Studio Allsvenskan

Karlberg.

De viktigaste konstnärerna står aldrig längst fram. De som lägger grunden för varje seger, varje nytt mästerverk, de som är fundamentet för varje lagbygge återfinns alltid i försvarslinjen.

Jag kommer fortsätta slåss konstformen försvarsspel. Ett lag skulle rasa ihop som en påse kött om det inte vore för den ryggrad som varje backlinje utgör. Oftast är det otacksamt arbete eftersom den mediala bevakningen har en slagsida åt att lyfta det offensiva spelet och spelarna där.

Har man dessutom tagit sig en liten bit ifrån landet där folk dricker tiotusen öl innan de går på fotboll och ställer sig och skriker på allt och alla, om man har en svag punkt för intelligens, taktik och lagbygge, då finns det ingen annan landningsbana än försvarsspelet.

Det är här man kan bli bättre än man egentligen är genom att ha rätt person bredvid sig. Jag glömmer aldrig när Leonardo Bonucci försvann till Milan och såg ut som vilken ordinär medelmåtta som helst.

När han sedan kom tillbaka till Juventus och fick ha Buffon bakom sig och Chiellini bredvid sig blev han återigen en back i absolut världsklass.

Jag tänker på Bonucci när jag ser AIK och Sotte spela fyrbackslinje istället för trebackslinje. Det är som att se en junior kliva igenom en magisk, draperad spegel. Ut på andra sidan kommer (eller återvänder) en lugn, placeringssäker och tålmodig försvarsspelare av absolut toppklass.

Äntligen, tänker jag, är Sotte Sotte igen. Äntligen håller AIK nollan igen. Äntligen kan man lita på att man åtminstone för njuta av fin försvarsspel när AIK spelar tänker jag.

Den finess, den elegans och det kunnande som krävs av en backlinje är den tysta skönheten bakom varje hållen nolla. Samspelet mellan målvakt och backlinje är den försiktigt glittrande länk som många missar när de står och hugger eter guld och enbart har blicken i den andra riktningen

Innan det här samtalet har jag bara snackat med Sotte i telefon en gång. Jag uppfattade honom som en glad och lättillgänglig person, en glädjespridare.

Under den första halvan av den här säsongen har jag grunnat en del på vart han går med sin egen frustration, den som supportrar, meda och alla vi runt omkring kan ventilera runt bardiskar, på arbetsplatser, i krönikor eller i en podcast. 

Vart går går en försvarsspelare i AIK när ingenting stämmer, när själva fundamentet skakar? Vem blir man när trycket utifrån läggs över vardagen som ett dumt men tillslutande lock?

För det finns ju en människa som har en vardag att sköta, en familj att värna, ett liv utanför Karlberg att försöka vara glad i.

Hur fan mår man egentligen? Innerst inne? Finns de utrymme att känna efter? 

Välkommen till Birro Möter, Sotirios Papagiannopoulos.