Konsthistoriepodden

Dags för ett nytt avsnitt av ”Samtal pågår”. Vi pratar först om våra personliga ingångar till Chicagos verk ”The Dinner Party” samt den feministiska konsten i Sverige.Idag intervjuade vi dessutom Prof. Gail Levin i New York, Alexandra Frieds lärare i konstvetenskap, som skrev den berömda biografin ”Becoming Judy Chicago” (2007). Gail Levin berättade mer för oss om hur den judiska högtidsmåltiden ”Seder” är relaterad till ”The Dinner Party”.Gail Levin såg som ung curator Chicagos ikoniska verk när det visades för första gången i San Francisco och kan berätta om hur kontroversiellt ”The Dinner Party” mottogs av konstvärlden då det begav sig. Dessutom fick vi veta mer om Judy Chicagos status nuförtiden och hur hon har påverkat dagens politiska konstnärer, inte enbart feministiska konstnärer. Gail Levin konstaterar slutligen att Judy Chicago förtjänar all credit hon har fått genom åren och berättar att Chicago fortfarande ”kämpar den goda kampen”.

Äntligen är det dags för ett nytt avsnitt av Konsthistoriepodden! Efter två avsnitt om det sena 1800-talet ska vi nu tala om ett konstverk från 1970-talet: Judy Chicagos feministiska monumentalverk ”The Dinner Party” som skapades mellan 1974 och 1979. I denna installation har Chicago hyllat hela 1038 kvinnor och på så sätt skapat en symbolisk historia av kvinnan i vår civilisation. 39 av dessa kvinnor är bjudna till bords och har fått varsitt individuella bordskuvert som anspelar till deras liv, personlighet eller konst. Det sista bordskuvertet i verkets kronologi är tillägnad konstnären Georgia O’Keefe och då denna slutpunkt även var Chicagos utgångspunkt för verket, ska vi zooma in på detta konstnärskap också.I vårt poddavsnitt ska vi prata om konsthantverkets viktiga betydelse i detta feministiska nyckelverk och vi ska prata om verkets motiv och strategier som är återkommande i feministiska konstverk: varför avbildar så många feministiska verk det kvinnliga könet?Och varför använder sig många feministiska konstverk av konsthantverkstekniker och -material? ”The Dinner Party” har från början visats i en resande utställning, men efter att ha varit nerpackat i ett antal år fick det 2007 en permanent plats påElizabeth A. Sackler Center for Feminist Artpå Brooklyn Museum i New York.

Idag pratar vi lite varför och hur vi valde "Brita med julljus" till senaste poddavsnittet. Vi passar också på att diskutera huruvida Carl Larsson är uttjatad eller inte...

Vem känner inte till Carl Larssons akvarell “Brita med julljus” eller “Brita som Idun”, som den också kallas, från 1900? På det ena eller andra sättet känner nog de flesta till motivet, men vad vet vi om målningen, dess tillkomst och dess framgångshistoria egentligen? Hur kom det sig att konstnärens lilla dotter Brita blev alla vårs julflicka som pryder allt som hör julen till, från julklappspapper till julserviser? Ja, hur kom det sig överhuvudtaget att Carl Larsson kom att förknippas i så hög grad med den svenska julens bildkultur?Målningen “Brita med julljus” kan berätta för oss om den tilltagande kommersialiseringen av julen vid förra sekelskiftet, och den kan också tala om för oss om konstnärers nya möjligheter att sprida sina alster både över nationsgränserna och till samhällets alla klasser. Den kan förtälja hur arbetarklassen började pryda sina hem med prisvärda reproduktioner av bilder som de tyckte om. Och den är också ett exempel för hur verken av en berömd och folkkär konstnär inom loppet av inte ens ett århundrade kunde bli närmast uttjatade på grund av de massproducerade reproduktionerna som översvämmade marknaden, när bildrättigheterna släpptes fria 1969, 50 år efter Carl Larssons död. Inte minst ska vi berätta lite mer om Brita själv, som ju har förblivit ganska anonym för oss, trots att hennes glada och vänliga barnansikte är så väldigt välkänt.Lyssna på Konsthistoriepoddens decemberavsnitt för att höra berättelserna om en av de mest kända julbilderna!

I Konsthistoriepodden vill vi gärna berätta om historierna runtomkring konstverken, som är baserade på källor och konstvetenskaplig analys och forskning. Men vi har också fått önskemål om vad vi tycker om verken. Därför introducerar vi nu vår serie ”Samtal pågår”: mellan poddavsnitten släpper vi korta samtal där vi pratar om mera subjektiva ämnen. När vi gjorde poddavsnittet om Anders Zorns ”Omnibus” lade vi t ex märke till att vi inte alls var eniga om vilken version av verket vi upplevde som ”bättre”. Lyssna på ”Samtal pågår: Omnibus” och hör vad vi tycker om de två versionerna av verket.

Andra säsongens första avsnitt handlar om en konstnär som är på allas läppar i detta jubileumsår, då det är 100 år sedan han gick ur tiden. Vi pratar om Anders Zorn och hans konstverk “Omnibus I” som finns på Nationalmuseum i Stockholm. Zorn är en oerhört spännande konstnär, när man intresserar sig för konstnärligt entreprenörskap i det tidiga industrisamhället: han föddes som oäkting till en ensam mamma i Dalarna och dog som en av Sveriges rikaste män. Däremellan ligger en karriär som utmärker sig genom kloka beslut i entreprenörsanda och ett sätt att lyhört anpassa sig till olika marknader.Motivet med passagerare på omnibussen i Paris målades i två versioner och har även spridits i form av grafiska blad. Den första versionen finns nuförtiden på Nationalmuseum i Stockholm. Den andra versionen visades 1893 på världsutställningen i Chicago och såldes där till den amerikanska konstsamlaren Isabella Stewart Gardner från Boston, där den fortfarande finns på hennes museum. Detta konstverk är ett av de verk som blev Zorns biljett till en framgångsrik karriär på andra sidan Atlanten.Följ med oss till 1800-talets Paris och hör mer om Zorns målning från Montmartre och hur han etablerade sin karriär i USA i detta avsnitt av Konsthistoriepodden.Detta avsnitt presenteras i samverkan med Göteborgs universitet och Stiftelsen Gustaf Adolf Bratts föreläsningsfond.