Nosighetspodden

I september månads avsnitt pratar jag med Chrille Lundin som jag träffade på Gym1 i Visby, där han jobbar som personlig tränare, medicinsk tränare och kostrådgivare. Första gången jag träffade honom satt vi i hans arbetsrum på gymmet och jag var helt fascinerad av att precis alla väggar var fulla av indianprylar, men inte de stereotypa massproducerade som man kan se annars, utan genuina prylar av alla de slag. När jag var barn var jag väldigt intresserad av indianer och hur de levde och läste gärna om deras kultur och levnadssätt. Redan då blev jag varse hur de som ursprungsbefolkning blivit behandlad av immigranterna i USA, så vid tillfälle pratade jag med Chrille och hörde mig för om hans intresse för indianer. Han har otroligt mycket kunskap och är ute och föreläser i bland annat Sverige och USA och blev jätteglad när jag frågade om han ville delta i Nosighetspodden.  Så luta dig tillbaka och ta del av all hans kunskap som han bjuder på. Han berättar om sina upplevelser i Lakotastammen och om ceremonin Solstirrandets dans som han genomförde fyra år i rad. I den ceremonin utsätter man sig för smärta genom att få pinnar genom huden som antingen är fastsatta vid träd eller buffaloskallar. Chrille var tuff och valde båda alternativen. Hör honom berätta om all viktig symbolik i Lakotastammens tro och ritualer och vad den står för. Vi pratar också om hur hans indianintresse har påverkat och format honom som människa. Något som Chrille verkligen tar fasta på är att våga följa sina drömmar, att våga leva det liv som man känner i sitt hjärta att man vill leva. Som en av medicinmännen sa till Chrille: Find a way! Idag är det ledord för Chrille och en inspiration för alla som han hjälper till önskade livsstilsförändringar. Med drygt 20 olika utbildningar bakom sig (och fler blir det) så brinner han genuint för att hjälpa människor till ett bättre liv, bättre mående och en sundare livsstil. Håll gärna utkik var han ska föreläsa härnäst, eller varför inte kontakta honom och boka in en föreläsning om indianer eller träning, hälsa och kost. 

I det här avsnittet samtalar jag med Andreas Myrdal, en man på 38 år, som verkligen har en livshistoria att berätta. Han är bland de mest ödmjuka och mest positiva människor som jag någonsin mött. Och vill man beskriva en lugn människa räcker det med att säga ”Andreas”. Jag lärde känna honom som människa innan jag fick höra hur han hade växt upp. Det gjorde mig berörd ända in i hjärteroten. Jag frågade Andreas om han ville berätta om sin uppväxt och det ville han gärna. Andreas stora drivkraft är att hjälpa människor att utveckla sina förmågor, och då främst mediala förmågor, för han har själv haft stor hjälp av sina mediala förmågor när det har gällt att få kontakt med sina egna känslor och sig själv.  Andreas har aldrig tidigare gått ut så öppenhjärtligt och berättat om sin uppväxt, förutom en livsberättelse som han skrev som fredagsgäst i sin systers blogg 22 september 2017. Bloggen heter Maskrosbarn, Livet då & nu och har adress https://nouw.com/sofies_liv.  I vårt samtal berättar Andreas om sin uppväxt med en svårt alkoholiserad mamma och en medberoende pappa och hur han växte upp med känslorna att vara avvisad, bortvald, negligerad och oönskad. Inte ens skolpersonalen gjorde något fastän barnen i familjen hade trasiga och illaluktande kläder och inte alltid var mätta i magen. Den första handläggaren från socialtjänsten som gjorde flera hembesök intygade att barnen hade det bra och att deras behov av omsorg var tillgodosedda så de fick ingen hjälp då heller. Det var flera turer med socialtjänsten, grannar och orosanmälningar innan något hände, nämligen det klassiska att mamman blev fråntagen vårdnaden och barnen placerade i flera jourhem och fosterhem (som det hette på den tiden). Andreas lyfter också fram att hans mamma var en fin person med kvaliteter som tyvärr försvann i ångorna från alkoholen. Och idag har Andreas en fin relation med sin pappa. Något som saknas än idag är resurser att hjälpa föräldrarna att vara just föräldrar och att främja en god kontakt mellan föräldrar och barn medan de är små, oavsett om barnen bor med sina föräldrar eller inte. Det är så otroligt viktigt. Andreas berättar om sin stökiga tonårstid, för när inte ens fosterhemsfamiljen kunde ge honom den kärlek och trygghet som han så väl behövde utan mer eller mindre slängde ut honom stängde han av till vuxenvärlden och körde sitt eget race. Ända tills den dag då han hörde en röst i sitt huvud som frågade honom: ”Vill du verkligen leva så här?”. Välkommen att lyssna på Andreas resa, vad som är viktigt i livet för honom och om hans mediala upplevelser. Idag jobbar Andreas som medium, vid sidan om sitt ”vanliga” jobb och han har en stor dröm som han tänker göra verklighet av i framtiden.

