Historia.nu med Urban Lindstedt

Erik XIV är en av de mest omtvistade regenterna i svensk historia. Bilderna slits mellan den högt bildade renässansfursten som läste, skrev och komponerade musik å andra sidan den galne och paranoida vettvillingen som mördade oskyldiga adelsmän.Men den negativa bilden av Erik XIV kommer i stor utsträckning från propagandan som hans bror Johan III skapade för att rättfärdiga upproret som avsatte den legitime konungen Erik och senare giftmordet på Erik.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och historikern Katarina Harrison Lindbergh som är aktuell med boken Erik XIV där hon genom att gå till källorna försöker ge en mer balanserad bild av Erik XIV.När Gustav Vasa gav sina yngre söner hertig Johan och hertig Karl stora hertigdömen skapade kungen förutsättningar för konflikt mellan den äldre brodern Erik XIV samt bröderna Johan och Karl. Hertig Johan kom redan när Gustav Vasa levde att ta sig utrikespolitiska friheter som efter att brodern Erik XIV ärvt makten att utvecklas till rent förräderi. Som bekant slutade det med att Johan fängslades och senare frisläpptes av Erik. I nästa steg i ödesdramat var det Erik som fängslades och senare mördades efter att Johan tog makten med hjälp av brodern hertig Karl.Erik XIV hade en god och omtänksam relation till sina syskon innan makten kom i mellan dem. Sturemorden, där Erik XIV mördade adelsmän han misstänkte för att konspirera mot honom, blev början på slutet på Eriks makt.Frågan är varför Erik störtades från tronen? Hans mentala sammanbrott efter Sturemorden var troligen kortare än vad tidigare historiker antagit. Och var verkligen Eriks giftermål med sin frilla knektdottern Karin Månsdotter orsaken till att bröderna och adeln vände sig emot honom?Bild: Erik XIV av Domenicus Verwilt, Nationalmuseum, Public Domain.Musik: The Execution Of The King av bzur, Storyblocks Audio. Lyssna också på Sveriges mest populära kungar.Detta är en nymixad repris.

För mer än 5000 år sedan, på de vida stäpperna i dagens Kazakstan, inledde människan ett samarbete med hästen som skulle förändra samhällen världen över. Från att ha varit små, skygga djur på stäppen blev hästen snart central för transport, krigföring och jordbruk.Vilda hästar, som en gång jagades för sitt kött, började långsamt tämjas av nomadiska folk som insåg deras potential, inte bara som föda utan även som transportmedel och krigsmaskiner.Detta är det första av två avsnitt om människans relation till Hästen av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Charlotte Borgerud, aktuell med boken Hästen och människan – En fyratusenårig historia.Arkeologiska fynd tyder på att hästen tämjdes för cirka 5 500–6 000 år sedan på stäpperna i dagens Kazakstan. Bevis som slitna hästtänder från bett och avlagringar av hästmjölk på krukskärvor ger oss en inblick i hur de första människorna använde hästar för jakt och transport.Hästens betydelse som krigsmaskin kan inte överskattas. Redan omkring 2000 f.Kr. spelade hästen en avgörande roll i Främre Orienten och Indien, där hästdragna stridsvagnar revolutionerade krigföringen. De folk som använde hästar kunde snabbt förflytta sig över stora avstånd, och stridsvagnarnas ankomst gav upphov till nya krigsstrategier.En tidig militär innovation var användningen av hästar för att dra lätta stridsvagnar, vilket gav arméerna en enorm fördel. Hyksosfolket introducerade stridsvagnar i Egypten på 1600-talet f.Kr., och därefter blev hästen en oumbärlig del av arméerna i stora delar av världen.Med tiden blev det vanligare att rida hästar under strid. Skyterna, ett nomadfolk från dagens Ukraina och Kazakstan, var bland de första att använda hästar på detta sätt. Genom sina pilbågar och sin skicklighet i sadeln blev de mäktiga krigare som förändrade slagfälten för alltid.I antikens Grekland blev hästen en symbol för makt och prestige. Grekerna