Nosighetspodden

I juli månads avsnitt intervjuar jag Linda som berättar om sin resa ut ur en våldsrelation till idag, fyra år senare, när hon lever i frihet. Det har varit en omtumlande resa för Linda som inte förstått att hon varit utsatt för våld, då mannen inte slagit henne på regelbunden basis. Vi pratar om olika sorts våld och vad som är våld. Linda ger flera exempel från sin vardag hur det var att leva i en våldsrelation och reflekterar över sina känslor och hur hon tänkte och fungerade då. Vi pratar också om att det finns många myter och uppfattningar kring varför och vilka kvinnor som fastnar i våldsrelationer. Linda växte upp i en trygg och kärleksfull familj och utifrån hennes uppväxt och händelser i barndomen tar vi kål på några myter men också att Linda reflekterar över varför just hon gick in i relationen och stannade kvar trots att det fanns varningsflaggor redan under de två första åren. Det kan vara svårt för utomstående att förstå varför man inte lämnar mannen på ett tidigt stadium. Linda beskriver hur det psykiska våldet sakta började med små steg till att ha eskalerat efter 20 år så mannen hade total kontroll över Linda. Hon var då i en ekonomisk gisslansituation, helt söndertrasad psykiskt och hela tillvaron gick ut på att i varje ”nu” skapa förutsättningar så att mannens vrede inte skulle få utlopp. Det innebar att anpassa sina ord och handlingar hela tiden och att se till att barnen ”skötte sig” så han inte skulle bli arg på dem för någonting. Det innebar också att skydda barnen i de situationer hon blev utsatt för vredesutbrotten så att mannen inte skulle rikta sin vrede mot dem också, och för att barnen inte skulle behöva uppleva pappans utbrott mot henne mitt framför deras ögon. Linda levde i ständig stress och otrygghet med antennerna ute för att pejla av mannens skiftande och helt, för henne, oberäkneliga humör. Det ledde till att hon utvecklade en svår PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Senare, när hon fick terapi hos en psykolog förklarade denne att den vanligaste orsaken i Sverige till PTSD är just våld i nära relation. Vi pratar om de anledningar som gjorde att Linda stannade kvar i relationen och lät det gå så långt innan hon slutligen lämnade mannen. Och vi pratar förstås också om de anledningar som gjorde att hon till slut tog det steget, trots att hon var extremt rädd för att hans vrede och repressalier skulle öka om hon lämnade honom och trots att hon inte trodde om sig själv att hon skulle klara av att leva ensam. Linda berättar om eftervåldet, hur hon har fått hjälp efter separationen, på vilka sätt hon och barnen inte fått hjälp och om den bristande kunskap som hon erfarit hos handläggare på myndigheterna som har till uppgift att hjälpa utsatta kvinnor. Hon berättar också om hur värdefullt det har varit med stödet från sin familj, nära vänner och eldsjälar (med kunskaper) som brinner för att hjälpa kvinnor som varit i utsatta våldsrelationer.  Linda vill nå ut med sin berättelse i hopp om att det kan hjälpa andra som är i en våldsrelation men också i hopp om att kunna bidra till ökade kunskaper om våld i nära relationer. Jag hoppas att du känner att Lindas berättelse har varit värdefull för dig.

I detta avsnitt samtalar jag med Christina Mellberg som bjuder på sina reflektioner om barndomen, över livet, vad som formar oss och hur vi får erfarenheter genom livet som senare hjälper oss i tuffare situationer. Christina berättar hur de senaste fem åren varit för henne, då livet förändrades med arbetskamrater som inte ville sitta vid samma bord på fikarasten, arbetsgivare som inte tyckte hon passade att undervisa längre, vänner som vände henne ryggen och hur mycket det har betytt att hon har fått styrka genom svårigheter hon gått igenom tidigare så hon klarade av att hantera att stå ensam kvar i de situationerna. Vi samtalar också om hur det är att följa sin magkänsla och vara ensam i den och ändå kunna känna sig trygg och stark i den. Vad är det då som har förändrats så kapitalt? För Christina blev vändpunkten när hon inte kunde se någon logik i hur man hanterade det man hade utlyst som pandemi. Christina har en bakgrund som husdjursagronom och erfarenheter av lantbruk och djurhållning och utifrån de erfarenheterna kunde hon inte få ihop synen på det nya viruset med de restriktioner som utlystes. Hon började därför söka information på egen hand vilket ledde till att hon ändrade perspektiv på mycket. I början hade hon svårt att ändra perspektiv då det satt så djupt i henne hur saker och ting fungerar, då det var sånt som hon fått lära sig redan som barn. Det finns ett ord, eller snarare ett begrepp för detta med svårigheterna att så totalt ändra sina trossatser eller sanningar hur världen och saker och ting fungerar. Det är kognitiv dissonans och det betyder att man tar avstånd till nya tolkningar av verkligheten. Hon berättar att hon kunde känna av de svårigheterna tydligt till en början men när hon väl kommit över den tröskeln så har hon haft lätt att anamma nya synsätt. Idag ser hon på världen ur helt andra perspektiv och har en förståelse för att allt är energier och frekvenser och att vi är skapande varelser. Hör henne berätta hur hon trotsade tiden, hur hon förhåller sig till sjukdom, smitta och virus och hur resan har varit från att ta allt för givet som hon fått lära sig från början till att överge sina sanningar som hon burit som en självklarhet för att istället förhålla sig till nya perspektiv som resonerar med henne. 

I maj månads avsnitt reflekterar jag över sanning. Vad är det egentligen? Och vem bestämmer vad som är sanning? Och i vilka sammanhang finns sanningen? Som barn älskade jag att läsa om sånt som motsade det vi fick lära oss i skolan. Jag fascinerades till exempel av mänskliga fotspår som hade hittats bredvid dinosauriespår i stelnad lava. Det betydde att de blev till samtidigt. Men i skolan fick vi lära oss att människor inte existerade samtidigt som dinosaurier. Och jag köpte inte uttryck som ”det vet alla”. Jag undrade bara varför det skulle vara mer sant bara för att många trodde att de visste det. Tänk om det var så att alla hade fel från början? ”Alla” visste en gång i tiden att jorden var platt och alltings mittpunkt. Idag vet alla att jorden är rund och kretsar runt solen. Vem bestämmer vad som är sanning? Och vad är sanning? Det här med korruption är ganska intressant också. Då lever alla inblandade som om det är rena rama sanningen fastän de innerst inne vet att det inte är så. Man talar väldigt tyst, eller inte alls, om hur det verkligen förhåller sig. Det gör att det blir väldigt svårt att veta vad som är sanning där korruption finns, men alla som är utanför korruptionen vet förstås inte om korruptionen utan tror att den bilden som förmedlas är sann. Och det ingår i korruptionssystemet, för skulle den nakna sanningen komma fram så faller hela korruptionssystemet. På tal om nakenhet så är sagan om kejsarens nya kläder ett ypperligt exempel på hur principerna för korruption fungerar. Någon/några i toppen har en egen agenda; ett eget vinstsyfte, och manipulerar människor att gå med på en korrupt syn i tron på att de får en vinst av det. I sagan om kejsarens nya kläder var deras vinst att inte verka korkade som inte kunde se kejsarens kläder utan bara såg en naken kejsare. Och kejsaren själv låtsades också att han såg några kläder som inte fanns. Ett regelrätt korruptionssystem bygger i och för sig på belöningar som de i toppen styr eftersom de har sina egna agendor med olika vinster och behöver folk som går med på en korrupt syn för att de i toppen ska kunna ro hem sina vinster. Och det bygger på förvridna sanningar till oigenkännlighet. Jag pratar inte så väldigt mycket om korruption i avsnittet men jag reflekterar kring hur sanningar förvrids i vårt samhälle idag. Jag tror dock gott om mänskligheten i stort. Jag är helt övertygad om att (nästan) alla vill känna att de är sanna mot både sig själva och andra och att det är viktigt. Och det pratar jag desto mer om i avsnittet. Det är dagens sanning.

I detta avsnitt intervjuar jag Marie Bogren som växte upp i en trasig familj med en alkoholiserad och våldsam pappa. Som barn saknade Marie den kärlek och trygghet som barn behöver, men fann en fristad tillsammans med djur. Mormor var en viktig person som bodde nära som Marie själv kunde gå till och kela med mormors katt. Mormor kunde också hjälpa till med pengar när pappa försvann under perioder och lämnade Maries mamma utan pengar att köpa mat för. Marie upplevde saker som barn men blev tystad då de vuxna talade om för henne att sådant inte fanns. Till slut trodde Marie själv att sådant som alla inte kan se och höra faktiskt inte fanns. Som ung var Marie väldigt anpassningsbar och kunde manipuleras men med åren så har hon jobbat med att hitta sig själv och idag förstår hon vikten av att lyssna inåt och göra sådant som hon mår bra av. I tonåren kom hästarna in i hennes liv och det blev en vändpunkt för henne. Dels fann hon så mycket kärlek hos hästarna och dels kunde hon tillbringa hela dagarna efter skolan i stallet och slapp på det viset hem-miljön som begränsade henne. Idag är hennes stora intresse russ-trav, vilket hon delar med sin dotter och lilla dotterdotter. Genom ett medium kom hon i kontakt med Tarot. Hon var helt fascinerad av vad man kunde uttyda från korten och ville förstå hur det gick till. Tarotkorten blev med tiden ett verktyg för självinsikt och andlig utveckling då hon kunde börja att hämta tillbaka sina mediala förmågor som hon slutade att tro på när hon var barn. Hon fann kärlek och trygghet hos djuren men med hjälp av Tarot fann hon sig själv och den resan är inte slut än. 

I det här avsnittet tar jag upp något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen självledarskap och vad det har betytt för mig och hur jag ser på självledarskap. Det kanske inte är riktigt samma sak som det man hittar information om i böcker och på nätet. Som man säger: Same, same but different, eller som min mamma brukade säga; samma färg fast blå.  Jag har en stark övertygelse om att gott självledarskap grundas i en genuinitet och att man står för den man är och det man tycker, säger och gör. Oavsett om man är ensam i det eller inte. Och lika övertygad är jag om att man måste ha ett gott självledarskap för att kunna vara en bra ledare överhuvudtaget. Och en bra ledare är transparent och verkar för allas bästa, företagets bästa eller befolkningens bästa, beroende på vilka som har valt ledaren och gett denne makt och mandat att styra. För när vi utser någon att styra för andras räkning så har vi också lämnat över makten till den personen. I våra samhällssystem är det inbyggt som en självklarhet att vi behöver ledare på olika nivåer och något som jag erfarit gång på gång i mitt liv är att samma principer som finns på individnivå också finns på samhällsnivå och även på global nivå.  Jag är otroligt tacksam för de erfarenheter jag gjort i mitt liv och de lärdomar jag fått, tillsammans med allt som jag läst på Universitetet. I det här avsnittet berättar jag ur mitt personliga perspektiv hur jag har reflekterat och känt igen mönster på alla nivåer. Framförallt lyfter jag upp vad självledarskap betytt för mig de senaste fem åren när hela min värld förändrades nästan från en dag till en annan. Vad gör man när mattan rycks undan under ens fötter och man bara får sig själv att lita på? Vi gör alla olika, men som jag lyfter upp i avsnittet så har vi genom mänsklighetens hela historia utvecklats och lärt nytt genom att lyssna på varandra, ta till oss det som resonerar med oss och inspirerats genom att ha ett respektfullt och öppet sinne.

I februari månads avsnitt intervjuar jag en färgstark kvinna som började sitt liv väldigt traditionellt med man, barn och en gård. En typisk kvinna som utan att tänka på det fungerar som VD i familjeföretaget och som organisatör, barnskötare, psykolog, bagare, kock, koordinator, djurskötare, eventskapare, logistikansvarig och mycket, mycket mer. Med andra ord; en vanlig flerbarnsmamma som bor på landet med diverse djur. Tills en dag då hon åker på kurs på Fårö i frigörande andning. Där andas hon ut gamla trauman och ser med nya ögon på sin situation och där vänder också livet. Flera olika händelser bidrog till att Wolfie emigrerade till Sedona i USA, ett land som hon kände första gången hon var där att hon kommit hem till. Sedona är en stad med särskilda energier, så kallade vortex-energier och Wolfie förstod från början varför hon hamnade just där. Hör henne berätta om sin inre resa, två giftermål och möten med människor som verkligen har varit synkronistiska. Många gånger har hon förutsättningslöst slängt sig in i situationer, men hennes mantra ”Det löser sig” visar om och om igen att det verkligen är så. En dag pratar hon med sin son och i samtalet klickar beslutet att hon behöver åka tillbaka hem till Sverige. Då hade hon bott i USA i tio år och byggt upp ett helt nytt liv. Detta liv bröt hon ner och lämnade för att få vara med barn och barnbarn, och för att leva sin passion att hjälpa människor på deras inre resa. Mannen är kvar i USA men trots det fysiska avståndet så har deras relation blivit starkare. Wolfie är idag en Spirituell Frekvens Designer och driver ett företag som heter helande qvinnor. Gå gärna in på hennes hemsida www.helande-qvinnor.se.

En-sam-het, en samhet, ensamhet. I min reflektion över själva ordet ensamhet så tänker jag på vad ordet sam står för och i vilka sam-manhang det används. Att gå sam-man, att göra saker till-sam-mans, att sam-verka, ja, allt detta sam-mantaget. Ordet sam används i betydelsen att flera hör ihop på något sätt. Sedan har vi en enda samhet där inte något alls hör ihop med något annat. Man är en enda sam, ensam.  I det här avsnittet pratar jag om ensamhet. Jag har själv varit mycket ensam, både självvald och oönskad. Det betyder inte att jag är någon ensamvarg, tvärtom! Jag älskar att vara med andra människor och jag mår bra av att vara med andra människor. Men jag vill dela med mig av mina erfarenheter och lärdomar som jag har fått av att vara ensam. Många upplever ensamhet som tärande och sorgesamt och många har till och med svårt att vara ensamma. Jag tar mig själv som exempel och pratar om hur jag har förhållit mig till ensamhet, hur jag har tagit mig från att känna mig ledsen, sorgsen, förtvivlad och exkluderad av att vara ensam till att kunna må bra av att vara i ensamhet, vare sig den är självvald eller inte. Som jag ser det så är den stora skillnaden acceptans. Om jag inte kan acceptera hur det faktiskt är utan önskar att saker och ting (och människor) vore annorlunda så jag skulle kunna vara med i gemenskapen så som jag önskar och behöver, så skapar min oförmåga att acceptera situationen en känsla av maktlöshet och tärande ensamhet. En annan bidragande faktor är att vi tenderar att lägga det som ”ska rädda oss” från ensamheten utanför oss själva. Vi har tendenser att önska att folk runtomkring oss beter sig annorlunda. Det kan vara familjemedlemmar, partners, vänner, ja, egentligen vem som helst som ska rädda oss från ensamhetens vassa klor. Men i själva verket handlar det om att kika lite mer på oss själva och våra behov och förväntningar.  Jag vänder ut och in på mycket i det här avsnittet, mest på mig själv, för allt som jag pratar om har jag kommit fram till på helt egen hand. Jag hoppas att det kan finnas något som kan tilltala dig, kanske ge dig fler perspektiv på tillvaron, eller en liten gnutta som känns värdefullt. Finns det något som kan motverka känslan av tärande ensamhet? Något som gör att man till och med kan må bra av att vara i ensamhet? Ja, det finns det faktiskt. Som en slutkläm på avsnittet får du tips på en ganska enkel övning som gör underverk. Och det är inte bara min erfarenhet.

Jag intervjuar Åsa Jacobsson i årets sista avsnitt. En kvinna som en gång i tiden var väldigt blyg och som upplevde det som ett hinder att leva livet fullt ut. En kvinna som i stort sett hela livet har försökt att vara duktig och som har funnits till mer för andra än för sin egen skull och som ofta har kört över sig själv istället för att sätta gränser. Känns det igen? Kanske har du någon i din omgivning som skulle känna igen sig? Det är mer vanligt än man tror att människor lever med sådana här föreställningar. Åsa är idag väldigt medveten om att det inte är något annat än föreställningar och som dessutom inte gynnar någon. Varken henne eller någon annan. Jag vet inte om man ska säga trots eller tack vare i Åsas fall, men hon har gjort en rejäl livsresa, både geografiskt och en inre (men egentligen hör det förstås ihop). Hör Åsa berätta om sina resäventyr, emigrationen till Tasmanien, sin utbrändhet och hur allt (kanske) började i barndomen med en väldigt fin relation med sin pappa som var alkoholist. Något som är helt klart i alla fall är att Åsas teknikintresse inspirerades av de upplevelser hon hade när hon fick vara med sin pappa, som var ingenjör, på hans jobb. Och steget från IT-tekniker till orgonitdrottning är kanske inte så stort som man kan tro. Om man tänker efter.Varmt välkomna att avsluta året med mig och Nosighetspodden!

Vi upplever vår verklighet genom våra sinnen syn, hörsel, känsel, smak och lukt. Det är en vedertagen sanning som vi alla är överens om. Vad vi upplever är vi också överens om; hur träden ser ut, husen vi bor i, olika flygplansmodeller, kläder vi bär och så vidare. Sedan kan vi uppfatta och även minnas olika, beroende på hur våra sinnen fungerar och hur vi tolkar det vi upplever och har upplevt. Men vi upplever inte en verklighet som är ”färdig” att upplevas med våra sinnen. Vi skapar själva vår verklighet med våra tankar, känslor, ord och handlingar och det pratar jag om i detta avsnitt. Faktum är att allt är energier och tar sin form i och med att vi observerar. Hur vår verklighet ter sig beror på de tankar och känslor vi har i varje ”NU-ögonblick”, och de ord vi använder, de val vi gör och beslut vi tar samt vad vi gör i varje givet ögonblick. Allt detta samverkar i varje ”NU”. Vi skapar vår verklighet vare sig vi är medvetna om det eller inte.  Vi har fått lära oss att atomen är en kärna och runt kärnan kretsar elektronerna som miniplaneter. Det är en materialistisk och mekanisk syn som man alltmer överger inom den vedertagna vetenskapen. Istället närmar man sig kvantfysiken och idag är det inte ovanligt att man beskriver atomen med elektronerna som ett sannolikhetsfält. Det som verkligen kan vara klurigt för hjärnan att få en bild av, eller förstå helt enkelt, är att precis allt är inget annat än ett oändligt antal sannolikheter, ett OÄNDLIGT antal, som dessutom existerar samtidigt (eftersom tid och rum inte finns egentligen). Det vi alltså gör är att vi i varje ”NU” skapar EN möjlig utkomst av alla sannolikheter utifrån de sanningar vi bär med oss, de programmeringar vi har och vad vi upplever som våra erfarenheter. Jag är inte en forskare utan allt som jag pratar om i detta avsnitt är helt och hållet mina reflektioner och perspektiv som jag har kommit fram till under min livsresa. Jag hoppas att du tycker att det är intressanta reflektioner och att de kan inspirera dig på din egen livsresa.