I det här avsnittet pratar jag om något som vi alla har varit med om, eller upplevt på något sätt. Alla har inte burit på det men jag kan nog säkert påstå att alla vet vad det vill säga att bära på det. Det är en av de vanligast förekommande känslor som vi har i vår kultur och vårt samhälle. Och fastän det är så vanligt så är det inte något som vi pratar om. Jag pratar förstås om skam. Jag såg ganska nyligen en inspelning av en mycket intressant föreläsning där föreläsaren bad publiken att alla skulle skriva ner något som de skämdes för. Och alla hade något att bidra med. Sedan skulle de vika ihop papperet och sedan gick langen av de små papperslapparna så ingen visste varifrån de kom. Hon bad frivilliga att läsa på lappen som de fått vad det stod om skam. Det blev väldigt känslosamt för några kände igen sig och andra ville lyfta upp att det som de skämdes för, som skrivit lappen, verkligen inte var något att skämmas för. Föreläsaren gav sedan ett exempel ur sitt eget liv där de hade bett grannarna om hjälp i en fråga där vem som helst skulle ha låtit bli att be om hjälp på grund av skam. Tänk så många gånger som människor kan behöva hjälp men inte vågar be om det av rädsla för att skämma ut sig! Föreläsaren berättade att de hade fått jättefint gensvar och att grannarna hade börjat våga berätta om sina problem efter den situationen. Det slutade med en superfin grannsamverkan där man var öppna och okonstlade med sina vardagsproblem som ju allihop hade. Vi behöver alla prata mer om skam! Det mesta som vi skäms för är skapade sanningar som egentligen inte har någon grund mer än att vi TROR att andra har synpunkter och åsikter om oss, eller att vi har satt press på oss att vi ska se ut som, eller vara som ett sorts ideal som vi inte når upp till. De idealen är bland annat skapade genom reklam. Mördande reklam i ordets rätta bemärkelse för den tar död på vårt inre, vår genuina älskvärda hjärtats röst som har helt andra saker att säga om oss. Jag reflekterar om skam utifrån mina perspektiv och jag hoppas att du kan bli inspirerad att släppa på din skam och istället lyssna på ditt hjärta vad det har att säga om och till dig. Och bär du inte själv på någon skam hoppas jag att du blir inspirerad att hjälpa andra att öppna upp mer och prata om det, för det är genom att lyfta upp det i ljuset som vi kan släppa på såna känslor. Vi behöver prata om allt som är tabu, som det är tyst om, inte bara skam, och vi behöver tänka själva, känna själva och sätta oss själva i ett sammanhang. Framförallt behöver vi känna efter vad som är rimligt och vad som ger oss liv. Den vägen behöver vi gå allihop. 

I det här avsnittet pratar jag med Mathias Hellman, som jag träffade på en mässa på Gotland. Det var första gången som han deltog på en mässa och jag var hans första kund. Han var minst sagt nervös. Han lade kort för mig och kände in budskap som han fick. Och jag kunde inte förstå vad och vem han pratade om, även fast det var något som gnagde i mitt bakhuvud och ville komma fram. Det blev verkligen ingen bra start för honom. Senare på dagen kom jag på vad han hade pratat om och gick genast till honom och berättade hur duktig han var som medium som hade fått fram just de sakerna och även på det sätt som han förmedlade dem. Flera månader senare tog jag kontakt med honom och sedan dess han det vuxit fram en vänskap.  Vi pratar om Mathias resa som medial och som medium. Som jag ser det så föds vi allihop med en medial förmåga men någonstans på vägen under vår uppväxt är det många som tappar bort den. Några hittar tillbaka till den förmågan men alla som gör det bestämmer sig inte för att bli medium som Mathias har gjort. Det är inte någon enkel väg att gå. De flesta brottas med tvivel på vad man upplever och hur man ska förklara eller tolka det. Och ännu mer tvivel kan det bli när man ska förmedla till andra. Då får man hjärnkrockar som Mathias uttrycker det.  Redan som barn hade Mathias ofta upplevelser, särskilt i det hus han bodde i. Det var som ett spökhus med fotsteg som hördes, beröringar rent fysiskt och sängen som kunde skaka. Mathias utvecklade en känslighet och kunde känna av när energierna i huset förändrades, vilket de gjorde innan fenomenen uppstod. Det kan finnas flera anledningar till att man går hela vägen och börjar jobba som medium, men en sak är Mathias klar över. Han hade förmodligen inte blivit medium om det inte vore för alla upplevelser han hade som barn i huset han bodde i.  Mathias har också startat en Facebook-grupp tillsammans med en god vän, som jag senare ska intervjua till ett annat avsnitt. Gruppen heter ”Andligt och spirituellt på Gotland” och det som driver Mathias (och hans kompis) är att inspirera andra att plocka fram de förmågor som de har inom sig, att våga prova sig fram och att ha en gemenskap där man kan vara trygg i att utforska och utveckla sina mediala förmågor. 

I detta avsnitt pratar jag om något som jag tror vi kan relatera till allihop, nämligen hur vi förhåller oss till våra kroppar. Men jag vill belysa det ur ett lite annorlunda perspektiv genom att jämföra med hur vi förhåller oss till våra barn, för våra kroppar har precis samma behov som barnen har. När vi tänker på vad kroppen behöver så tror jag att alla tänker sund mat, vatten, god sömn och rörelse. Men räcker det? Inte som jag ser det. Precis som barnen som behöver kärlek för att må bra, så behöver våra kroppar också kärlek. Massor av kärlek. Men det är ingen självklarhet att vi får lära oss det. Istället matas vi med idealbilder hur vår kropp ska se ut, och som en självklarhet programmeras vi att ställa krav på att vår kropp ska klara av de hårda krav som finns med vår livsstil som är späckad av jobb, aktiviteter, umgänge och ett familjeliv, helst med hög kvalitet. Hur bemöter vi barn som ställer alldeles för höga krav på sig själva, eller som jämför sig med andra? Vi behöver bemöta vår kropp på samma sätt som vi bemöter ett barn.  Dessutom programmeras vi ända från barnsben att tänka på vår kropp som något vi har. Den blir objektifierad. Men något som vi har är inte vi. Vi kan ha en katt, en hund, en väska, en bil och så vidare. Men djuren och objekten är inte vi. Vi är separerade från djuren och objekten som vi har. Vi kan ta hand om djuren som vi har och vi kan ge bilen som vi har service. På samma sätt kan vi ta hand om vår kropp och ge den service men så länge som vi tänker på vår kropp i de banorna så har vi separerat oss från kroppen. Vi växer upp med uppfattningen att kroppen vi har ska tjäna oss och göra som vi vill, annars blir vi besvikna på den. Och om kroppen inte faller in i idealmallen eller att den inte fungerar som vi vill att den ska göra är det risk att vi till och med föraktar den eller skäms för den. Då har vi verkligen separerat oss från den. Men det är en illusion. Vi är inte separerade från våra kroppar. Du är din kropp. Din kropp är du. Du är unik och du är älskvärd. Du förtjänar all kärlek i världen, och du är perfekt precis som du är. Precis som din kropp. 

I detta avsnitt som spelades in i slutet av september 2023 intervjuar jag Stefan Bjelkelöv som är en mycket god vän till mig sedan 90-talet och som har gjort en livsresa över halva jordklotet och en inre livsresa som jag snarare skulle likna från jorden till månen och tillbaka. Han föddes på ett svenskt BB av svenska föräldrar som inte kunde ta hand om honom och levde de första tre månaderna på ett barnhem innan han blev adopterad. Han kom att växa upp i tre olika länder i Asien; Hong-Kong, Malaysia och Singapore, då hans pappa jobbade i Asien. Hans mamma var hemmafru men den som tog hand om Stefan var hans ”aman”. Hon var specifikt anställd för att sköta om och uppfostra Stefan och det är också hon som Stefan knöt an till känslomässigt som barn, då hans pappa mest var frånvarande och hans mamma inte fanns för honom, varken tidsmässigt eller känslomässigt. Stefan växte upp utan att kunna knyta an till sina föräldrar, något som är ett fundament för en hälsosam emotionell utveckling. Ännu viktigare då man är adopterad och inte har fått den naturliga anknytningen tillgodosedd med sina biologiska föräldrar under den första levnadstiden. Stefan pratade svenska med sina föräldrar men den var knackig och hans förstaspråk blev engelska och kantonesiska (som Agang, hans aman lärde honom), och han levde ett liv där det fanns pengar till allt man ville ha i familjen. Som tolvåring fick Stefan veta att han var adopterad men att de hellre hade haft egna barn. Det här tog hårt på den kärlekstörstande pojken som under hela sin uppväxt hade vänt ut och in på sig för att bli sedd av sina föräldrar, men alltid känt att de hela tiden höll en distans till honom. Han blev utåtagerande och från att ha varit duktig i skolan dalade betygen rejält. Efter tre år av både dåligt mående och dåligt beteende ansåg hans pappa att det var dags för Stefan att försvenska sig; att lära sig svenska och att bli som en svensk. Lösningen var internatskola i Sverige, dit Stefan ensam skickades som femtonåring medan familjen var kvar i Singapore. Han var dålig på svenska språket, han kunde ingenting om svensk kultur och levnadssätt och han kände sig deporterad av sina föräldrar. Där startade hans bana som alkoholist. Hör Stefan berätta om sitt liv, hans reflektioner och hur det var att själv bli förälder. Idag hjälper Stefan missbrukare via sitt företag Personal Matters, men inte bara med missbruk av droger, alkohol och annat utan också missbruk av sig själv, för det kan Stefan mycket om. Han har en fenomenal känsla för hur andra människor fungerar och han har kompetensen att hjälpa andra att hjälpa sig själva så att det sker genuint och blir hållbart genom livet.  Jag ber om ursäkt för att Stefans hund hörs de sista minuterna. Vi satt en lång stund och väntade på att han skulle tystna men fick ge upp och fortsatte intervjun då vi själva var inne i ett flöde. Jag hoppas att ni kan bortse från skällandet i bakgrunden och få behållning av hela intervjun. 

Att bemöta sitt barn som är medialt kan kännas klurigt om man själv inte är i kontakt med någon medial förmåga. Och ännu mer svårt kan det vara om man dessutom tycker att mediala saker är lite skrämmande. Det kan faktiskt vara lite klurigt även om man själv har medial förmåga, för det är en sak att hantera något som man klarar av som vuxen men en helt annan sak att veta hur man kan hjälpa ett barn så det blir till en hjälp för barnet. Men egentligen är det varken klurigt eller svårt. Medialitet går hand i hand med känslor, fantasi och tillit, så egentligen behöver man som förälder inte förhålla sig särskilt annorlunda än mot vilket barn som helst.  I det här avsnittet får du både handfasta tips och olika perspektiv på hur du kan bemöta ditt barn, oavsett om det är medialt eller inte, men i synnerhet om det är medialt. Jag berättar hur jag själv upplevde vuxnas bemötande som medial i min barndom och hur jag som förälder gjorde för att bemöta och hjälpa min son som var väldigt medial. Som vanligt delar jag med mig av både reflektioner och funderingar med förhoppning att det kan inspirera dig att hitta dina egna sätt och dina vägar att gå.

Jag har fått äran att intervjua den forne Bonnierdirektören Jan Lindell. Jag har känt honom i flera år och vi har haft många härliga samtal om livet och vad som verkligen betyder något. Det som Janne alltid lyfter upp är människor och ofta berättar han om hur mycket andra människor har betytt för honom (och fortfarande gör). Därför kände jag att jag ville göra en intervju med honom för i dagens samhälle har människor och möten med människor alltmer mist i betydelse. Intervjun gav så mycket mer än ett samtal om viktiga värden i livet. Det visade sig att Janne haft en betydande roll inom idrottsvärlden för ungdomar, och för utvecklandet av Sveriges Luciatradition och Fröken Sverige. Och genom allt detta går Buster Cup som en röd tråd, ända in i miss Universum-tävlingen i USA, på den tiden som Donald Trump höll i den. Inte nog med det. Hans unika visionära förhållningssätt till möjligheter och människors potential har bidragit till att digitalisera Bonniers alla tidsskrifter, skapa Bonnier Music (tills den dagen han gick i pension) och att hjälpa Bert Karlsson med försäljningen av Mariann, inte bara till ett väldigt bra pris, utan också att knyta ihop nätverkskontakter mellan Warner Music, Melodifestivalen och Mariann/Bert Karlsson.Något annat som också blir tydligt i intervjun är det som jag kommit att kalla ”Janne-anda”, och hur betydelsefullt det är att gå på den. Den innebär att se möjligheter, att klura på ”vad kan jag lära mig av detta” och att tro på att alla människor bär med sig möjligheter och bara köra på det. Rätt vad det är så blir man hedersmedborgare i Syrakusa!Vi har alla inom oss denna innerliga nyfikenhet på livet och denna skaparkraft. Ta del av Jannes berättelse och låt dig inspireras!