Somna med Henrik

Somna. Det blev fel. Och därför blev det rätt.Ett avsnitt som egentligen inte skulle finnas, men som ändå finns. För att något släpptes igår som skulle ha släppts idag, och då sitter jag här i värmen i Äventyrsvargen och försöker förstå varför det känns viktigt att hålla tider, och varför jag ändå inte riktigt gör det.Vi pratar om rutiner. Om skuld. Om att vara den som lyssnar “på riktigt”. Och så glider vi ner i en gammal kartong med serietidningar i en källare, där värmeböljor gör människor galna och ankor skrattar på sätt som kan missförstås.Det blir fastrar. Fjädrar. En flicka som heter Fimpen som rör sig mellan stillhet och raseri. Ett hus med 900 000 människor. En anka som heter Arne som blir missförstådd men ändå hittar tillbaka till sitt skratt.Och någonstans där, mellan snabbmatsställen, barndomsminnen och små oförrätter som aldrig riktigt får ett utlopp, så finns du. Somna. Du som lyssnar halvt, eller inte alls. Eller hela vägen.Det är som det är. Det som händer, händer.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Varför börjar jag varje avsnitt med att särskilja mig från resten av verkligheten? Varför är det så viktigt för mig att inte vara som alla andra? Det är nog en rest från mobbningsåren, ett försvar. Jag har aldrig förstått mig på folk som gillar stranden. Eller folk som tycker att det är viktigt att jobba på brännan för den delen. Tack för ozonlagret Skapelseföreningen.Det här avsnittet handlar om Skapelseföreningen, en ideell förening bestående av äldre gubbar och en kvinna vid namn Solveig som skapade solen. Kenneth Orgiman är ledaren och bestämmer allt. Men det är Kjell-Åke och hans kompisar Kjell och Åke, lite lägre i rang inom föreningen, som råkar starta ett hobbyprojekt som växer sig större än någon hade anat. De skapade liv. Men UV-strålningen från solen var ett problem. Lösningen kom till Kjell-Åke under en tråkig middag, när han träffar en far och en son.Tack för att du finns, Somna. Godnatt. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna!Det är sent. Inte dramatiskt sent, bara sådär sent som det blir när man inte riktigt blir trött och tankarna lägger sig i lager ovanpå varandra. Jag sitter här och hör min egen kropp arbeta i det tysta och börjar bygga en människa av ingenting. Han heter Valdemar Lorbos. Han är lobbyist. Eller kanske är han mest någon som befinner sig i en lobby hela livet, i ett mellanrum där man aldrig riktigt anländer.Vi följer honom till Bryssel och vidare till Tbilisi, till hotellrum som inte minns honom och skor som inte är gjorda för kullersten. Han går vilse på ett sätt som inte gör ont. Eller jo, lite. Men också på ett sätt som öppnar någonting. En klarinett i natten. En katt som blinkar. Ett samtal som inte leder någonstans.Det här är ett avsnitt om att vara mitt emellan. Om att kanske inte veta vem man är, och att det inte behöver lösas. Och någonstans där, i allt det där som inte riktigt är något särskilt, finns en liten rörelse. Inte stor. Men tillräcklig.Du behöver inte hänga med. Som vanligt.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna, vad är det för dag idag? Är det tisdag eller måndag? Jag vet inte, du vet hur det är. Jag vill gå ut och gå med dig idag Somna. Vi är på ett fält och står i mitten på det fältet. Vi har krympt, du och jag. Vi har blivit mindre. När jag var yngre hade jag det som en fantasi, att kunna krympa.Vi ser en människa, som för oss är helt enorm. Det är Signe. En kvinna vars hela jobb är att mäta saker, allting, hela dagarna. Hon är en mätare. Hon märker att vi tittar på henne, och hon är en sån som älskar allting, oavsett storlek. Det finns alltid något större, Somna. En sten är stor för en myra, men liten för ett berg. För storlek, visar det sig, är inte en sanning. Det är ett förhållande.Plötsligt är det vi som är stora och det är Signe som är liten. Är det vi som har växt, eller är det Signe som har krympt? Det är som att vi blir större för varje steg vi tar.Vi sätter oss bredvid Signe. Världen runt oss växer och krymper. Allt händer samtidigt. Vi är tillbaka där vi började, eller egentligen har vi inte gått någonstans alls. Det är samma fält, eller så är det ett helt nytt.Godnatt från alla skalor, det lilla och det stora. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Det händer att jag ligger och tänker: nu går tåget. En störande tanke, sen en till, och sen är det igång. Och just nu finns ingenting vi kan göra åt det. Det är som det är.I det här avsnittet pratar jag om hängslen. Förra sommaren hade jag hängslen för första gången på flera år när jag träffade några nya kompisar på Södermalm och åt borsjtj. Med de kompisarna såg jag också en gammal ståuppkomiker på Norra Brunn som skämtade om samma saker som 1992. Det var lite sorgligt.Har du tänkt på sånna personer som fastnar i ett årtionde? Vars hela liv utspelar sig i en tid när deras liv peakade. Jag är rädd att det skulle hända mig. Jag vill inte fastna. Livet som har varit är borta. Det finns inte längre.Efter livepodcasten städade jag och min nya anställda lokalen. När vi var klara gick hon vidare för att ta en drink och fira. Jag körde hem genom natten och åt yoghurt med havrekuddar framför tv:n. Det jag var gladast över var att jag hittade en parkeringsplats så nära. Det är som att jag kliver av ett framrusande tåg. Håller jag på att bli ursynkad? Det gör ont.Om jag nu har stannat, så måste jag kanske måste putta mig framåt. Jag är fine, jag är okej. Jag har inte svaren. Godnatt.Mer om Henrik, klicka här: **https://www.henrikstahl.se/**

Hej Somna. Sedan Boöte dök upp har det kommit väldigt mycket post. Mail, kommentarer, meddelanden. Lite rörande, faktiskt, att så många hört av sig om en puma de inte visste att de saknade förrän han dök upp. Det här är del tre i berättelsen om Boöte, en puma som bor i en stad han inte känner sig hemma i, jobbar på ett företag som sakta äter upp honom inifrån och bär på ett tomrum han inte riktigt minns hur det uppstod. Jag improviserar mig igenom en halvfärdig bokidé och du behöver som vanligt inte lyssna.Vi börjar morgonen efter. Boöte cyklade hem från Lova sent på natten, och nu ligger han i sin egen säng och lyssnar på kranen som droppar i ojämntakt. Det är skönt. Det var hans tak, hans ljud, hans ingenting som bestämt sig ännu. Vi återvänder också till praktikant-geten, hon som ingen visste vad hon hette.På buss 14 satt en klisterlapp i dragspelsdelen. Dra åt helvete. Ingen förklaring.Somna, hur kan man veta vad som gäller när det inte står? Ibland måste man lita på det som gäller även om det inte står. Även för pumor med ett tomrum i bröstet.Inne på kontoret kallade chefen Magnar in honom. En väldig älg som fyllde rum utan att egentligen vara stor nog att göra det. Han ville ge Boöte en större roll. Boöte sa ja. Ja, två bokstäver. Ingen ansträngning.Det är lätt att läsa Boöte som en tragisk figur. Det är lätt för oss att tänka på vad han borde göra. Men det är ett av privilegierna med att lyssna, Somna. Vi är utanför berättelsen. Bara då kan man veta vilket val som är rätt. Det var det, du kan sova nu. Sov gott. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Hej och välkommen hit, till en timme av okvalificerat hobbytänkande. Jag tänker som hobby, och det har råkat bli mitt jobb också. Ibland drar jag mig för att göra det, som idag när jag skulle spela in. Det finns ett litet motstånd. Jag tänker att inspirationen ska komma, men det gör den aldrig. Till slut bestämmer jag mig bara för att köra ändå. Det är inget särskilt med det här eller med mig.Jag pratar om en liten äldre man, i 60-årsåldern. Tio år äldre än jag och lite rund om magen, med glasögon. En sån där som man ser i kön någonstans, som på Ica. Han heter Kent Auren. Han lever ett helt vanligt liv. Han är pensionär nu och är gift och har två barn. Han har sommarstuga i Sörmland, kör Volvo och har en grill.Har du försökt summera ditt liv, Somna? Jag försöker summera mitt liv, om det har varit bra eller dåligt. Det har funnits dåliga stunder. Samtidigt har allt jag drömt om hänt. Kanske inte precis i den form som jag ville från början, men det har hänt. Det får man aldrig glömma bort.Tillbaka till Kent Auren. Han har levt ett bra liv, men som för alla finns det smärtpunkter. För Kent handlar det om en person som han träffade i lumpen. Där träffade han en kille i sin egen ålder, en ganska kraftig person som hette Linder. Linder hade en självklar pondus och närvaro, som om livet föll sig enkelt för honom. I jämförelse kände sig Kent liten och lite fjompig, men det var Linders vänskap som fick tiden i lumpen att gå. Linder såg Kent för den han var. Det här är historien om deras tid i lumpen och deras vänskap.Lumpen tog slut och livet gick vidare. Kent träffade en kvinna, gifte sig och fick barn. Barnen växte upp, åren gick. En dag fick han, på omvägar, veta att Linder hade gått bort. Det väckte fler känslor än han var beredd på. Det blev en vändpunkt i Kent Aurens liv och det skapade ett tomrum i honom.Godnatt. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna, vad roligt att du är här. Jag har bara känt en person som heter Frej i hela mitt liv. Känner du någon Frej, Somna?Har du koll på verkligheten, Somna? När fick du bekräftelse på att det du upplever faktiskt är en objektiv bild av vad som pågår, att det du upplever är verkligt? Igår fick jag bekräftelse på att jag hade fattat ett bra beslut. Jag sjunger en sång om Frej; jag tror att jag har sjungit den i podden tidigare. Jag minns inte var den kommer ifrån, kanske Djurens brevlåda. I sången sjunger de om “konterfej”, sånna små porträtt som soldater hade av sina älskade, som de kunde titta på under kriget. Det finns egentligen ingen riktig motsvarighet i vår uppkopplade tid till att vara ifrån varandra i ett helt år och bara kunna skriva brev. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att vara ihop innan jag träffade Nina. Jag har känt att jag ångrat mig, och det har funnits en känsla av att jag var fast. Att jag var fast i någonting.Men jag kan tycka att det är lite tröttsamt, det där med att skrika “länge leve kärleken” som ett svar på allting. För det vi fastnar för är ju den där romantiska kärleken, och den, om jag ska vara helt krass , den dör. Hur funkade det förr när man var trolovad med någon som man inte känner? Undrar om man någonstans på vägen där börjar känna att "Jag vet ju inte vem den här människan är som jag är trolovad med”. Vi får bara historierna med längtan och den sanna kärleken. Jag tänker på mina egna föräldrar. Jag publicerade ett inlägg om deras bröllopsdag för några veckor sedan. Mina föräldrar är två individer som har valt att gå tillsammans genom livet. Ibland aktivt, och ibland för att de måste. Det är inte en historia om att kärleken övervinner allt. Det är inte så det funkar. Somna vi kanske inte måste tänka på framtiden så mycket hela tiden, inte behöver oroa oss om allt som händer imorgon. Jag tycker att det finns för få som säger ”Mon Dieu” i det offentliga rummet. Jag ska börja säga det när får negativa besked. Som om någon sa till mig att allt som hänt det senaste året bara var en dröm. Om du fick backa tiden, skulle du göra det? Jag tror inte att jag hade gjort det, vad jobbigt att behöva leva om. Varken framtiden eller det förflutna existerar.Mon Dieu. Sov gott. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/