Share
Harrisons dramatiska historia
Vlad Dracula – en baktalad härskare från Valakiet
Alla har hört talas om Dracula – den blodsugande greven som härskar över fladdermössens och vargarnas dimmiga skräckvärld i Transsylvanien, och som flyttar till London för att hemsöka även Englands mondäna miljöer med sin centraleuropeiska charm och sina dödliga huggtänder. Men få känner till historien om den verklige Dracula – Vlad Dracula, vojvod av Valakiet.
Egentligen har de båda gestalterna ingenting gemensamt mer än namnet. Den irländske författaren Bram Stoker fascinerades av det och lånade det på 1800-talet till sin romankaraktär. Att han fastnade för just Vlad Dracula var dock ingen slump, eftersom denne furste sannolikt är Rumäniens mest ryktbare (och beryktade) statsman och härförare genom tiderna.
Vlad härskade över Valakiet vid tre tillfällen på 1400-talet och satte sig i så stor respekt i omgivningen att fienderna kände sig föranledda att bekämpa honom inte bara med svärdet utan också med pennan. På grund av de kraftigt överdrivna propagandaskrifter som de tyska borgarna i Transsylvanien lät författa spreds ryktet om Vlads oerhörda grymhet, inte minst hans groteska pålningar av besegrade fiender, över hela Europa. Men hur mycket är sant? Vad vet vi om verklighetens Dracula? Var han ett blodtörstigt monster eller snarare en skicklig politiker och militär?
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den valakiske fursten Vlad Dracula, en av 1400-talets mest mytomspunna och baktalade härskare.
Bild: Porträtt av Vlad III (ca 1560), sägs vara en kopia av ett original som gjordes under hans livstid som varit förebild för Bram Stokers romanfigur Dracula. Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Producent: Urban Lindstedt
More episodes
View all episodes
71. Nordiska sjuårskriget – Erik XIV vs Fredrik II
01:00:45||Ep. 71Nordiska sjuårskriget utkämpades mellan 1563 och 1570 - ett krig som de flesta svenskar inte har hört talas om. Erik XIV av Sverige och Fredrik II av Danmark kastade in sina riken i en blodig tvekamp som ingen kunde vinna, och som inte slutade förrän båda länderna var helt utmattade och grannarna i praktiken tvingade dem till förhandlingsbordet.Trots att nordiska sjuårskriget var en storpolitisk uppgörelse om makten över Östersjöns kuster och Baltikum har det framför allt blivit ihågkommet inom lokalhistorien. I Blekinge är kriget känt för ”Ronneby blodbad”, i Östergötland för Daniel Rantzaus förhärjande fälttåg år 1567, i Varberg för att samme Rantzau stupade utanför staden en tid senare, i Visby för att en fruktansvärd storm utanför staden orsakade den största katastrofen i den danska flottans historia. Men kriget var mycket större och viktigare än så. Det var första gången som de tidigmoderna svenska och danska monarkierna spände sina muskler gentemot varandra, och eftersom ingen sida lyckades segra blev det bara akt 1 i en lång och segsliten kamp som skulle vålla otaliga lidanden för gränsbygdernas befolkning under ett och ett halvt sekel. Dessutom fick kriget en bieffekt som ingen anade när det begav sig: genom medvetna satsningar på den baltiska fronten inledde svenskarna den expansion som i förlängningen skulle resultera i 1600-talets stormaktsvälde.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om nordiska sjuårskriget, ett av de första verkligt stora krigen i vår historia. Bild: Nordiska sjuårskriget: Älvsborgs fästning vid Göta älvs mynning intages den 4 september 1563. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban LindstedtNär Romarriket föll
48:12|Romerska rikets nedgång och fall i Västeuropa har ända sedan renässansens dagar varit föremål för ändlösa diskussioner mellan lärda européer. Fler än 170 orsaksmodeller har konstruerats, av vitt skilda slag. Frågan om vad som fick det gigantiska imperiet vid Medelhavet att erodera och kollapsa är en av världshistoriens största gåtor.Var det så enkelt att ”barbarerna” på andra sidan gränsen – germanerna, hunnerna och de andra – helt enkelt var bättre soldater, att de mördade imperiet genom hänsynslösa plundringståg? Eller bör vi söka efter ekonomiska förklaringar, till exempel i dålig penningpolitik, alltför dyra slavar och misskötta lantegendomar? Eller ligger gåtans lösning snarare i obarmhärtiga externa faktorer, som pandemier och klimatförändringar? På 1700-talet menade upplysningsfilosofer att imperiet fick en dolkstöt i ryggen av kristendomen, och i 1900-talets kommunistländer skyllde man på klasskamp. Nazisterna menade att det var judarnas fel. Och så vidare, i oändlighet. Nya förslag presenteras ständigt. Vad tror forskningen idag? Vad tror vi själva?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om romerska rikets undergång, den händelseutveckling som utmynnade i att antiken gled över i medeltiden.Bild: Förstörelse av Thomas Cole (1836), Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban LindstedtReprisCaligula och andra galna kejsare
46:14|Få politiska system i världshistorien tycks, enligt källorna, ha producerat lika många tyranniska och galna härskare som det romerska kejsardömet. Listan över katastrofer på tronen kan göras lång: Tiberius, Caligula, Nero, Domitianus, Commodus, Heliogabalus, med flera. Folk som aldrig läst en rad i de latinska skrifterna har ofta gjort deras bekantskap i tv-serier som ”Jag, Claudius” och filmer som ”Gladiator”.Hur mycket är sant? Stämmer det att Nero var så tokigt ondskefull att han lät bränna ned Rom bara för att få stå och spela lyra i eldskenet och sedan kunna bygga upp världens lyxigaste palats i det brutalt rivningssanerade stadsområdet? Stämmer det att Caligula förklarade krig mot havsguden och tvingade sina soldater att springa ut i Engelska kanalen för att samla ihop snäckor som krigsbyten? Utnämnde han sin favorithäst till konsul? Var Vespasianus så erbarmligt snål att han till och med beskattade kiss? Och hur var det med romarna själva – var de obotliga festprissar som ägnade nätterna åt vidlyftiga orgier och dagarna åt att frossa i dödligt underhållningsvåld på amfiteatrarna?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många uppfattningar och missuppfattningar som vi har utvecklat om romarna och deras kejsare.Bild: Mynt som visar Nero; cirka 64–66. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban LindstedtVad vet vi om den historiske Jesus?
49:02|Jesus från Nasaret, kristendomens förgrundsgestalt, är världens genom tiderna mest kända, omdiskuterade och inflytelserika individ. För 2,4 miljarder människor – omkring en tredjedel av jordens befolkning – är han att betrakta som Guds son och den stora sanningssägaren och predikaren i historien. Även de som vänder honom ryggen måste ta honom på allvar, eftersom det är omöjligt att förstå de senaste två millenniernas västerländska kultur utan kännedom om Jesus och hans budskap.Men hur mycket vet vi egentligen? Det finns ju folk som gör gällande att Jesus inte ens har existerat. Har de en poäng? Vad var det som gjorde Jesu budskap så radikalt och farligt att myndigheterna i Jerusalem såg sig tvungna att gripa, tortera, döma och avrätta honom? Hur kom det sig att hans lilla grupp i Galileen på kort tid utvecklades till en av det romerska imperiets mest vitala rörelser och till slut upphöjdes till statsideologi? Finns det belägg för de mirakler som Jesus utför i Nya testamentet – gick han på vatten, förvandlade vatten till vin och botade rörelsehindrade så effektivt att de kunde ta sina sängar och gå hem?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Jesus. Det blir en uppvisning i allt från obarmhärtig källkritik till nyfikna deckarspekulationer om uppståndelsens mysterium.Bild: Kristus Frälsaren (Pantokrator), en enkaustisk ikon från 600-talet från Saint Catherine's Monastery, Mount Sinai. OBS - något nedskuren. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban LindstedtDetta är en repris70. Vadstenabullret – en kunglig sexskandal i ätten Vasa
47:56||Ep. 70Sverige har haft få kungliga sexskandaler. De otrohetsaffärer och övriga erotiska snedsprång som läckt ut under de senaste fem seklerna har i regel antingen varit banala och snabbglömda eller mörklagts så effektivt att nästan ingen känt till dem. Vadstenabullret är ett stort undantag. Här har snaskigast möjliga sängkammarhistoria dokumenterats i brevväxling mellan Gustav Vasa och hans barn. Till råga på allt har breven publicerats och blivit tillgängliga för alla.Bakgrunden var ett tidstypiskt politiskt äktenskap mellan Gustav Vasas dotter Katarina och Edzard av Ostfriesland. Det var väl förberett, och allt gick bra, så länge det handlade om diplomati, vigsel, pompa och ståt. Men sedan skulle de unga tu färdas från Stockholm till Tyskland, och eftersom de måste bli kvar i Sverige – närmare bestämt i Vadstena slott – över vintern blev det gott om tid över att umgås. Lite väl gott om tid. Brudgummens lillebror lärde känna brudens lillasyster, tycke uppstod, och en natt upptäcktes han med byxorna nere i hennes sängkammare. Skandalen var ett faktum. Brudens storebror Erik, som var ansvarig för att allt fungerade i Vadstena, fick omgående problem med pappa Gustav i Stockholm, som menade allt alla barnen gjort fel. Även Edzard och Katarina, som var helt oskyldiga till småsyskonens pilska dumheter, spärrades in i fängsligt förvar.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Vadstenabullret, en av de största skandalerna i vår svenska kungahistoria.Bild: Vadstena slott med vallgrav från norr. Av Alexandru Baboş Albabos - Eget arbete, Wikipedia. CC BY 3.0Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt69. Osmanska riket – Roms muslimska arvtagare
42:54||Ep. 69Osmanska riket var en gång ett imperium som sträckte sig från Algeriet till Irak och från Ukraina till Jemen, ett välde som omfattade ungerska grässlätter, arabiska öknar, anatoliska berg och grekiska öar. Idag är detta imperium historia, men i över 600 år var det en realitet som alla grannar i Europa, Asien och Afrika måste förhålla sig till: Osmanska riket.När vi möter imperiet i historiska redogörelser brukar vi slarvigt tala om det som Turkiet och hänvisa till dess sultaner som turkar. Men då gör vi fel. I och för sig är dagens Turkiet en efterträdare till imperiet, rent geografiskt, men Osmanska riket hade föga gemensamt med den republik som idag har Ankara som huvudstad. Osmanerna var ett elitfolk som talade ett eget språk (som vanliga turkar inte förstod) och införskaffade sina medlemmar genom att ta kristna pojkar i skatt, försätta dem i slaveri, göra dem till muslimer, sätta dem i hårdträning, gifta bort dem med prinsessor och utnämna dem till generaler och guvernörer. Det var en regim som prioriterade duglighet och effektivitet och som såg sig som arvtagare till både profeten Muhammed och de romerska kejsarna i Konstantinopel. Genom att tillerkänna underkuvade folk långtgående självstyre och tillämpa religionsfrihet gjorde de sig dessutom populära både bland sjörövarhövdingar i Nordafrika och furstar i Ungern och Rumänien.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Osmanska riket, den muslimska världens mest glänsande stormakt under det senaste millenniet.Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv.17/163),Wikipedia, Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen68. Conquistadorerna – nyfikna plundrare
49:45||Ep. 68Efter att Columbus upptäckt Amerika vidtog en av de både blodigaste och viktigaste upptäckar- och erövringsfaserna i världshistorien. Spanska erövrare – conquistadorer – for runt i Västindien på lika nyfikna som brutala plundringsresor, för att i nästa skede börja kriga och kolonisera på det amerikanska fastlandet.Historien om conquistadorerna rymmer många spännande episoder, vilka fick världshistoriska konsekvenser. Spanjorerna erövrade två stora imperier, aztekriket i Mexiko och inkariket i Peru, samtidigt som de lade under sig de västindiska öarna och Centralamerika. Allra mest fascinerande är dock de veritabla odysséer som inte resulterade i kolonier men väl i geografiska upptäckter.Juan Ponce de Léon, Francisco de Coronado och Hernando de Soto hittade inget guld, men de kartlade betydande delar av nuvarande södra USA. Historien om conquistadorerna är också historien om det största ofrivilliga folkmordet vi känner till, eftersom miljoner amerikanska urinvånare sveptes bort av epidemier som spanjorerna förde med sig, till exempel smittkoppor och mässling. Endast på en punkt slog Amerika tillbaka inom farsoternas domäner: syfilis. Före 1492 existerade inte sjukdomen i Europa. Den var en strikt amerikansk angelägenhet, men conquistadorernas sexualvanor ledde till att den fort spred sig till Europa.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de spanska conquistadorerna, de upptäckare och erövrare som lade Nya världen för sina fötter.Bild: Hernando de Soto och spanska conquistadorer ser Mississippifloden för första gången. Av William H. Powell, Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt67. Henrik VIII var mer än en hustrumördare
43:16||Ep. 67Henrik VIII lät halshugga två av sina fruar och flera av sina närmaste medhjälpare när han tröttnade på dem. För många historieintresserade i hela världen är han urtypen för en tyrann som det var bäst att hålla sig på långt avstånd från. Samtidigt står det klart att Henrik var en härskare som gjorde stor skillnad: han stärkte den engelska statsmakten på ett avgörande sätt och kapade banden till påvekyrkan. Vem var han egentligen?Henrik VIII var mycket mer än en livsfarlig hustrudödare och radikal kyrkopolitiker. Han var ett barn av renässansen och hade stora kulturella intressen, vilka imponerande på omgivningen. Som exempel kan nämnas hans musikalitet: han var en skicklig tonsättare, och hans verk spelas fortfarande. Han älskade vildmarksliv och torneringar, skrev teologiska traktater på latin och hävdade sitt lands intressen på kontinenten med kraft.I mångt och mycket var Henrik VIII – och är fortfarande – en imponerande gestalt. Men det vilade en mörk skugga över hans levnad och hans regering. Oförmågan att få en manlig arvtagare som kunde garantera att dynastin Tudor inte dog ut gjorde Henrik rastlös och farlig, och sviterna av en torneringsskada gav honom hälsoproblem som aldrig löstes. Kort sagt, berättelsen om Henrik VIII rymmer både glänsande och tragiska element. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den engelske kungen Henrik VIII, en av den europeiska historiens mest mytomspunna gestalter.Musik: Henry VIII Pastime with Good Company, performed by the dws Chorale. Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.Bild: Henrik VIII av England blev med tiden blev tämligen kraftig: Porträtt av Hans Holbein den yngre från 1540. Galleria Nazionale d'Arte Antica. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt66. Habsburgarna – gifte sig alltid smart
39:07||Ep. 66På 1500-talet och 1600-talet var huset Habsburg världens mäktigaste familj, sett till hur stora områden och hur många riken medlemmarna kontrollerade. Habsburgarna dominerade Centraleuropa från Wien, Sydeuropa från Madrid, Nederländerna från Bryssel och ett kolonialvälde som omfattade Latinamerika, Filippinerna och mycket mer. Hur var detta möjligt?Nyckeln till habsburgarnas framgångar stavades äktenskap. De byggde upp sin dynastiska stormakt genom smarta giftermål med arvtagare och arvtagerskor i hela Europa, från Nederländerna i nordväst till Pyreneiska halvön i sydväst och Ungern och Böhmen i öster. Därefter såg de till att bevara makten i familjen genom att delegera ansvaret för styrelsen till alla någorlunda begåvade män och kvinnor inom släktkretsen. För att stärka sammanhållningen ytterligare gifte de sig i regel med sina kusiner, vilket fick trista genetiska följder samtidigt som det onekligen gjorde det lättare att bilda gemensamma allianser mot omvärlden. För resten av Europa framstod huset Habsburg som epokens mest imponerande men också mest hotfulla stormakt. De franska kungarna, som kände sig inringade av habsburgska territorier, allierade sig med vem som helst som kunde hjälpa dem att försvaga härskarna i Madrid, Bryssel och Wien.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om huset Habsburgs utveckling från att ha härskat över några små besittningar vid Alperna till att kontrollera en global stormakt.Bild: Den habsburgska monarkins expansion i centrala Europa.Ramsay Muir - Ramsay Muir, 1911, Philips New Historical Atlas for Students, skylt 25a, 1:a upplagan, Philip & Son. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt