eller en hjälte som är beredd att tänja en smula på gränserna för vår skull? Häng med! Det blir djupa toner av lila, tomtar på rymmen, galna basister, kommersiella självmord och kanadensisk pubrock som drabbas av partyitis - tydligen en svår sjukdom som leder till usla/genialiska rim.Det är en topplista så låtlistan nedanför är verkligen SPOILER! Läs på egen risk..................SPOILER! VARNING! UNDVIK!..,.......Immigrant Song, Nisse (dvs jag som spelar Led Zeppelin fast på synth)Portable Door, Deep PurpleNo Man's Land, Alice Cooper (soloartisten)Another Brick in the Wall, Pink FloydComfortably Numb, Pink FloydThe Kids, Lou ReedThis Beat Goes On, The KingsSwitching to Glide, The Kings

Djupdykningen i musikalisk brottslighet fortsätter och det här avsnittet av Världens bästa poplåt handlar om samtycke. Om en konstnär har rätt att göra konst av någon utan att fråga först och om det egentligen är en ursäkt att resultatet blir världens bästa poplåt.Det handlar också om kön, könsroller och könsrollers roll i popmusik. Den diskussion som förts i Sverige 2024 är inte nytänkande eller särskilt mycket mer kunnig än tidigare debatter om vad som är man och kvinna och om det är samma som manligt och kvinnligt. Det viktigaste som finns att sägas sades av Lou Reed 1969. Candy Says är en fantastisk låt och huvudpersonen, Candy, var en verklig människa med en förmåga att känna igen människor som inte är verkliga. Som skådespelar snarare än är. Häng med! Spoilers på avsnittets låtar nedan:..........VARNING! SPOILERS!!!!!!...........Long Tall Sally, Little RichardA Boy Named Sue, Johnny. CashThe Ballad of Lucy Jordan, Marianne FaithfullWalk on the Wild Side, Lou ReedCitadel, The Rolling StonesCandy Says, The Velvet Underground

Manchester. Manchester är staden där den bästa brittiska rockmusiken tog form, det är där den brittiska moderna folkmusiken föddes, det är där drogen ecstasy fick sitt genombrott när Manchester blev Madchester och dansade genom nätterna i slutet av 1980-talet. Där studerade Karl Marx hur arbetarna på Engels fabrik producerade ett mervärde och det var där han började skriva Kapitalet, försörjd av mervärdet från Engels fabrik, om att det är lite dumt att ta mervärdet från arbetarna. H.G. Wells såg fabrikerna han med. Hittade inspirationen till sin genombrottsroman Tidsmaskinen bland fabrikssotet och ingenjörerna som utvecklade maskinerna. Manchester är också en brottsplats. Förövaren är Noel Gallagher och han och hans orkester genomförde en av musikhistoriens mest listiga kupper. De trodde de skulle komma undan. Och det gjorde de nästan. Men nu rasar allt. De är rökta. Det här är berättelsen om hur Ace Frehley uppfann britpop, skrev en av dess främsta låtar, men ändå är det ingen som pratar om honom när britpop diskuteras. Vem vann - Blur eller Oasis? Eller om du är pretto: Pulp eller Suede? Svaret är att ingen av dem vann. Det var Ace som vann. Sen blev han rånad. Det är också berättelsen om Manchester som musikalisk ground zero. Dags för mer true crime, alltså! Häng med! Spoiler på avsnittets låtar nedan...............(Är du säker? Det är SPOILERS!!!!!!!).......Dirty Old Town, Ewan MacColl och Peggy SeegerThe Ballad of Stalin, Ewan MacCollI'm Telling You Now, Freddie and The DreamersDonna, 10ccDesmond, Happy MondaysI'd Like to Teach the World to Sing, No way SisOuch!, The RutlesSupersonic, OasisCherry Medicine, Ace FrehleyÄr det här så bra det blir?, Nils Karlsson

Hit or Kiss hoppar lite i kronologin och går från enastående märkliga Peter Criss 1978 till hans då okända ersättare Anton Figs fullständiga musikaliska trumtriumf Unmasked från 1980. Vi kommer inte glömma bort de andra skivorna men Unmasked skrek efter uppmärksamhet. Älska mig, säger Unmasked från skivbacken och när skivorna börjar prata med en så måste man lyssna för annars så blir de ledsna. Unmasked hamnar sällan högt upp på folks listor över bästa Kiss-skivorna, precis som Peter Criss, men det är märkligt att det är så. För Unmasked är fantastisk. På ytan framstår den som en lite för välpolerad popbagatell som saknar personlighet och det där amatörmässigt härliga rock och roll de första skivorna har men det finns något under ytan, inte bara en Torpedo Girl, som är stort. Utforskande. Genialiskt.På Unmasked försöker Kiss göra något nytt. Det är sista gången i deras karriär. Vi har bländande poplåtar, det finns INGEN refräng på skivan som inte lätt hade varit den mest envetet trallvänligt ihågkombara på någon av deras tidigare skivor. Paul Stanley når sin pophöjdpunkt här. Ace spelar gitarrsolon som tillhör hans bästa. Inte bara på hans egna tre låtar men solot på What Makes the World Go Round är så briljant att det övergår allt förstånd. Hans solon låter traditionellt Kiss men också nytt. Unmasked dryper av dekadent New York-New Wave med syntar som tar bandet till helt nya nivåer. Framförallt på Genes låtar men inte bara där. Och Gene skriver för en gångs skull utan att bry sig om sin demonroll. Mest av allt är Unmasked Anton Figs skiva. Hans trumspel håller samman allting och till skillnad från på Dynasty där hans uppgift var att låta som Peter Criss spelar Fig som Fig och ingen annan. Fig är briljant. Det svänger ordentligt. Mer än det gjort sedan Dressed to Kill men det svänger helt annorlunda än det gjorde med Criss. Det finns inte ett trumslag på Unmasked som kan ifrågasättas. Det här är perfektion. Följ med mig och Sväva in i ett unikt ljudlandskap och dröm er bort tillsammans med oss! Häng med!