utvecklade tävlingar som krävde snabbhet och smidighet hos hästarna, medan romarna använde hästar främst inom det militära kavalleriet och i stridsvagnsrace. Genom Roms militärstrategier och utvecklingen av utrustning, såsom betsel och stigbyglar, förvandlades kavalleriet till en kraftfull militär styrka.Bild: Stridsvagnar dragna av hästar i forntida Egypten – en ny era inom krigföring. Farao Tutankhamun anfaller fiender på sin stridsvagn, 18 dynastin. EditorfromMars Wikipedia.Musik: Rising Knight av Humans Win, Storyblocks Audio.Lyssna också Riddarna – artiga våldsmän som präglade medeltidenKlippare: Emanuel Lehtonen

Under århundradena har området som idag är Ukraina hamnat under inflytande från andra makter som Polen-Litauen, Ryssland och Österrike-Ungern. I Ukraina har det bott många olika folk som mer identifierat sig med sin religiösa identitet och samhällsposition än en tydlig nationell identitet.Sedan självständigheten från Sovjetunionen 1991 har Ukraina utvecklats sig i riktning mot Väst med ambitioner om både EU- och Nato-medlemskap. Men det har varit en gropig väg fylld av ekonomiska kriser, oroligheter och korruption, men också framväxten av ett civilt samhälle. Inget har byggt nationen mer än det yttre trycket från Putin-regimen i Ryssland.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per Anders Rudling, docent i historia vid Lunds universitet som specialiserat sig på nationalism i Belarus och Ukraina.Ukraina var platsen för den första statsbildningen, Kyivrus, i det som kom att bli det ryska imperiet. Inre stridigheter och mongolernas invasion fick det vidsträckta riket med inflytande från Vita havet till Svarta havet att falla sönder för att senare domineras av Polen-Litauen i väster och Moskvariket i öster. Efter första världskriget utropades ett kortlivat självständigt Ukraina som först ockuperades av centralmakterna för att sedan tvingas bli en republik inom Sovjetunionen.När Sovjetunionen kollapsade i december 1991 valde Ukraina självständighet istället för att bli en federation tillsammans med Ryssland. Det självständiga Ukraina kom att präglas av ekonomiska kriser, politiskt kaos och korruption, men också framväxten av ett civilt samhälle, yttrandefrihet och ett närmande till Väst. Ukrainas självständighet kom aldrig accepterats av Ryssland som stöttat rysslandsvänliga politiker och 2014 annekterade Krim från Ukraina och med hjälp av separatister tog kontroll över rysktalande regioner i Östra Ukraina.Bild: Orangea revolutionen den 22 november 2004 i Kyiv. Av Dr. Marion Duimel, Creative Commons, Wikipedia. Musik: Хай живе, вільна Україна, musik av Petro Protsko, text okänt ursprung.Nymixad repris.

Den 29 oktober 1956 inledde Israel en invasion av Sinaihalvön. Detta var en förevändning för Storbritannien och Frankrike att ingripa militärt. De krävde att både Egypten och Israel skulle dra sig tillbaka från kanalen, samtidigt som de attackerade egyptiska mål.USA och Sovjetunionen fördömde attacken. President Eisenhower vägrade stödja sina allierade och krävde ett eldupphör. FN:s generalförsamling röstade för att skicka en fredsbevarande styrka. Under ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka i december.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om Suezkrisen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med idéhistorikern Klas Grinell som är aktuell med boken Suezkrisen.Den 29 oktober 1956 inledde Israel sin invasion av Sinaihalvön. Operationen, kallad "Kadesh", syftade till att återöppna Tiransundet och Aqabaviken. Israeliska fallskärmsjägare landade nära Mitlapasset, vilket markerade början på en snabb framryckning. Två dagar senare anslöt sig brittiska och franska styrkor till offensiven.Striderna intensifierades snabbt. Israeliska styrkor avancerade genom Sinai, medan brittiska och franska trupper landade vid Port Said och Port Fuad för att ta kontroll över Suezkanalen. Egyptens president Nasser svarade med att blockera kanalen genom att sänka 40 fartyg.Konflikten mötte omedelbart internationellt motstånd. USA:s president Eisenhower och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov fördömde invasionen. Under intensivt diplomatiskt tryck, särskilt från USA, tvingades de invaderande styrkorna snart att dra sig tillbaka. En FN-ledd fredsbevarande styrka (UNEF) sattes in för att övervaka tillbakadragandet och upprätthålla freden.Under starka ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka. I december 1956 lämnade de sista brittiska och franska trupperna Egypten. Israel drog sig tillbaka från Sinai i mars 1957.Suezkrisen blev en diplomatisk seger för Nasser och Egypten. Nasser framstod som en hjälte i arabvärlden för att ha stått emot de gamla kolonialmakterna. Den visade också USA:s växande inflytande i Mellanöstern på bekostnad av de gamla kolonialmakterna. Suezkrisen markerade slutet på Storbritanniens och Frankrikes roll som stormakter.Bild: Premiärminister Gamal Abdel Nasser och några medlemmar av RCC (Revolutionära kommandorådet) välkomnas av jublande folkmassor i Alexandria efter undertecknandet av ordern om brittiskt tillbakadragande. (Salah Salem sitter framför Nasser med solglasögon), Kamal el-Din Husseini (bakom Salem), Anwar Sadat (endast delvis synlig, bakom Husseini), Abdel Hakim Amer (står bakom Nasser, ansiktet syns inte). Abdel Latif Boghdadi och Hussein el-Shafei är närvarande i bilen, men syns inte. Wikipedia. Public Domain.Musik: "Allahu Akbar" (arabiska: الله أكبر, bokstavligen 'Gud är störst') är en egyptisk pro-militär patriotisk sång komponerad av låtskrivaren Abdalla Shams El-Din 1954 och skriven av poeten Mahmoud El-Sherif 1955. Den användes först av de egyptiska väpnade styrkorna som marschsång under Suezkrisen 1956. Sången användes också som Libyens nationalsång under Muammar Gaddafis styre från 1969 till 2011. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Sexdagarskriget 1967 – när kartan i Mellersta Östern ritades om.Klippare: Emanuel Lehtonen

Efter att Egypten nationaliserade Suezkanalen den 26 juli 1956 inledde Storbritannien, Frankrike och Israel ett militärt anfall mot Egypten. Målet var att återta kontrollen över Suezkanalen och avsätta den egyptiske ledaren Gamal Abdel Nasser. Krigshandlingarna hotade att utlösa det tredje världskriget.Suezkrisen satte ljuset på spänningarna mellan de gamla kolonialmakterna och framväxande nationalistiska rörelser i tredje världen, med Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser som en alltmer självklar ledare, samtidigt som kalla krigets konfliktlinjer stärktes.Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om Suezkrisen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med idéhistorikern Klas Grinell, som är aktuell med boken Suezkrisen.Fransmannen Ferdinand de Lesseps fick 1854 koncession av den osmanske vicekungen Said Pasha att bygga Suezkanalen. Suezkanalen invigdes med pompa och ståt den 15 november 1869. Bygget hade kostat dubbelt så mycket som budgeterat och krävt tusentals arbetares liv. Kanalen blev snabbt en viktig handelsled och strategisk tillgång.Under 1900-talets första hälft kontrollerades kanalen av brittiska och franska intressen. Efter andra världskriget växte egyptiska krav på självständighet och kontroll över kanalen. 1952 tog en grupp unga officerare, däribland Gamal Abdel Nasser, makten i en militärkupp i Egypten.Gamal Abdel Nasser föddes 1918 i en enkel familj. Som ung officer deltog han i kriget mot Israel 1948. Frustrerad över korruptionen och ineffektiviteten i den egyptiska armén grundade han den hemliga organisationen De fria officerarna. Den 23 juli 1952 genomförde De fria officerarna en statskupp som störtade kung Farouk. Inledningsvis utsågs den äldre generalen Muhammad Naguib till president, men 1954 tog Nasser över makten.Nasser blev Egyptens president 1954. Han ville modernisera landet och minska beroendet av väst. Ett viktigt projekt var Assuandammen, som skulle ge elektricitet och bevattning. När USA drog tillbaka sitt löfte om finansiering 1956 beslutade Nasser att nationalisera Suezkanalen för att finansiera dammen.Den 26 juli 1956 höll Nasser ett tal i Alexandria där han tillkännagav nationaliseringen. Detta utlöste en internationell kris. Storbritannien och Frankrike, som hade stora ekonomiska intressen i kanalen, protesterade kraftigt. De hävdade att Egypten inte kunde garantera fri passage och effektiv drift. Och i hemlighet började de att planera en militär intervention tillsammans med Israel.USA:s president Eisenhower var mer återhållsam. Han ville undvika en militär konflikt och föreslog en diplomatisk lösning. Sovjetunionen stödde Egyptens rätt att nationalisera kanalen.Bild: Rök stiger från oljetankar bredvid Suezkanalen som träffades under den inledande anglo-franska attacken mot Port Said den 5 november 1956. Wikipedia. Public DomainMusik: "Allahu Akbar" (arabiska: الله أكبر, bokstavligen 'Gud är störst') är en egyptisk pro-militär patriotisk sång komponerad av låtskrivaren Abdalla Shams El-Din 1954 och skriven av poeten Mahmoud El-Sherif 1955. Den användes först av de egyptiska väpnade styrkorna som marschsång under Suezkrisen 1956. Sången användes också som Libyens nationalsång under Muammar Gaddafis styre från 1969 till 2011. . Wikipedia. Public DomainLyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitismKlippare: Emanuel Lehtonen

I Sveriges västindiska koloni S:t Barthélemy var slaveri tillåtet ända fram till den 9 oktober år 1847. I rättsprotokollen från den lilla ön framträder slaveriets omänsklighet – både mot de olyckliga slavarna och de fria svarta, vars liv också reglerades med hårda kroppsstraff, enligt den franska slavlagen som inkorporerats med den svenska lagstiftningen.Den svenska byråkratin legitimerade de svartas rättslöshet där slavägare som nästan misshandlat sina slavar tills döds gick skadelösa, medan ett förlorat papper kunde innebära förslavning av en fri svart människa.I detta avsnitt av podden Historia samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Fredrik Thomasson som är aktuell med boken Svarta S:t Barthélemy – Människoöden i en svensk koloni 1785-1847.När Sverige fick ta över den franska västindiska ön S:t Barthélemy 1785 blev vi också en slavnation. För att den svenska byråkratin skulle kunna hantera slavarna inkorporerades den franska slavlagstiftningen, som både reglerade slavarna och de fria svarta människornas liv, med den svenska lagen. Det innebar mycket hårda kroppsstraff bagatellartade förseelser där slavägare tilläts ge 29 piskrapp utan myndigheternas inblandning och där livshotande kroppsbestraffningar utdelades efter domstolsbeslut.Fria svarta kunde förslavats för att saknade papper på att de fötts fria eller saknade papper på att de frigivits. Att hjälpa förrymda slavar innebar också att fria svarta straffades med slaveri.Samtidigt träder ett litet samhälle fram där både vita och svarta visste att utnyttja svartas naturmedicin eller trolldom. Och särskilt på landsbygden kunde vita och svarta festa tillsammans. Att vita levde med svarta kvinnor som födde deras barn var mycket vanligt, medan historien om den vita unga kvinnan som fick barn med en svart man krävde särskild sekretess för att skydda hennes familjs heder.Ljusglimtar finns också när fria svarta med egendom driver igenom att få rösta i val år 1833.Bild: Hamnen i Gustavia på S:t Barthelemy Centralt i bild ses två slavar med fotbojor. Bakom dem en man med käpp. I fonden ett fort på en höjd med svensk flagga. Sjöhistoriska muséet, Public Domain.Musik: Fear Factory av jabameister, Storyblock AudioLyssna också på Trälarna liv och Tunnes träluppror samt Livet som svensk slav i Nordafrika.

Efter andra världskriget intensifierades det sovjetiska spionaget i Sverige, i synnerhet under kalla krigets mest spända årtionden. Sverige, som geografiskt och strategiskt befann sig i en viktig position mellan öst och väst, blev en arena för hemliga operationer. Här opererade både militära och civila underrättelseagenter under täckmantel av diplomatiska tjänster, journalistik eller affärsverksamhet.Ett av de mest kända fallen av sovjetiskt spionage i Sverige är Stig Wennerström, en överste inom det svenska flygvapnet som under många år läckte känslig information till Sovjetunionen. Hans förräderi, som avslöjades 1963, orsakade en djup kris inom det svenska försvaret. En annan betydande agent var Stig Bergling, en tidigare säkerhetspolis som på 1970-talet spionerade för GRU, den sovjetiska militära underrättelsetjänsten.Detta är det andra av två avsnitt om Moskvas spioneri på Sverige. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, som är aktuell med boken "Moskvas spioner – Ryska agenter och svenska förrädare.”Sveriges roll i det sovjetiska underrättelsenätet ska inte underskattas. Landet var inte bara ett mål i sig, utan också en plattform för att spionera på andra västmakter. Via Sverige kunde sovjetiska agenter och kurirer ta sig till och från Västeuropa utan att väcka misstankar. Det neutrala Sverige tillät även ett relativt öppet samhälle, vilket gjorde att spioner kunde verka under täckmantlar som annars skulle ha varit omöjliga i mer kontrollerade länder.I takt med att kalla kriget intensifierades blev den svenska säkerhetstjänsten, Säpo, allt mer medveten om det sovjetiska hotet. Trots detta hade Sovjetunionen under lång tid framgångsrikt lyckats infiltrera svenska institutioner. Under 1980-talet började dock motåtgärderna ge resultat, och flera sovjetiska agenter avslöjades eller kastades ut ur landet.Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning förändrades förutsättningarna för det ryska spionaget i Sverige. Många av de gamla strukturerna avvecklades, men hotet försvann inte helt. Ryssland fortsatte att bedriva underrättelseverksamhet, även om metoderna anpassades till de nya förhållandena.Bild: Stig Wennerström, svensk överste och en av 1900-talets mest ökända sovjetiska spioner i Sverige. Hans förräderi avslöjades 1963 och orsakade en djup kris inom det svenska försvaret. Stig Wennerström då han häktades i Stockholms tingsrätt sommaren 1963.Källor: Agrell, Wilhelm. Moskvas spioner: Ryska agenter och svenska förrädare. Historiska Media, 2024.Musik: Blue Carnival Harmonica v Yagull Music, Soundblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen

Sverige har utgjort ett viktigt mål för den ryska och sovjetiska underrättelsetjänsten i modern tid. Från det kejserliga Ryssland, till det turbulenta 1920-talet, då bolsjevikerna konsoliderade sin makt efter revolutionen, fram till kalla krigets slut, var svenska förhållanden intressanta för Moskvas agenter.Sovjetunionen byggde upp ett omfattande nätverk av spioner och förrädare i Sverige som på olika sätt samlade in information om militär, politisk och ekonomisk utveckling. Flera väl placerade svenskar förrådde sitt land till den sovjetiska underrättelsetjänsten.Detta är det första av två avsnitt om Moskvas spioneri på Sverige. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, som är aktuell med boken "Moskvas spioner – Ryska agenter och svenska förrädare.”Den ryska underrättelsetjänstens historia i Sverige är en berättelse om anpassning och överlevnad. Från tsartidens relativt blygsamma insatser, där mycket information kunde inhämtas från öppna källor, har verksamheten genomgått dramatiska förändringar.Revolutionen 1917 markerade början på en ny era, där ideologi och världsrevolution stod i centrum för spionaget. Från att Sverige varit ett perifert mål för tsarens underrättelsetjänst blev vi central punkt för Sovjetunionens informationsinhämtning och konspirativa operationer under decennierna som följde.Efter revolutionen 1917 befann sig den nybildade sovjetstaten i en utsatt position, omgiven av fientliga makter. För att säkra sin överlevnad började Sovjetunionen använda avancerade underrättelsemetoder som grundlades under tsarregimen men utvecklades och förfinades under de första åren efter revolutionen. Den ökända Tjekan, föregångaren till KGB, använde sig av konspirativa metoder för att bekämpa regimens fiender både inom och utom landets gränser.Under 1920-talet blev Stockholm en av Sovjetunionens viktigaste knutpunkter för underrättelseverksamhet i Västeuropa. Hit flydde ryska oppositionsgrupper och här opererade den sovjetiska säkerhetstjänsten under diplomatisk täckmantel. Efter mordet på den sovjetiske diplomaten Vatslav Vorovskij 1923, och den diplomatiska kris som följde, anpassade Sovjetunionen sin strategi. I stället för att agera öppet började man förlita sig alltmer på illegala agentnätverk och infiltratörer som kunde arbeta utan officiella diplomatiska skydd.Bild: Lenin i Stockholm 1917. Lenin i Stockholm. Lenin (herren med paraply) tillsammans med Ture Nerman (t.h. om Lenin) den 13 april 1917.Källor: Agrell, Wilhelm. Moskvas spioner: Ryska agenter och svenska förrädare. Historiska Media, 2024Musik: Blue Carnival Harmonica v Yagull Music, Soundblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen