Historia.nu med Urban Lindstedt

Den svenska kooperationen blev under 1900-talet ett av Sveriges största företag, men när samhället förändrades lyckades inte ledningen förena idealism med affärsmässiga beslut.Dagens Coop är bara en spillra av 1950-talets industrikonglomerat. Kooperationens framgångsrika lanseringen av anti-varumärket Blåvitt år 1979, med enkla blåvita förpackningar, skulle snart vara i otakt med samtiden. Det som varit kritik mot reklam som lurar konsumenterna att köpa onödiga prylar blev en symbol för DDR-Sverige.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack. Hon är aktuell med boken Det förlorade paradiset – Berättelsen om Konsums uppgång och fall.Kooperationen springer ur den utopistiska socialismen på det tidiga 1800-talet. I Sverige bildades Kooperativa Förbundet (KF) 1899. Konsums tidiga år präglades starkt av de idéer och modeller som utvecklats i England, Tyskland och Belgien. Medlemmarnas roll som både konsumenter och ägare betonades, och deras inflytande utövades genom deras inköp och deltagande i möten och beslut om hur överskottsfonder skulle användas.KF blev den centrala organisationen för den svenska kooperativa rörelsen och etablerade snart sin egen partihandel. Målsättningen var inte mindre än ”en lyckligare människa”. KF blev också ett av Sveriges största företag i början av 1900-talet. År 1939 fanns det 5200 Konsum-butiker som erbjöd allt från livsmedel till hemleveranser, kläder och möbler.KF:s införande av Sveriges första självbetjäningsshop på Odingatan i Stockholm den 25 april 1947 revolutionerade detaljhandeln. Detta nya butikskoncept, kallat snabbköp, tillät kunderna att välja sina varor själva utan att behöva bli betjänade av en försäljare. Även om självbetjäningsbutiker bidrog till lägre priser, uppmuntrade de också till impulsköp, vilket gick emot den ursprungliga etos för rationell konsumtion som kooperativa rörelsen förespråkade.Stordriften på 1950-talet gjorde kooperationen allt mer centraliserad, vilket kom i konflikt med rörelsens demokratiska gräsrotsideal. Varuhuset Domus rullades ut med sina lådliknande byggnader samtidigt som gamla stadskärnor revs. Med tiden skulle konsummedlemmarnas trofasthet vittra och 1966 gick det privata ICA om Konsum. På 1970-talet var förbundet fortfarande ett industrikonglomerat med allt från kvartersbutiker till stora köpcentrum och fabriker och närmare 80 000 medarbetare.När kooperationen 1979 lanserar anti-varumärket Blåvitt blir det en omedelbar succé. Vid denna tid är Blåvitts enkla förpackningar och indirekta kritik av reklamen i samklang med samtiden. Men snart ska Blåvitt stå för DDR-Sverige. Dagens kooperation, Coop, har idag bara 18 procent av marknaden.Bild: Konsumbutik i Svedmyra 1934. Okänd - KF:s arkiv Konsum-butik i Svedmyra i Stockholm, Wikipedia, Public Domain.Musik: Funny Days av New Library Sounds, Storyblocks AudioLyssna också på Folkhemmet – metaforen som tog 50 år att slå igenom.Klippare: Emanuel Lehtonen

Efter det svenska nederlaget vid Poltava tog Sveriges fiender initiativet. Tsar Peter erövrade 1710 resten av Sveriges baltiska provinser. August II återtog sitt polska välde. Och på hösten 1709 landsteg en dansk armé i Skåne. Samtidigt härjade pesten i Sverige.Under denna svåra tid stannade Karl XII i det osmanska riket ända fram till 1714. Tillbaka i Sverige blev lösningen för Karl XII att invadera Norge vid två tillfällen. Vilket skulle bli det sista den enväldige monarken gjorde.Detta är den fjärde och sista delen om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.Karl XII var bara femton år när han tillträdde som enväldig härskare över stormakten Sverige som hade många revanschlystna fiender. Kungen skulle sluta sig inom sig själv och många gånger hålla fast vid felaktiga beslut. Historien har dömt Karl XII hårt för hans besatthet att besegra August II, valet att gå mot Moskva och slutligen att han stannade i det osmanska riket i flera år efter nederlaget vid Poltava.Under tiden kungen var i Turkiet, tog ryssarna vad som återstod av det svenska östersjöväldet. Åren 1713–14 sattes en stor rysk offensiv in mot Finland och hela landet intogs. Sverige led under denna tid av dubbelkommando. Rådet i Stockholm sökte ta sitt ansvar och fattade beslut, men ofta blev dessa beslut med mycket lång fördröjning desavouerade av kungen i Turkiet.Karl XII återvände till Sverige 1714. Med nästan hälften av den totala svenska armén förgjord bestämde sig Karl sig för att attackera Norge som erbjöd oväntat starkt motstånd, medan den svenska armén hade problem med försörjningen. Under belägringen av fästningen Fredriksten vid Fredrikshald 1718 blev Karl skjuten till döds. Trots kungens död skulle kriget fortgå tre år till.I freden i Nystad erhöll Ryssland 1721 delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland med öarna Ösel och Dagö samt Livland. I freden med Danmark förlorade Sverige sin tullfrihet i Öresund. Preussen erhöll Pommern söder om Peene samt öarna Usedom och Wollin, och Hannover fick Bremen och Verden.Bild: Karl XII:s likfärd (1878). Gustaf Cederström - Egen avfotografering, Mattias Blomgren, 2013-05-18 16:09:42, Public Domain.Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public DomainLyssna också på Nationalism under stora nordiska kriget – dödsdomen mot Fredrich Sahlgård.Klippare: Emanuel Lehtonen

