Nisse presenterar: Världens bästa poplåt

Det finns en dokumentär i flera delar på SVT om män som söker efter vad det innebär att vara man och bara hittar tomhet. Bitterhet. Och förebilder som är lika vilsna. Sväva och jag tittar på första delen av Priset män betalar. Se den först! Eller se den sen. Inte så mycket popmusik i det här avsnittet. Mer förtvivlan. Triggervarning som fan. Övergrepp diskuteras.

Drömmer ni om somrar ni haft och ungdom ni haft? Saknar ni 80-talets reverb och feta virveltrummor? Undrar ni varför Bryan Adams alltid lyckas ta sig in i din strömmade musik så snart algoritmerna tar över?Här är avsnittet för dig! Vi tar en titt på Bryan Adams och ståller oss frågan om hans glory days bästa summer egentligen inte var the summer of '69 utan Donna Summer. Det kan nämligen ha varit så. Avsnittet handlar också om världens mest underskattade gitarrist och om Bryan Adams nattsvarta själsliga mörker, Den här podden genomgår någon sorts förvandling. Traditionella avsnitt som detta kommer blandas med avsnitt som inte är lika hårt manusbundna men det blir säkert bra. Förnyelse är bättre än att stannar kvar i ungdomens sommar för alltid. Eller hur?

Vi minns Ozzy. Föds på nytt. Han var världens bästa sångare, vad än musikjournalisterna inbillar sig. Med Sväva och Nils.

Sverige. Sverige är en saga och Sverige är för jävla bra och Sverige är schlager. Melodifestivalen betydde något och en gång betydde den nästan allt. Det här är berättelsen om Sverige mellan ABBA och Friends. Landet som lämnade neutralitetens skam och och vann i Waterloo, en vinst som kändes som en vinst om du inte var Sillstryparen från Göteborg som kände det som en förlust, och som sökte samma eufori på samma sätt till 2001 och som förlorade sig själv när det insåg att det inte kommer att gå. Melodifestivalen som myndighet. Utrikespolitik. Kulturkanon. Om Christer Björkman, om Televerket, om berättelsen som blev för många berättelser och som tog den andra chansen. Musik av Lasse Holm, Eddie Meduza, Christer Björkman, Olle Ljungström, Afro-Dite, Kylie Minogue och New Order.

Världens bästa poplåt tillbaks efter vinteruppehåll och det blir en betydligt tramsigare omgång än förra, tror jag. Temat är bra låtar med sångtexter som inte är helt genomtänkta eller på andra sätt dumma. Ambitiösa texter som inte lever upp till ambitionerna och om varför de inte gör det. Först ut är Bachman Turner Overdrive och Randy Bachmans kamp för att skriva om kampen han inte utkämpar varje dag men som han tror är den kamp han hade haft om han haft en kamp att kämpa. Hänt med!

Säsongsavslutning. Maratonavsnitt om manlighet, män och framtiden. Innehållsförteckning:Alla känner en kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp men ingen känner någon som utfört ett. Hur funkar matematiken?Pappa, Stålmannen och jagMännen vi inte hade en aning men det förvånar oss inte. Hon sa inte nej. Men hon sa inte ja heller. Om när Malmös politiska ledning offrade kvinnor för att kunna låtsas inte veta vad tre män gjorde.Sagan om mannen når sitt slut.Massa musik, filosofi och självbiografi. En del minnen från politiken också. Plus teologiskt strössel och konstvetenskap,

Filmen Heretic är en av de bästa rysliga filmerna någonsin och den är det delvis på grund av att det är en film som använder popmusik som ett sätt att skrämmas och för att berätta om vad det egentligen är att berätta något. Med avstamp i säsongens tema, manlighet, och filmen är det dags att demonstrera dekontruerandet och titta på vad egentligen en berättelse är och hur berättande förhåller sig till sanning, verklighet och fyra magiska ackord. Har ni inte sett Heretic så finns det all anledning att göra det och helst innan ni lyssnar på det här avsnittet för här kommer SPOILERS!!!Har ni Spotify? Här är en spellista med låtar som antingen spelas i avsnittet eller som kunde ha spelats om jag inte valt bort dem på grund av tidsbrist. https://open.spotify.com/playlist/37DePJuBkhRfiIT1y3ouMX?si=aaa33ae4be744ce3

Ett längre avsnitt. Inte för att storleken spelar någon roll. Med avstamp i män som beskriver sig som snälla killar ger vi oss ut på en resa genom rockkritikens historia, kollar på hur vi kan se rock n roll som en process snarare än en genre och letar efter en musikteoretisk modells ursprung. Och det var anledningarna och det var New York. Den här säsongen handlar om manlighet och nu har vi kommit så långt att det börjar göra lite ont. Det ska göra ont. Några av frågorna som kanske får svar är:Vem var bäst - The Beatles eller The Rolling Stones? Är Creedence Clearwater Revival rockmusikens fulländning?Är Led Zeppelin bäst som bilogi eller som social konstruktion?När uppstod John Lennon?Varför är Bowie bättre som konst än som rock n roll?Kommer Janis Joplin minnas mer för låtarna om henne än låtarna med henne?Hur kommer det sig att Leonard Cohen gör det tydligt att Cat Stevens är rätt som förfärlig?Men mest kanske vi kan få svar på hur snälla killar lyckas komma undan med att kalla sig snälla när de egentligen är bland de värsta förövarna av alla. Häng med!