Sektpodden

”Samtala är att jamma”, säger Peter, musiker och författare. Hör honom berätta för oss om Beatles-mania, om musik för Gud, musik för krig, musik för tortyr, musik för kärlek och musik som enar en sekt; hur toner betyder mest i Väst medan rytm är viktigare i Öst och Syd. Varför kan musik återge vemod men inte den råa, verkliga sorgen? I Nazityskland var synkoper, swing, viss rytm förbjuden. Metall-rockens ”djävulsintervall” fanns redan i Alice Babs jazzbacill på 40-talet. Och - därför riskerar många musiker att fastna i drogberoende.

När polismyndighetens ledning beter sig sektledarlikt har vi i podden befarat fortsatt kaos (avsnitt 155). Förra veckan höll rikspolischef Thornbergs egen utredare presskonferens. Runar Viksten hade granskat härvans tre toppchefer. Han lade hela skulden på en av dem och föreslog bestraffning. Med Leif GW:s ord ”nära en offentlig avrättning”. Thornberg sades ha gjort rätt och Linda Staaf framträdde i media som offer, felfri förebild och sambo med Svenska försvarsmaktens överbefälhavare. Den kvällen hittades utpekade Mats Löfving död. Vi summerar de sakkunnigas kritik i ärendet. Om Linda Staafs motstridiga utsagor: Hon kanske inte ljugit utan upplevt verkligheten annorlunda?

På Kungliga Operan kom vi att tala om Rickard Wagner, ytterligheternas musikgeni. ”Orden är manliga, musiken är kvinnlig”, menade Wagner, som arbetade och dog i rosa sidenklänning. Rabiat antisemit; Hitlers favoritkompositör; Wagner-soundtrack i krigsfilmer; Rysslands legosoldater har tagit hans namn. Men han var också sin tids stjärnkompositör som ömsint tonsatt de älskandes känslor, i försvar även för otillåten kärlek. Med Tristan-ackordet öppnade Wagner för 1900-talets konstmusik och för hårdrockens djävulsintervall. Och kanske för ”queens”, operabögarna som hyllar divans rätt att älska, att rasa och uttrycka passion.