Harrisons dramatiska historia

Påsken är den största kristna högtiden, och även i sekulariserade familjer är det en stor sak: påskpynt, påskris, påskkäringar, påskägg och mycket annat. Alla har en relation till påsken, men långt ifrån alla vet hur det började. Visst, Jesus korsfästes och uppstod, men varför? Och vad, exakt, kan vi utläsa ur källorna?Jesus från Nasaret var en framgångsrik landsbygdspredikant och helbrägdagörare som vid en ödesdiger tidpunkt, troligen år 33 e.Kr., beslöt sig för att leda sin rörelse till Jerusalem och sprida sin lära också där. Resultatet var katastrofalt: tempelledningen (”översteprästerna”) kände sig hotade och beslöt sig för att röja honom ur vägen. De tycks inte ha varit rädda för hans budskap utan för honom själv, något som framgår av att ingen av lärjungarna greps – och det visade sig snart att det var ganska lätt för dem att predika vidare. Det var alltså Jesus själv, som person, som var farlig. Men att gripa och förhöra honom var en sak. Om man ville avrätta honom måste den romerska ockupationsmakten (som var tämligen ointresserad av judiska religiösa angelägenheter) kopplas in. När kuppen hade lyckats och korsfästelsen genomförts tog dessutom historien en besynnerlig vändning, eftersom liket försvann ur graven och ryktet spreds om att Jesus hade uppstått. Vad var det egentligen som hände? Kan vi, genom att utgå från dokument och indicier, pussla ihop en trovärdig slutsats?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de dramatiska händelser som utspelade sig under den första kristna påsken.Bild: Sörjandet av Kristus (Mästaren från Nerezi, 1164). Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Trettioåriga kriget utbröt 1618 genom att tre katoliker kastades ut från ett fönster i Prag i förhoppningen att de skulle dö av fallet. Men de överlevde, och de aktioner som deras habsburgska herrar vidtog för att stävja tjeckernas uppror resulterade i en kedjereaktion av krigsförklaringar och strider som drog in hela världsdelen i konflikten. Först efter tre decennier och miljoner döda – kriget var, sett till Europas folkmängd, mer förödande än första och andra världskriget – blev det äntligen fred.I traditionell svensk historieskrivning är trettioåriga kriget framför allt historien om hur Sverige blev en stormakt, hur Gustav II Adolf och fältherrar som Lennart Torstenson och Johan Banér lade Europa för sina fötter. Men i det här avsnittet tar vi ett annat grepp: vi betraktar kriget underifrån, ur folkets eget perspektiv. Vi möter dagboksskrivande knektar, lidande knektänkor, torterade kyrkoherdar och hunsade borgardöttrar som ville skriva av sig sina personliga trauman. Ty den i särklass viktigaste konfliktytan var inte den mellan Österrike och Sverige, eller Spanien och Nederländerna, eller Frankrike och huset Habsburg. Kriget utkämpades mellan den vanliga befolkningen i tyska städer och byar och de tiotusentals knektar för vilka fälttågen och deras plundring blev ett sätt att leva.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om trettioåriga kriget, det första egentliga världskriget, som vållade oändligt lidande i Tyskland men förvandlade Sverige till ett av Europas mäktigaste länder.Bild: Plundrande soldater. Av: Sebastian Vrancx 1647, Tyska historiska museet Berlin, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Under stormaktstiden utkämpade Sverige många framgångsrika väpnade konflikter, vilka har gett ekon i vår historieskrivning och blivit ihågkomna på nationell nivå. Men ett krig – ett som ägde rum omedelbart innan landet blev en stormakt – har blivit märkligt bortglömt: Kalmarkriget.Kalmarkriget, som startades av den danske kungen Kristian IV, var ett krig som Sverige förlorade: ett smutsigt och illa skött krig som utspelade sig från Skåne till Norrland, och som vållade stor förödelse inte bara i Kalmar (som nästan totalförstördes), utan också på Öland, i Bohuslän, Västergötland, Jämtland, Småland och i skärgårdsbygderna. Eländet var så omfattande att kriget är allt annat än förträngt ur det folkliga minnet i många lokalsamhällen, som Nybro och Tenhult, där folk skapat skrönor och rest monument över händelserna åren 1611–1613. Framför allt var emellertid Kalmarkriget den blivande stormaktens och det moderna Sveriges blodiga vagga. Efter att parterna slutit fred måste landets ekonomi och krigsmakt byggas upp från grunden, och det skedde med besked. Inom loppet av ett decennium förvandlades Sverige från ett av Europas svagaste och sämst utvecklade länder till en dynamisk krigarstat som tog sjumilakliv mot dagens nationalstat.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Kalmarkriget, ett av de viktigaste – men också mest bortglömda – krigen i vår historia.Bild: Slaget vid Kalmar 1611. Gobeläng från 1619 av Karel van Mander II, här återgiven av F.C. Lund. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Av alla svenska kungar har Karl IX, Gustav Vasas yngste son, det mest svårutplånliga ryktet som särdeles hårdhänt och tyrannisk mot såväl undersåtar som fiender. Han skildras i regel som en psykopatisk diktator vars lynne och ambitioner ledde in nationen på vägar som i sinom tid skulle visa sig allt annat än välbetänkta. Karl grep lagvidrigt makten genom kupp och inbördeskrig mot brorsonen Sigismund, och när han dog låg Sverige i krig mot alla grannar – konflikter som vi till råga på allt höll på att förlora.Karl IX var en komplicerad person, med både positiva och negativa drag. Under största delen av sitt vuxna liv var han inte kung utan hertig i Mellansverige, med Nyköping och Strängnäs som främsta maktbaser. Tack vare dokumentation vet vi påfallande mycket om hans hertiggärning: han var ”företagarfursten” som grundade städer och gynnade näringslivet, den föredömlige familjemannen som älskade sina hustrur och ömmade om barnen, den djupt troende protestanten som motsatte sig Johan III:s alltmer katolska politik. Men Karl var också maktlysten. När han på 1590-talet plötsligt såg vägen till den svenska tronen öppna sig skydde han inga medel för att röja samtliga motståndare ur vägen, även om detta inbegrep grövsta möjliga justitiemord, som i fallet med Linköpings blodbad.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl IX, Gustav II Adolfs far och en av de farligaste kungar Sverige haft.Bild: Samtida porträtt av Karl IX av okänd konstnär, Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Under äldre medeltid betraktade Europas lärda – i synnerhet medlemmarna av prästerskapet – historier om trolldom och magi ungefär som vi betraktar dem idag: som dumheter och vidskepelse. Djävulspakter och häxeri hörde hemma inom underhållningsvärlden, till exempel på teaterscenerna och i folkliga skrönor. Men ingen trodde på historierna, lika lite som vi idag tror att Hogwarts existerar och att man kan lära sig flyga på kvast om man försvär sig åt Satan.Sedan förändrades allt. Från att ha skrattat åt dumheterna började kungar, domare och präster ta dem på blodigt allvar. Teologin förändrades till att acceptera tanken att Gud hade konkurrens, att Djävulen också var en maktfaktor med jordiska allierade. Mellan 1300-talet och 1700-talet dödades tiotusentals européer, framför allt kvinnor, eftersom de misstänktes ha ägnat sig åt förbjuden trolldom. En hel pseudovetenskap uppkom, med lärda traktater, tester, prov, vittnesförhör och tortyr. Våra äldsta väldokumenterade nordiska trolldomsprocesser stammar från mitten av 1300-talet, men det var framför allt på 1500-talet och i början av 1600-talet som galenskapen tog fart på allvar. Kusliga exempel från landskap som Öland och Småland visar på hur fullständigt oskyldiga människor kunde lida döden på bålet som straff för brott som inte ens existerade.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om våra första nordiska häxprocesser, från medeltiden till tidigt 1600-tal.Bild: Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften. Tyskt kopparstick från 1670. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

I de mänskliga imperiernas historia intar Kina en särställning. I mer än två millennier har det stora östasiatiska landets politik kännetecknats av en kejserlig makttradition, präglad av starkt centralstyre, konfuciansk byråkrati och kontinuerlig strävan efter riksenhet och sammanhållning mot omvärlden. Medan Europa, Indien, Afrika, Mellanöstern och Sydöstasien har varit till synes ohjälpligt splittrade har Kinas dynastier följt på varandra i tre- eller fyrahundraåriga sjok av nationell dominans och enhet.Kina har haft många ryktbara kunga- och kejsardynastier, från den halvhistoriska Xia via de mäktiga Shang, Zhou, Qin, Han, Tang och Song, men en av de mest legendomsusade och ryktbara i vår del av världen är utan tvekan Ming, som härskade från mitten av 1300-talet till mitten av 1600-talet. Det var under Mingkejsarna som det berömda blåvita porslinet tillverkades och Stora muren fick sitt nuvarande utseende, och det var nu de imponerande gravkomplexen (”Minggravarna”) anlades inte långt därifrån. Det var också vid denna tid som européerna på allvar lärde känna den kinesiska kulturen genom att jesuiter som Matteo Ricci tog sig in i landet och vann så stor respekt att de kom att ingå i huvudstadens lärda överskikt.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de kinesiska dynastiernas historia, framför allt om Mingdynastin på 1400- och 1500-talen.Bild: Kejsar Hongwu, som gjorde klassresan från fattig bonde till kejsare och grundare av Mingdynastin. Okänd upphovsman. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

I historisk tid och i nutid har den indiska subkontinenten nästan alltid varit splittrad i smärre riken och furstendömen under allt från sultaner och maharajor till presidenter. Men det har funnits undantag. Under vissa perioder har kraftfulla dynastier lagt under sig vidsträckta territorier och etablerat en kortvarig men glänsande hegemoni över Indien – och inga härskare gjorde detta lika effektivt och storslaget som de som gått till historien under den besynnerliga benämningen ”stormoguler”.Stormogulerna härstammade från det turkisk-mongoliska Centralasien och tog kontroll över Delhi och Gangesslätten på 1520-talet. Till en början var de bara några av många muslimska härskare som förgäves sökte bygga upp indiska imperier, men under stormogul Akbars regeringstid förändrades detta. Genom en kombination av politisk-religiös tolerans och kraftfulla militära aktioner skapades en av jordens rikaste och starkaste stormakter. Än idag minner monument som Taj Mahal om mogulepokens prakt. Otaliga européer – missionärer, handelsmän, forskare – for till Indien för att finna sin egen nisch i stormaktens skugga. En av dem var portugisen Bento de Goes, som med stormogulens finansiella stöd genomförde en osannolikt djärv upptäcktsresa genom Centralasiens berg och öknar.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Indien under stormogulernas välde, och om de européer som färdades till landet på 1500-talet.Bild: Kejsaren Akbar som tar emot den fyraårige Abdu'r Rahim vid hovet efter mordet på sin far, Akbars ledande general och mentor, Bairam Khan, 1561. Barnet hjälps upp på läktaren av en annan man, som har identifierats preliminärt som Ataga Khan. Händelsen ägde rum 1561. Denna illustration till den persiskspråkiga historien om Akbars regeringstid är av en av Mughal-konstnärerna i den kungliga verkstaden, Anant. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Det var en gång ett imperium – ett kungligt, kejserligt och brittiskt imperium – som utsträckte sig över hela jorden, ett kolonialvälde över vilket solen aldrig gick ned, större än något annat människor byggt.Imperiet skapades av engelska militärer, affärsmän och administratörer, med aktivt bidrag av skottar och walesare. Det utgjordes av kolonier, protektorat, mandat, dominier och territorier som erkände den brittiska monarkins överhöghet. När imperiet var som störst under åren kring 1920 härskade kungen i Buckingham Palace över 35,5 miljoner kvadratkilometer, en fjärdedel av jordens landyta.Idag är nästan allt borta. Numera återstår endast fjorton British Overseas Territories. Fyra av dem saknar permanent befolkning och kontrolleras endast av temporärt bosatta forskare och militärer. De övriga, som åtnjuter internt självstyre, är så små att de svårligen kan existera som fullvärdiga stater, varför de har valt att förbli beroende av Storbritannien för utrikespolitik och försvar.Hur skapades detta enorma imperium, som det tog flera sekler att utveckla och bara några decennier att avveckla? För att få svar på frågan måste vi blicka tillbaka mot andra hälften av 1500-talet, då djärva engelska sjöfarare och kapare började utforska världen och etablera utposter. Till en början gick det trögt, men efter flera fiaskon insåg engelsmännen i början av 1600-talet vad som behövde göras för att gårdagens misslyckande skulle bli morgondagens succé.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om engelska upptäcktsresande och kolonigrundare på 1500-talet och det tidiga 1600-talet.Bild: Robert Clives seger i slaget vid Plassey etablerade Ostindiska kompaniet som både en militär och kommersiell makt. Av Francis Hayman, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

På Grönland etablerades många inuitbosättningar i förhistorisk tid, för att sedan försvinna på okänt vis och ersättas av andra immigrationsvågor från dagens Kanada. Även européer har sökt sig till ön, men utmaningarna har varit stora.Under medeltiden byggdes många norska gårdar i Grönlands södra och västra kulturbygder, men på 1500-talet hade samtliga försvunnit. Kolonistättlingarnas öde är ett olöst mysterium – ingen forskare har lyckats räkna ut vad som hände.Det moderna Grönlands historia inleddes först på 1700-talet, när Norge lydde under Danmark och den enväldiga danska kungamakten lade under sig ön. Detta vållade stor förstämning i Norge sedan landet blivit självständigt. Så sent som på 1930-talet utkämpades en bitter juridisk konflikt mellan Danmark och Norge om vem som skulle få förfoga över Grönland.Donald Trump har sagt att han vill köpa Grönland. När han sade det första gången trodde vi att det var ett dåligt skämt, men vi hade fel. Han vill verkligen ha ön. Detta sätter fingret på en källa till stor okunskap. De flesta av oss vet ingenting om Grönland och dess historia. Varför är ön dansk? Vilka har tidigare kontrollerat Grönland?Sanningen är att huvuddelen av Grönland har varit, och är, fullständigt obebodd. Att öns enorma naturresurser inte har utnyttjats beror på att ön är täckt av is, och så har det varit mycket länge. Däremot har människor bosatt sig i de delar vid kusterna – i synnerhet längs västkusten – som lämpar sig för fiske och boskapsskötsel. .I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Grönlands historia, ett okänt men fascinerande kapitel i Europas och Nordamerikas förflutna.Bild: Danskarna fick denna karta över Grönland från Hans Egede, den publicerades år 1737. Grønlandiæ Antiqva. De två avbildade personerna föreställer en inuit och en nordbo från en gammal inuitisk myt. Wikipeida. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt