Nosighetspodden

Jag intervjuar Åsa Jacobsson i årets sista avsnitt. En kvinna som en gång i tiden var väldigt blyg och som upplevde det som ett hinder att leva livet fullt ut. En kvinna som i stort sett hela livet har försökt att vara duktig och som har funnits till mer för andra än för sin egen skull och som ofta har kört över sig själv istället för att sätta gränser. Känns det igen? Kanske har du någon i din omgivning som skulle känna igen sig? Det är mer vanligt än man tror att människor lever med sådana här föreställningar. Åsa är idag väldigt medveten om att det inte är något annat än föreställningar och som dessutom inte gynnar någon. Varken henne eller någon annan. Jag vet inte om man ska säga trots eller tack vare i Åsas fall, men hon har gjort en rejäl livsresa, både geografiskt och en inre (men egentligen hör det förstås ihop). Hör Åsa berätta om sina resäventyr, emigrationen till Tasmanien, sin utbrändhet och hur allt (kanske) började i barndomen med en väldigt fin relation med sin pappa som var alkoholist. Något som är helt klart i alla fall är att Åsas teknikintresse inspirerades av de upplevelser hon hade när hon fick vara med sin pappa, som var ingenjör, på hans jobb. Och steget från IT-tekniker till orgonitdrottning är kanske inte så stort som man kan tro. Om man tänker efter.Varmt välkomna att avsluta året med mig och Nosighetspodden!

Vi upplever vår verklighet genom våra sinnen syn, hörsel, känsel, smak och lukt. Det är en vedertagen sanning som vi alla är överens om. Vad vi upplever är vi också överens om; hur träden ser ut, husen vi bor i, olika flygplansmodeller, kläder vi bär och så vidare. Sedan kan vi uppfatta och även minnas olika, beroende på hur våra sinnen fungerar och hur vi tolkar det vi upplever och har upplevt. Men vi upplever inte en verklighet som är ”färdig” att upplevas med våra sinnen. Vi skapar själva vår verklighet med våra tankar, känslor, ord och handlingar och det pratar jag om i detta avsnitt. Faktum är att allt är energier och tar sin form i och med att vi observerar. Hur vår verklighet ter sig beror på de tankar och känslor vi har i varje ”NU-ögonblick”, och de ord vi använder, de val vi gör och beslut vi tar samt vad vi gör i varje givet ögonblick. Allt detta samverkar i varje ”NU”. Vi skapar vår verklighet vare sig vi är medvetna om det eller inte.  Vi har fått lära oss att atomen är en kärna och runt kärnan kretsar elektronerna som miniplaneter. Det är en materialistisk och mekanisk syn som man alltmer överger inom den vedertagna vetenskapen. Istället närmar man sig kvantfysiken och idag är det inte ovanligt att man beskriver atomen med elektronerna som ett sannolikhetsfält. Det som verkligen kan vara klurigt för hjärnan att få en bild av, eller förstå helt enkelt, är att precis allt är inget annat än ett oändligt antal sannolikheter, ett OÄNDLIGT antal, som dessutom existerar samtidigt (eftersom tid och rum inte finns egentligen). Det vi alltså gör är att vi i varje ”NU” skapar EN möjlig utkomst av alla sannolikheter utifrån de sanningar vi bär med oss, de programmeringar vi har och vad vi upplever som våra erfarenheter. Jag är inte en forskare utan allt som jag pratar om i detta avsnitt är helt och hållet mina reflektioner och perspektiv som jag har kommit fram till under min livsresa. Jag hoppas att du tycker att det är intressanta reflektioner och att de kan inspirera dig på din egen livsresa.

Det här är inget vanligt avsnitt när jag pratar om något spännande ämne. Eller jo kanske. Jag informerar om nya idéer som jag ska sjösätta. Jag ska börja med livesändningar på Youtube! Dels kommer jag att göra livesändningar där jag pratar om ett ämne (och det blir samma ämnen och prat som här fast med kamera och live på Youtube), och dels kommer jag att göra intervjuer på engelska. Det blir jättespännande!

I det här avsnittet berättar jag hur det är att vara förälder till ett missbrukande barn. Som utomstående vill man gärna förstå varför barn och unga börjar med droger men hur gärna man än vill så kan man aldrig få hela bilden klar för sig. Som förälder till en missbrukare kämpar man inte bara för att ens barn ska få hjälp att sluta med drogerna. Allt ställs på ända när droger kommer in i familjen. Är man ett föräldrapar så förändras ens roller gentemot varandra, man upptäcker nya förmågor, styrkor och egenskaper hos sig själv och den andre, och ens brister blir väldigt tydliga, för båda två. Ens umgänge förändras, av flera olika anledningar och både kompisar och familjemedlemmar kan dra sig undan. Det i sig kan bli en sorg att bära som ytterligare ett ok mitt i allt kaos. Den största sorgen är dock sorgen över ens förlorade barn för droger förvandlar en människa kapitalt och det går inte att känna igen ens barn när drogerna styr. Som förälder behöver man vara stark, ligga steget före, hålla huvudet kallt och man behöver hålla i många trådar samtidigt. Det är kontakter med ett helt knippe aktörer att förhålla sig till, att orientera sig i, att samordna runt ens barn samtidigt som man ska leva sitt eget liv med jobb, övrig familj och eget umgänge. Men framförallt ska man finnas till för ens barn och vara den som både stöttar och sätter gränser och vara stark när mammahjärtat går sönder om och om igen.Jag gör en felsägning i avsnittet när jag säger att jag hämtade min son i knarkarkvarter. Så hemskt var det inte att det fanns hela kvarter, utan jag hämtade honom i knarkarkvartar, det vill säga lägenheter där knarkare bodde och som var extremt sunkiga. På den tiden visste jag inte att det fanns något som hette knarkarkvart, och det var också mina första möten med så sunkiga och förstörda lägenheter.  Jag har utgått från mig själv men jag reflekterar mycket och jag berättar också hur jag har burit mig åt för att klara av att hantera både min son, mig själv och allt kaos. Något som jag verkligen vill förmedla är öppenhet kring sådana här svåra livssituationer. Det har hjälpt mig väldigt mycket att vara öppen, rak och tydlig med min svåra situation. Jag hoppas och önskar att min berättelse kan hjälpa dig, oavsett hur du har det och vem du är.

I september månads avsnitt pratar jag med Chrille Lundin som jag träffade på Gym1 i Visby, där han jobbar som personlig tränare, medicinsk tränare och kostrådgivare. Första gången jag träffade honom satt vi i hans arbetsrum på gymmet och jag var helt fascinerad av att precis alla väggar var fulla av indianprylar, men inte de stereotypa massproducerade som man kan se annars, utan genuina prylar av alla de slag. När jag var barn var jag väldigt intresserad av indianer och hur de levde och läste gärna om deras kultur och levnadssätt. Redan då blev jag varse hur de som ursprungsbefolkning blivit behandlad av immigranterna i USA, så vid tillfälle pratade jag med Chrille och hörde mig för om hans intresse för indianer. Han har otroligt mycket kunskap och är ute och föreläser i bland annat Sverige och USA och blev jätteglad när jag frågade om han ville delta i Nosighetspodden.  Så luta dig tillbaka och ta del av all hans kunskap som han bjuder på. Han berättar om sina upplevelser i Lakotastammen och om ceremonin Solstirrandets dans som han genomförde fyra år i rad. I den ceremonin utsätter man sig för smärta genom att få pinnar genom huden som antingen är fastsatta vid träd eller buffaloskallar. Chrille var tuff och valde båda alternativen. Hör honom berätta om all viktig symbolik i Lakotastammens tro och ritualer och vad den står för. Vi pratar också om hur hans indianintresse har påverkat och format honom som människa. Något som Chrille verkligen tar fasta på är att våga följa sina drömmar, att våga leva det liv som man känner i sitt hjärta att man vill leva. Som en av medicinmännen sa till Chrille: Find a way! Idag är det ledord för Chrille och en inspiration för alla som han hjälper till önskade livsstilsförändringar. Med drygt 20 olika utbildningar bakom sig (och fler blir det) så brinner han genuint för att hjälpa människor till ett bättre liv, bättre mående och en sundare livsstil. Håll gärna utkik var han ska föreläsa härnäst, eller varför inte kontakta honom och boka in en föreläsning om indianer eller träning, hälsa och kost. 

I det här avsnittet samtalar jag med Andreas Myrdal, en man på 38 år, som verkligen har en livshistoria att berätta. Han är bland de mest ödmjuka och mest positiva människor som jag någonsin mött. Och vill man beskriva en lugn människa räcker det med att säga ”Andreas”. Jag lärde känna honom som människa innan jag fick höra hur han hade växt upp. Det gjorde mig berörd ända in i hjärteroten. Jag frågade Andreas om han ville berätta om sin uppväxt och det ville han gärna. Andreas stora drivkraft är att hjälpa människor att utveckla sina förmågor, och då främst mediala förmågor, för han har själv haft stor hjälp av sina mediala förmågor när det har gällt att få kontakt med sina egna känslor och sig själv.  Andreas har aldrig tidigare gått ut så öppenhjärtligt och berättat om sin uppväxt, förutom en livsberättelse som han skrev som fredagsgäst i sin systers blogg 22 september 2017. Bloggen heter Maskrosbarn, Livet då & nu och har adress https://nouw.com/sofies_liv.  I vårt samtal berättar Andreas om sin uppväxt med en svårt alkoholiserad mamma och en medberoende pappa och hur han växte upp med känslorna att vara avvisad, bortvald, negligerad och oönskad. Inte ens skolpersonalen gjorde något fastän barnen i familjen hade trasiga och illaluktande kläder och inte alltid var mätta i magen. Den första handläggaren från socialtjänsten som gjorde flera hembesök intygade att barnen hade det bra och att deras behov av omsorg var tillgodosedda så de fick ingen hjälp då heller. Det var flera turer med socialtjänsten, grannar och orosanmälningar innan något hände, nämligen det klassiska att mamman blev fråntagen vårdnaden och barnen placerade i flera jourhem och fosterhem (som det hette på den tiden). Andreas lyfter också fram att hans mamma var en fin person med kvaliteter som tyvärr försvann i ångorna från alkoholen. Och idag har Andreas en fin relation med sin pappa. Något som saknas än idag är resurser att hjälpa föräldrarna att vara just föräldrar och att främja en god kontakt mellan föräldrar och barn medan de är små, oavsett om barnen bor med sina föräldrar eller inte. Det är så otroligt viktigt. Andreas berättar om sin stökiga tonårstid, för när inte ens fosterhemsfamiljen kunde ge honom den kärlek och trygghet som han så väl behövde utan mer eller mindre slängde ut honom stängde han av till vuxenvärlden och körde sitt eget race. Ända tills den dag då han hörde en röst i sitt huvud som frågade honom: ”Vill du verkligen leva så här?”. Välkommen att lyssna på Andreas resa, vad som är viktigt i livet för honom och om hans mediala upplevelser. Idag jobbar Andreas som medium, vid sidan om sitt ”vanliga” jobb och han har en stor dröm som han tänker göra verklighet av i framtiden.

I det här avsnittet pratar jag om något som vi alla har varit med om, eller upplevt på något sätt. Alla har inte burit på det men jag kan nog säkert påstå att alla vet vad det vill säga att bära på det. Det är en av de vanligast förekommande känslor som vi har i vår kultur och vårt samhälle. Och fastän det är så vanligt så är det inte något som vi pratar om. Jag pratar förstås om skam. Jag såg ganska nyligen en inspelning av en mycket intressant föreläsning där föreläsaren bad publiken att alla skulle skriva ner något som de skämdes för. Och alla hade något att bidra med. Sedan skulle de vika ihop papperet och sedan gick langen av de små papperslapparna så ingen visste varifrån de kom. Hon bad frivilliga att läsa på lappen som de fått vad det stod om skam. Det blev väldigt känslosamt för några kände igen sig och andra ville lyfta upp att det som de skämdes för, som skrivit lappen, verkligen inte var något att skämmas för. Föreläsaren gav sedan ett exempel ur sitt eget liv där de hade bett grannarna om hjälp i en fråga där vem som helst skulle ha låtit bli att be om hjälp på grund av skam. Tänk så många gånger som människor kan behöva hjälp men inte vågar be om det av rädsla för att skämma ut sig! Föreläsaren berättade att de hade fått jättefint gensvar och att grannarna hade börjat våga berätta om sina problem efter den situationen. Det slutade med en superfin grannsamverkan där man var öppna och okonstlade med sina vardagsproblem som ju allihop hade. Vi behöver alla prata mer om skam! Det mesta som vi skäms för är skapade sanningar som egentligen inte har någon grund mer än att vi TROR att andra har synpunkter och åsikter om oss, eller att vi har satt press på oss att vi ska se ut som, eller vara som ett sorts ideal som vi inte når upp till. De idealen är bland annat skapade genom reklam. Mördande reklam i ordets rätta bemärkelse för den tar död på vårt inre, vår genuina älskvärda hjärtats röst som har helt andra saker att säga om oss. Jag reflekterar om skam utifrån mina perspektiv och jag hoppas att du kan bli inspirerad att släppa på din skam och istället lyssna på ditt hjärta vad det har att säga om och till dig. Och bär du inte själv på någon skam hoppas jag att du blir inspirerad att hjälpa andra att öppna upp mer och prata om det, för det är genom att lyfta upp det i ljuset som vi kan släppa på såna känslor. Vi behöver prata om allt som är tabu, som det är tyst om, inte bara skam, och vi behöver tänka själva, känna själva och sätta oss själva i ett sammanhang. Framförallt behöver vi känna efter vad som är rimligt och vad som ger oss liv. Den vägen behöver vi gå allihop. 

I detta avsnitt pratar jag om något som jag tror vi kan relatera till allihop, nämligen hur vi förhåller oss till våra kroppar. Men jag vill belysa det ur ett lite annorlunda perspektiv genom att jämföra med hur vi förhåller oss till våra barn, för våra kroppar har precis samma behov som barnen har. När vi tänker på vad kroppen behöver så tror jag att alla tänker sund mat, vatten, god sömn och rörelse. Men räcker det? Inte som jag ser det. Precis som barnen som behöver kärlek för att må bra, så behöver våra kroppar också kärlek. Massor av kärlek. Men det är ingen självklarhet att vi får lära oss det. Istället matas vi med idealbilder hur vår kropp ska se ut, och som en självklarhet programmeras vi att ställa krav på att vår kropp ska klara av de hårda krav som finns med vår livsstil som är späckad av jobb, aktiviteter, umgänge och ett familjeliv, helst med hög kvalitet. Hur bemöter vi barn som ställer alldeles för höga krav på sig själva, eller som jämför sig med andra? Vi behöver bemöta vår kropp på samma sätt som vi bemöter ett barn.  Dessutom programmeras vi ända från barnsben att tänka på vår kropp som något vi har. Den blir objektifierad. Men något som vi har är inte vi. Vi kan ha en katt, en hund, en väska, en bil och så vidare. Men djuren och objekten är inte vi. Vi är separerade från djuren och objekten som vi har. Vi kan ta hand om djuren som vi har och vi kan ge bilen som vi har service. På samma sätt kan vi ta hand om vår kropp och ge den service men så länge som vi tänker på vår kropp i de banorna så har vi separerat oss från kroppen. Vi växer upp med uppfattningen att kroppen vi har ska tjäna oss och göra som vi vill, annars blir vi besvikna på den. Och om kroppen inte faller in i idealmallen eller att den inte fungerar som vi vill att den ska göra är det risk att vi till och med föraktar den eller skäms för den. Då har vi verkligen separerat oss från den. Men det är en illusion. Vi är inte separerade från våra kroppar. Du är din kropp. Din kropp är du. Du är unik och du är älskvärd. Du förtjänar all kärlek i världen, och du är perfekt precis som du är. Precis som din kropp.