Harrisons dramatiska historia

Omkring 1303 föddes Birgitta Birgersdotter rakt in i det förmögna svenska högfrälset, förutbestämd att giftas bort i de tidiga tonåren och tillbringa livet som maktfullkomlig husmor och flerbarnsmor på ett av landets herresäten. Allt detta skedde också, men när maken avled bytte hon karriär och blev profet. Och då förändrades allt.Heliga Birgitta, som vi kallar henne eftersom hon kanoniserades av påven och numera räknas som Europas skyddshelgon, fick ett långt och händelserikt liv mitt i maktens centrum, och vart hon kom rörde hon upp känslor.Redan i barnaåren menade hon sig få himmelska uppenbarelser, och som vuxen förde hon ut dessa gudomliga påbud till kontinentens kyrkliga och världsliga potentater: kungar, drottningar, påvar och många andra fick lära sig att frukta Birgittas ofta färgstarka och grova tirader om syndfullt leverne och felaktiga politiska vägval.Hon medlade i hundraårskriget, påbjöd (och fick till stånd) ett korståg mot Ryssland, instiftade en ny klosterorden och nedkallade Herrens straffdom över de mäktiga män och kvinnor som inte gjorde bot och bättring. Hon bosatte sig i Rom, satte sig i respekt från Sverige och England i nordväst till Neapel och Cypern i sydöst, och när hon avled 1373 räknades hon som en av sin tids största profeter.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om heliga Birgitta, den enskilda person från Sverige som hade störst inflytande över omvärlden under medeltiden.Bild: Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka, Södermanland. Hermann Rode (sent 1400-tal) – ”Svenska folket genom tiderna. Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder. Andra bandet. Den medeltida kulturen”. Edited by professor Ewert Wrangel. Published by Tidskriftsförlaget Allhem, Malmö, 1938, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Mellan 1337 och 1453 utkämpades världshistoriens längsta militära kraftmätning mellan arvfienderna England och Frankrike, ett krig som blev så utdraget att det gick till historien som hundraårskriget.På flera sätt var detta en vattendelare i militärhistorien. Nu krossades det gamla riddarkavalleriet av långbågeskyttar och artillerister med kanoner, och de fältslag som utkämpades har gått till historien för sin blodighet – Crécy, Poitiers, Agincourt, Patay och Castillon, för att bara nämna några. Taktiker som Bertrand du Guesclin gjorde pionjärinsatser på gerillakrigföringens fält, och med Jeanne d’Arc fick Frankrike både historiens mest ryktbara kvinnliga härförare och ett karismatiskt nationalhelgon. Historien blir inte mindre fascinerande av de många intriger och allianser som vävdes in i konflikten – grälen i Flandern, Bretagne, Skottland och Kastilien, vilka alla medverkade till den internationella dramatiken.Men varför drog kriget ut på tiden så infernaliskt länge? Kungarna önskade det inte. Tvärtom, både Englands och Frankrikes monarker försökte upprepade gånger kompromissa och sluta fred, utan att lyckas. De fick flera gånger bittra skäl att ångra att de överhuvudtaget inlett konflikten. Huvudskälet var att krigets verkliga huvudpersoner inte hörde hemma inom kungafamiljernas led utan i legoknektarnas läger. I digerdödens kölvatten blev krig och plundring ett sätt att överleva för många lågadelsmän, och om kungarna slöt stillestånd drev de gärna kriget vidare mot den franska civilbefolkningen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hundraårskriget, den konflikt som förmörkade Västeuropas historia under hela senmedeltiden.Bild: Slaget vid Agincourt 1415 från 1400-talet från St. Alban's Chronicle' av Thomas Walsingham, English School - Lambeth Palace Library, London, Storbritannien / The Bridgeman Art Library, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