Syn på framtiden har förändrats i takt med att samhället förändras. Från upplysningstidens rationella utopier till klimatförändringarnas postapokalyptiska dystopier. Framtidstanken föds på 1600-talet i den vetenskapliga revolutionens kölvatten, som också resulterar i olika utopier eller förställningar om framtida bättre samhällen.Världskrigen och 1900-talets totalitära ideologier inspirerade författare att skriva outhärdliga dystopier. En trend som bara har förstärkts av klimatkrisen. Framtiden har vi nästan glömt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Brissman, idéhistoriker vid Lunds universitet som är aktuell med boken Framtidens historia.Ursprungligen såg människorna på samhällsutvecklingen som cyklisk där olika kulturer föds och dör. Verkligheten var religiös och kristendomen beskrev ett syndafall där utvecklingen i grunden var negativ.Årtusendena före framtidstanken föddes på präglades människans syn på utvecklingen av bilden av ett förlorat paradis. Något som blir mycket tydligt under renässansen när de antika författarna och konstnärerna betraktades som ouppnåbara förebilder.Thomas More skriver sin berömd Utopia redan år 1516 som visar på ett bättre rättvisare samhälle, men han kan inte tänka bort slaveriet. Framstegstanken växer fram under 1700-talet. Den vetenskapliga revolutionen och nya uppfinningar får oss att tro att allting alltid kommer att bli bättre.De som hade tid och möjlighet att utforma idéer kring framtiden var länge personer ur de övre samhällsklasserna. Med 1800-talets folkrörelser och demokratisering får allt fler människor får råd och tid att tänka kring framtiden. Från att bara överleva dag till dag kunde människorna drömma om ett bättre liv för dem och sina barn.När civilisationerna under 1900-talet nästan kollapsar under trycket från världskrig, totalitära ideologier och förintelsevapen blir dystopierna allt populära. Med skapandet av kärnvapen blir tanken på samhällets undergång en realitet. Denna strömning har bara förstärkts av de tilltagande klimatförändringarna.Experterna ökade inflytande under 1900-talet har givit oss en hel kader av trendanalytiker inom ekonomi, mode och politik som ständigt ger oss nya prognoser. Detta har skett samtidig som vi blir allt mer pessimistiska om framtiden. Samtidigt har de litterära och filmiska dystopierna avlöst varandra som Fritz Langs arkitektoniskt storslagna stumfilm ”Metropolis” (1927); Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld” (1932), Karin Boyes ”Kallocain” (1940) och George Orwells ”1984” (1949).Bild: Abraham Ortelius (1527–1598) karta över Utopia, Wikipedia, Public DomainMusik: Dark Rain Ambience av Jabameister, Soundblock Audio.

Den japanska samurajen representerade en unik krigarkultur som saknar en självklar europeisk motsvarighet, och har idag en stark närvaro i populärkulturen. Samurajerna var krigare som tjänade i det feodala Japan från 900-talet till 1800-talet.Samuraj-klassen växte fram ur lantliga miliser och kom med tiden att få ärftlig adelsstatus. Under århundraden dominerade samurajerna det japanska samhället, fram till Meijirestaurationen 1868 när de förlorade sina privilegier.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit Japans historia.Under 900-talet var samurajerna vasaller som svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. De tjänade ofta under en länsherre, känd som en daimyō. En herrelös samuraj kallades för en ronin. Deras betydelse och roll i samhället förändrades dock över tid.Under den japanska senklassiska Heian-perioden (794–1185) var samurajens huvudsakliga vapen pilbågen, Yumi (弓), som de använde till häst. Vid närstrid användes naginata, ett svärdliknande vapen. Samurajen var också utrustade med föregångaren till det kända katana-svärdet, det så kallade tachi-svärdet, samt ett kortare, knivliknande svärd som kallades för tantō.Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor.Efter de två mongoliska invasionsförsöken av Japan (1274 och 1281) blev det uppenbart att samurajernas traditionella krigföring var otillräcklig för att kunna försvara landet mot ytterligare invasioner från det asiatiska fastlandet. En större betoning började läggas på tätpackade formationer av uppbådade bönder, och samurajen började strida mer i formation, som en enhet, istället för som individ.Under slutet av Ashikaga-perioden fram till början av Edoperioden befann landet sig i nästan konstant ofred. Den japanska överhögheten, i formen av den militära härskaren shogunen, hade förlorat all sin auktoritet och sitt inflytande; därmed också kontrollen över landet. Detta tillät mäktiga länsherrar, Daimyō, att utan konsekvenser föra krig mot sina grannar i hopp om att expandera sina domäner, och därmed sin makt och sitt inflytande.Under 1600-talet, efter sengoku-jidai-perioden (bokstavligen "tiden då landet var i krig"), minskade samurajernas militära betydelse. Under Edoperioden (1603–1867) ägnade samurajerna sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, men nu runt shogunen istället för kejsaren. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.Vid Meijirestaurationen 1868 avskaffades samurajernas privilegier, bland annat rätten att bära två svärd. Detta ledde till en rad samurajuppror, varav det största och sista var Satsumaupproret 1877. Under Meijiperioden omorganiserades ståndssamhället och samurajfamiljerna blev till den nya klassen shizoku.Bild: Samurajer från Satsuma-klanen, under Boshinkrigsperioden (1868–1869), av Felice Beato, Wikipedia, Public Domain.Musik: Japanese Hotchiku Flute av Psystein, Storyblock Audio.Lyssna också på Meijirestauration – världens snabbaste modernisering.Klippare: Emanuel Lehtonen

Karl XII har beskrivits som en fältherre som vann slagen, men förlorade kriget. Kungens bristande strategiska tänkande slutade i den största militära katastrofen i svensk historia – Slaget vid Poltava. Men frågan är vilka alternativ Karl XII hade?Efter att ha besegrat Sachsen vände sig Karl XII och hans armé mot Ryssland 1707. I stället för att försöka återta de svenska östersjöprovinserna från ryssarna, valde Karl att marschera mot Moskva. De hårda vintrarna i kombination med att ryssarna ödelade svenskarnas underhållsland tog ut oerhört högt pris. Vid avgörandets stund i Poltava i juni 1709 tvingades karolinerna att strida mot en tre gånger större rysk armé.Detta är den tredje delen av en serie om fyra avsnitt om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.När Karl XII varit sysselsatt i Polen hade ryssarna erövrat svensk mark i Baltikum och i Ingermanland hade tsaren 1703 låtit anlägga hamnstaden Sankt Petersburg. Peter visade därmed sin avsikt att öppna ett fönster mot väster vid Östersjön.Karl XII:s beslut att invadera Ryssland 1707 blev början på slutet för stormakten. Under denna tid hade Karl XII en total armé av cirka 50 000 män i Sachsen, Polen och Baltikum. De stränga ryska vintrarna, bristen på förnödenheter och ständiga mindre överfall ledde till svåra förluster för den svenska armén. I september 1708 mötte den svenska armén ett stort nederlag mot ryssarna vid Lesna. Efter nederlaget vid Lesna beslutade Karl XII att ändra riktning och marschera mot Ukraina. I Ukraina hoppades han hitta mat och förnödenheter för sina trupper. Han hoppades också på stöd från den ukrainska kosackhetmanen Ivan Mazepa, som planerade att göra uppror mot tsaren.Den 28 juni 1709 utkämpades Slaget vid Poltava. Av de 20 000 svenska soldater som deltog i slaget dog eller allvarligt skadades omkring 8 000. Tre dagar senare, vid Perevolotjna, kapitulerade resten av den svenska armén och blev fångar till ryssarna. Karl XII, som var sårad, lyckades fly till turkiska Bender precis i tid.Efter nederlaget vid Poltava kunde Sveriges fiender ta initiativet. Tsaren erövrade resten av Sveriges baltiska provinser medan August II återfick sitt polska rike. En dansk armé landade i Skåne, men besegrades av Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710 och tvingades lämna landet. Ryssland hade nu blivit den dominerande makten i Östersjöområdet. Karl XII tillbringade de följande åren i exil i det Osmanska riket, innan han återvände till Sverige år 1715.Bild: Ivan Mazepa uppmanar Karl XII att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr. Målningen från 1880-talet föreställer målaren Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av det historiska förloppet. Wikipedia, Public Domain.Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public DomainLyssna också på Slaget vid Poltava 1709 – Slutet på stormaktstidenKlippare: Emanuel Lehtonen

Birger Furugård, även kallad Deje-Hitler, grundade tillsammans med sina bröder Sigurd och Gunnar Sveriges första nazistparti den 12 augusti år 1924. Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (SNFF), som senare bytte senare namn till Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarpartiet (SNBAP).Birger Furugård blev partiets ledare och kom att träffa både Hitler och Goebbels i Tyskland och brevväxlade flitigt på knackig tyska med Heinrich Himmler. Men Birger Furugårds partiverksamhet kom aldrig att locka särskilt många medlemmar eller röster i val och Birger Furugårds problematiska privatliv gjorde inte saken lättare. Vid en partisplittring 1933 blev Furugårds parti det minsta.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius, aktuell med biografin En värmländsk Hitler - Birger Furugård och de första svenska nazisterna.Det första svenska nazistpartiet bildades inte långt efter det tyska NSDP, och Furugårds parti var det första utanför den tyskspråkiga världen. Kontakterna med de tyska nazisterna var täta och omfattande. Även om de tyska observatörerna tvivlade på det svenska nazistiska ledarskapetSvenska nazister hoppades på att även Sverige skulle ockuperas av Nazi-Tyskland precis som Norge och Danmark och såg Furugård som en tänkbar svensk Quisling.Birger Furugård bytte aldrig uppfattning, trots att han hade vänner som avrättades i Tyskland och trots närheten till ett världskrig inpå knutarna i det ockuperade Norge. Inte ens när hans älskade dotter gifte sig med en norsk motståndsman.Bild: Birger Furugård håller tal 1935, Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet, Public DomainMusik: Horst Wessel-sången, wikipedia, Public DomainLyssna också på Ingvar Kamprads fascistiska vän

Adeln i det svenska riket på 1700-talet omfattade bara några tusen personer, men de hade ett stort inflytande på samhället. Samtidigt var det stor skillnad mellan högadel och mindre bemärkta adelsfamiljer i fråga om inflytande och rikedom.Den svenska adeln var ämbetsmän, godsförvaltare och militärer, där många levde under knappare omständigheter än vanliga människor gör idag. Bilden av en sysslolös adel som för en vegeterande tillvaro i gränslös rikedom stämmer dåligt på den svenska adeln på 1700-talet. Det är snarare en bild som 1800-talets borgerskap ville sprida i kampen om politiskt inflytande. Detta är ett betalt samarbete mellan Historia Nu och Svenska litteratursällskapet i Finland.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johanna Ilmakunnas, som är professor i nordisk historia vid Åbo Akademi. Hon är aktuell med boken Flitiga sysslolösa – Essäer om 1700-talets Europa. Och har medverkat i boken Adelns historia i Finland.Dagböcker och journaler från denna tid ger oss en unik inblick i adelns dagliga sysslor och ansvarsområden. Johan Gabriel Oxenstiernas och Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker är två exempel på sådana källor som ger oss en detaljerad bild av adelns vardag och arbete på herrgårdarna.Adelns dagliga liv och arbete på herrgårdarna under 1700-talets andra hälft och början av 1800-talet var mycket olika dagens vardagsliv. En stor del av deras tid tillbringades med att utföra olika sysslor och uppgifter som var nödvändiga för att upprätthålla herrgårdens drift. Dessa sysslor varierade kraftigt beroende på individens ålder, kön och status inom adeln. Till exempel, unga pojkar och flickor skulle ofta delta i olika typer av arbete för att förbereda dem för sina framtida roller som vuxna medlemmar av adeln.Adelns livsstil och umgängeskultur var mycket annorlunda från dagens samhälle. Deras sociala liv var också mycket aktivt, med frekventa resor till städer och andra herrgårdar för sociala evenemang och festligheter.På herrgårdarna var det en tydlig arbetsdelning mellan herrskapet och tjänstefolket. Herrskapet, som bestod av adelsmännen och deras familjer, hade ansvar för att leda och övervaka arbetet på herrgården. Tjänstefolket, å andra sidan, utförde det fysiska arbetet och tog hand om de dagliga sysslorna.Adelns arbete var inte begränsat till förvaltningen av deras egendomar. Många adelsmän var också aktiva inom statsförvaltningen och militären. Deras arbetsuppgifter inkluderade bland annat övervakning och ledning av tjänstefolkets arbete, förvaltning av deras egendomar, och utförande av administrativa uppgifter.Bild: Les Amusements de la vie privee av Jean-Simeon Chardin, Wikipedia, Public DomainMusik: Little Piece Robert Schumann Op 68 5 med bzur, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen

Sverige hade fört en expansiv politik sedan 1560-talet på sina Östersjögrannars bekostnad. När Karl XI dog år 1697 och en blott 15-årig Karl XII tillträdde som enväldig härskare över stormakten Sverige såg fienderna möjligheter att göra upp räkningen.Krigsutbrottet kom som en överraskning för Sverige. Men Karl XII lyckades snabbt besegra danskarna – som hotade kärnlandet. Nästa steg var att möta ryssarna vid Narva där segertåget fortsatte. Den taktiskt skickliga Karl XII med hjälp av karolinernas offensiva svenska manér verkade kunna besegra vem som helst.Detta är den andra delen av en serie om fyra avsnitt om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.Under mitten av september 1700 hade ryska trupper marscherat över gränsen med avsikt att inta en av det svenska rikets östligaste utposter, staden Narva i Estland. Den befästa stadens kommendant, överste Henning Rudolf Horn, lyckades emellertid försvara staden mot ryssarna. Svenskarna lyckades föra över sina trupper utan större förluster och fördriva ryssarna.Under krigets gång utspelades även flera inbördes stridigheter och politiska spel. I Polen kämpade svenska styrkor och rebeller mot kung August II och hans ryska allierade. I Sachsen inledde svenskarna en belägring av huvudstaden Dresden, som ledde till kung Augusts abdikation.Svenskarna lyckades driva ut Danmark ur kriget och besegra den ryska armén i slaget vid Narva, men de kunde inte förhindra att Ryssland under Peter den Store återhämtade sig och började erövra mark i Sveriges Östersjöprovinser.Bild: Slaget vid Narva av Gustaf Cederström, Nationalmuseet, Wikipedia, Public Domain.Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public DomainLyssna också på Den gåtfulle Karl XII:s största misstag.Klippare: Emanuel Lehtonen

Kung Karl IX (1550-1611) framstår i historiens ljus som en hänsynslös maktmänniska som gjorde uppror mot både sin bror Erik XIV och den laglige tronarvingen Sigismund, samt avrättade sina politiska motståndare i Linköpings blodbad. En bild som förstärks av Albert Edfelts målning från 1878 där hertig Karl skymfar den döde Clas Fleming genom att dra honom i skägget.Men tittar man närmare på hertig Karl och senare Karl IX:s livsgärning framträder en målmedveten ledare som skapade välstånd genom att utveckla industri och jordbruk. Bakom den hårde maktmänniskan finns också en djupt religiös människa som hade en varm och nära relation till fruar och barn.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om Karl IX. Han är aktuell med boken Karl IX – kampen om kronan.Hertig Karl kom att utveckla näringslivet i sitt hertigdöme för att få en stabil maktbas. Det satsades på svavelbruket i Dylta och andra manufakturer. Flera nya städer grundades som Karlstad och Mariestad samtidigt, som Nyköping med dess slott blev hertigdömets centrum. Även nyodling uppmuntrades med skattelättnader svedjande och tjärbrännande finnar lockades till hertigdömets marginalbygder.Hertig Karl var tillsammans med brodern Johan III ledande i upproret mot brodern Erik XIV. Efter Johan III:s död gjorde Karl upprors mot kronarvingen Sigismund. Karl krossades brorsonen Sigismunds strävan att krönas till svensk konung vid slaget vid Stångebro. Efter slaget följde avrättningar av adelsmän som stöttat den katolske Sigismund.I sin kamp om makten lutade sig gärna Karl på bönderna som avskydde högadeln och för allt i världen inte ville bli katoliker. Han initierade Uppsala kyrkomöte 1593 där Sveriges religiösa trosbekännelse på Luthers grund slogs fast. Som kung bestämde han att Mose lag skulle tillämpas i svensk lagstiftning som uttryck för ”Guds klara ord”.Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fått nog och Sturemorden som stoppade ätten som hotade Vasaätten.Bild: Hertig Karl, skymfande Klas Flemings lik, målning av Albert Edelfelt från 1878, Finlands nationalgalleri, public domain.Musik: When Bats Fly av Neil Cross, Soundblock Audio