År 1360 återerövrade den danske kungen Valdemar Atterdag Skånelandskapen, som 28 år tidigare hade övertagits av den svenska kungamakten. För att skapa buffertar mellan sig och ett eventuellt svenskt revanschförsök fortsatte han påföljande år offensiven till Öland och Gotland, vilket fick dramatiska följder för i synnerhet befolkningen på sistnämnda ö.Kung Valdemars invasion av Gotland på sommaren 1361 kulminerade i två fältslag, ett vid Mästerby och ett utanför Visby ringmur. Båda drabbningarna slutade med överväldigande dansk seger och massaker på de bönder som mött upp för att hejda framryckningen. Tack vare utgrävningar kan vi följa händelseutvecklingen med kuslig detaljskärpa, framför allt om vi vänder blickarna mot massgravarna vid Korsbetningen i Visby. Därtill kommer den plundring av hela den gotländska landsbygden som Valdemar lät genomföra när segern var vunnen. I Fide kyrka finns ännu en målad inskrift som minner om katastrofen.Mer än något annat har dock 1361 års händelser blivit förknippade med ”Visby brandskattning”. Valdemar lär ha placerat tre stora kar på torget i Visby och krävt att borgarna fyllde dem med dyrbarheter av ädel metall, annars skulle staden prisgivas åt lågorna. Men är detta verkligen sant? Vad hände när kungen intog staden?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den danska invasionen av Gotland år 1361, det arkeologiskt mest väldokumenterade – liksom det mest mytomspunna – av våra medeltida krig.Valdemar Atterdag erövrar Visby 1361. Av: Rasmus Christiansen, 1863 - 1940) Statens Arkiver - Danska Statsarkivet – Wikipedia, CC BY-SA 2.0Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Digerdöden anlände år 1347 till Svarta havsområdet – en fruktansvärd pandemi. På kort tid spred den sig med italienska handelsfartyg till Konstantinopel, Alexandria, Messina och Genua, för att därefter lamslå hela Europa och Främre Orienten.Minst en tredjedel, troligen mer, av befolkningen dog, och under de decennier som följde upprepades tragedin flera gånger. I många länder sjönk folkmängden med omkring två tredjedelar.”Digerdöden”, det vill säga ”stora döden”, skakade om samhället i grunden. Allt förändrades till följd av den höga mortaliteten. Jordbruksproduktionen störtdök, hantverkarlönerna sköt i höjden, skatteunderlaget mer än halverades, lågadelns medlemmar blev så fattiga att de drevs in i de korrupta ämbetsmännens eller de råbarkade legosoldaternas led och sjöröveriet fick en guldålder.En av de frågor som de överlevande ställde sig var VARFÖR. Hur kunde detta ske? Var digerdöden Guds straff för människornas synder, och i så fall vilka synder? Eller var epidemin ett verk av ondsinta människor som gick Satans ärenden? Hade judarna förgiftat brunnarna? Och hur kunde eländet motarbetas? Genom fromma botgörarmarscher och asketiskt självplågeri? Genom folkmagi? Eller genom att man lyssnade till medicinska auktoriteter och ålade sig strikta dieter? Förslagen var lika många som antalet självutnämnda experter.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om digerdöden, den värsta katastrof som har drabbat Europa.Bild: Miniatyr av Pierart dou Tielt som illustrerar Tractatus quartus bu Gilles li Muisit (Tournai, ca 1353). Invånarna i Tournai begraver offer för digerdöden. Wikipeida, Public DomainKlippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

I början av 900-talet föreföll hela Västeuropa vara på väg att falla samman i hopplös splittring. Överallt tvingades kungamakten retirera till förmån för regionalt dominerande biskopar, hertigar och grevar. Under de sekler som följde kunde den franske kungen endast utöva makt i ett mindre område kring Paris och Orléans. De kristna spanska rikena var små, och Italien sönderföll i biskopsledda städer, markgrevskap och små stormannavälden. Men i Tyskland inträffade något häpnadsväckande. Biskoparna, hertigarna och grevarna accepterade att underordna sig en energisk och stark monarki som byggde upp en svällande stormakt: det tysk-romerska kejsardömet.Under högmedeltiden var Tyskland Västeuropas odiskutabla stormakt. De tyska kungarna erövrade största delen av Italien, Beneluxområdet, östra Frankrike och stora områden i Östeuropa. Deras bönder och handelsmän spred sig åt alla väderstreck och grundade byar och städer längs hela Östersjökusten, ända till Baltikum. De tyska härskarnas och stormännens kulturella smak efterapades i samtliga grannländer, med följd att tyska lånord massimporterades till språk som svenska. Den tyska arkitekturen – den romanska stilen – blev normerande för byggandet av otaliga kyrkor, borgar och palats. Tyskland blev den stora internationella förebilden för såväl kungar och stormän som för biskopar och präster.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tid då Tyskland dominerade Väst- och Centraleuropa och utövade en formidabel påverkan även på Norden.Bild: Friedrich Barbarossa var den helige romerske kejsaren från 1155 till 1190 i det tysk romerska riket, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

Det finns historiska namn som alla reagerar på, även om det är få som kan säga när personen levde och exakt vad han eller hon gjorde sig känd för. Flera av dessa världshistoriens kändisar är människor som vi påfallande helst hade varit utan – blodbesudlade krigsledare och hänsynslösa diktatorer som Caesar, Attila, Napoleon, Hitler och Stalin. Men ingen är lika mytomspunnen och fruktad som Djingis khan, den mongoliska nationens fader.Egentligen hette han Temüdjin. Fadern var härskare över en av de många smärre nomadiska grupperingarna på stäppen i dagens Mongoliet, men i Temüdjins barn- och ungdom fanns det inget som varslade om att han som vuxen skulle förena alla stammarna till ett enda folk, och ingen förväntade sig att han skulle bygga upp ett av de största imperier som jorden skådat. Likväl var detta vad som skedde. Genom en kombination av politisk och diplomatisk skicklighet och militär genialitet skapade Djingis khan i början av 1200-talet en centralasiatisk stormakt som slukade alla grannriken som vågade trotsa honom, från Iran i väster till Kina i öster. Historierna om hans grymhet och oövervinnerlighet spreds över hela kontinenten, men Djingis khan var betydligt mer än en durkdriven och skoningslös erövrare. Han var också en kulturfurste av rang som gav sitt mongoliska folk både skriftspråk och lagstiftning.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djingis khan, en av de största och mest skräckinjagande härskarna i världshistorien.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban LindstedtBild: Djingis khan, National Palace Museum; Taizu, mer känd som Genghis Khan. Porträtt beskuren från en sida från ett album som föreställer flera Yuan-kejsare (Yuandjai di banshenxiang), som nu finns i National Palace Museum i Taipei. Wikipedia, Public Domain

Nästan alla medeltida svenskar bodde på landsbygden, antingen i byar eller i ensamliggande gårdar. Tanken att lämna denna tillvaro för att flytta in till städer torde ha framstått som bisarr för folkmajoriteten. Likväl fanns det män och kvinnor som trotsade sedvanan och bosatte sig på platser med tusentals invånare. Till skillnad från järnåldersstäder som Birka och Uppåkra, vilka krossades av föränderliga politiska och ekonomiska konjunkturer, har medeltidsstäderna överlevt in i nutiden.Medeltidens svenska städer var små men dynamiska, i regel bestående av mängder av låga trähus, vilka förenades av trägator som krävde ständigt underhåll. De var ohälsosamma, stinkande och obekväma, men folk uppskattade dem ändå. Städerna växte fram, utvecklades och överlevde eftersom de behövdes. Skara formades som en liten tätort kring den västgötske biskopens kyrka och gård, medan Lödöse etablerades som bästa möjliga hamn- och marknadsplats för skeppare och handelsmän som band ihop Sverige med länderna på andra sidan Kattegatt och Skagerrak. I östra Sverige grundades Kalmar, Söderköping och Stockholm som kungliga projekt på platser som ansågs optimala för att både behärska omgivningen och profitera på handeln. Visby stod i en klass för sig – här samarbetade gutar och tyskar för att skapa en av Nordeuropas stora kommersiella metropoler. Berättelsen om dessa äldsta svenska städer är både dramatisk och spännande: för varje ny utgrävning i de gamla stadsområdena måste vi skriva om historien.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de första bestående svenska städerna – hur de såg ut, hur stora de var och varför de överhuvudtaget grundades.Bild: I början av 1940-talet bedrevs icke-förstörande arkeologiska utgrävningar i kv Valnötsträdet i Kalmar. Det innebär att man lämnade kvar alla fasta konstruktioner som murar och trappor, något som varit till hjälp under de utgrävningar som bedrivits under 2000-talet. Digitalmuseum, Kalmar läns museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

De stora och hävdvunna hjältarna i vår historia är i regel kungar och krigare, manliga överklassgestalter som härskade i hallar, borgar och slott och som ledde arméer till fältslag och belägringar. Majoriteten av befolkningen utgjordes emellertid av vanliga bondefamiljer som endast sällan dyker upp i historieböckerna – med ett stort undantag: skapandet av vårt kulturlandskap under högmedeltiden.Under medeltiden grundades de flesta byar och samhällen som återfinns på nutida kartor, och nästan alla växte fram till följd av nyodling på 1100- och 1200-talen. De kulturbringande hjältarna var energiska godsherrar, bönder, bondhustrur och torpare, vilka angrep omvärldens skogar och ängsmarker med yxor, hackor, plogar, harvar, liar och skäror. Resultatet var en formidabel geografisk expansion för kulturlandskapet och en av de största demografiska uppgångarna i världshistorien. Den europeiska folkmängden mångdubblades. Hur var detta möjligt? Vilka tekniska uppfinningar och innovationer låg bakom förändringarna? Hur tog mänskligheten steget från simpel handkraft till hästkraft, vattenkraft och vindkraft? När spred sig vattenkvarnen och väderkvarnen över världen, och vad ledde förändringarna till?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur det europeiska kulturlandskapet formades mellan 1000-talet och 1300-talet, med den nyodlande bonden som huvudperson.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt