Militärhistoriepodden

I augusti 2008 övergick spänningarna mellan Georgien och Ryssland i ett fem dagar långt krig där kontrollen över de georgiska utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien stod i centrum. Konflikten, som präglades av geopolitisk rivalitet och etniska motsättningar, blev en tydlig markering av Rysslands ambitioner i sitt närområde och lämnade efter sig en frusen konflikt med internationella återverkningar.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om det korta, men världsomvälvande Georgienkriget 2008 – kriget som startade en ny generation av stormaktskonflikter.Den amerikanska historikern Robert F. Kagan lär ha sagt att den 7 augusti 2008 var historiens återkomst. Vad menade han med det? Den dagen flödade ryska trupper in över gränsen till Georgien via Rokitunneln för att bistå sydossetiska separatistrebeller som strävade efter ökad autonomi. Georgien, en liten stat och tidigare sovjetrepublik, hade trots en formidabel upprustning under de senaste åren inte mycket att sätta emot.Konflikten i Georgien hade sin upprinnelse i flera olika sammanhang. Å ena sidan fanns de separatistiska regionerna Abchazien och Sydossetien, som under sovjetstyret hade åtnjutit stor autonomi och nu önskade få den friheten bekräftad inom ramen för ett nytt georgiskt nationalstatsbygge. Å andra sidan fanns ryska intressen på flera olika nivåer. Ryssland ville sätta stopp för en eventuell Natoutvidgning och betraktade den pro-västlige georgiske presidenten Mikhail Saakashvili med stor misstänksamhet. Dessutom handlade det om oljan och gasledningarna på georgisk mark, samt en vilja att motverka västerländskt ekonomiskt inflytande i regionen.Den georgiska ledningen svävade länge i osäkerhet om vilket stöd den skulle kunna få från väst i händelse av ett krig. Efter en rad skärmytslingar, framför allt i Sydossetien, valde man dock till slut att försöka kväsa motståndet. På natten den 7 augusti inledde georgiska förband ett anfall mot staden Tskhinvali, med målsättningen att snabbt kunna avancera till gränsområdena norrut och täppa igen Rokitunneln till Ryssland. Förhoppningen var att den amerikanska Bushadministrationen skulle ingripa till deras fördel.Det skulle visa sig vara för sent, och stödet uteblev. Ryssland hade redan börjat föra in trupper och använde det georgiska anfallet som en förevändning för en "humanitär intervention" – ett språkbruk som efterliknade Natos insatser i Kosovo några år tidigare. Kriget fick ett abrupt slut redan fem dagar senare, men konflikten lever fortfarande kvar då samma problematik präglar den ännu pågående konflikten i Ukraina. Ett litet, men betydelsefullt krig där historiens många konfliktlinjer åter trädde fram i öppen dager.Bild: Ryska tanks i Sydossetien i augusti 2008. Foto: Yana Amelina (Амелина Я. А.) - Yana Amelina (Яна Амелина) CC BY-SA 3.0.Klippare: Emanuel Lehtonen

Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia.

Kriget mot terrorismen i Mellanöstern blev kostsamt när allt fler soldater miste livet utan några särskilda framgångar. Efter att drönare länge hade betraktats som en teknologi i periferin flyttade de nu in i strategernas finrum som en lösning på problemet. Mellan 2005 och 2013 växte den amerikanska drönarflottan från ett femtiotal farkoster till mer än 7 500.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt det så kallade "Drone Wars", drönarkriget, under 00-talet.Den nya generationen drönare användes på nya sätt. Utöver de signalspanings- och övervakningsuppgifter som tidigare varit centrala började CIA och det amerikanska flygvapnet använda drönare för att slå ut enskilda mål på långa avstånd. Mest känd från den här tiden är modellen M9 Predator. Genom att diskret spåra upp sina mål och följa dem på långt avstånd kunde drönarna slå ut små grupper av terrorister eller deras resurser i gömställen, på gatorna eller i bilar. Märkligt nog tilläts detta pågå i länder som Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen, trots att USA inte formellt var i krig med dem.Drone Wars skapade stora problem för den amerikanska offentligheten, eftersom många ansåg att den här typen av "krig mot terrorismen" var onödigt brutalt, omoraliskt och ledde till omfattande civila förluster. Det hände ofta att drönarna anföll fel mål eller att terroristerna befann sig i civila miljöer när de blev attackerade. Det fanns också något moraliskt störande i det faktum att drönaroperatörerna kunde styra och anfalla från sina högkvarter i Langley eller utanför Las Vegas.Utvecklingen av den här typen av drönare fick många strateger att fundera. Medan drönarkriget pågick föreställde sig vissa att F-35-planet kunde vara den sista generationen bemannade stridsflygplan. Attackdrönare som M9 Predator tycktes helt ta över. Kriget i Ukraina sedan 2022 har dock fått kritikerna att tänka om, och ju mer tiden går framstår 00-talets Drone Wars som en alltmer avgränsad och unik period i militärhistorien.Bild: En MQ-9 Reaper flyger ovanför Creech AFB under ett lokalt träningsuppdrag här. Den 42:a attackskvadronen driver för närvarande MQ-9. Foto från U.S. Air Force av Paul Ridgeway. Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Vikingarna har blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst.Till sin hjälp hade de sina lätta båtar vilka gjorde dem snabba och mobila längs med kusterna. Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden benar Peter Bennesved och Martin Hårdstedt i Vikingens märkliga historia.Vikingarna fortsätter att fascinera. Trots att det som vi idag kallar för vikingatiden inte sträcker sig längre än knappa 300 år (ca 750-1050) har deras historia fångat människors intresse sedan 1600-talet. Och det är kanske lite av problemet med vikingatiden. Hur man än gör så blir bilden av vikingen hela tiden färgad av den samtid som gör anspråk på att veta sanningen.Under 1800-talets blev vikingen till symbolen för skandinavisk maskulinitet, idag är bilden av vikingen betydligt mer heterogen. Var de mer handelsresande, tidiga demokrater och kosmopoliter? Vad är rätt?Det finns också goda skäl till att vara källkritisk. Vikingatiden sägs ofta starta med räden mot Lindisfarne år 793. Det var ett av Englands absolut viktigaste kristna centrum, och räden fick en av medeltidens viktigaste intellektuella Alkuin av York att reagera starkt. I ett Europa där kristendomen fortfarande kämpade mot urgamla och lokala religiösa kulter blev de hedniska nordmännens invasion av de brittiska öarna extra känsligt. Det blev viktigt att framhäva vikingens oborstade brutalitet för att på så sätt vinna fördelar för den expanderande kristendomen. Vår bild av vikingen är fortfarande idag färgad av detta förhållande.Militärhistoriskt kan man dock säga att deras ställning och religiösa uppfattning spelade mindre roll. Oavsett vad de trodde på, eller hur brutala och ociviliserade de än må vara så har de blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst. Till sin hjälp hade de också sina lätta båtar vilka gjorde de snabba och mobila längs med kusterna.Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg. Man kan fråga sig, vad krävdes egentligen för att vikingarnas erövringslust skulle kväsas mot slutet av vikingatiden?Detta är en repris.Bild omslag: Rook, Lewis schackman. The National Museum of Scotland, Some Rights Reserved, Wikipedia.

Längs floden Marne i norra Frankrike inleddes den 5 september 1914 ett av historiens mer avgörande slag. Nästan 2,5 miljoner franska, tyska, brittiska och belgiska soldater deltog i en kraftmätning som skulle kunna uppfattas som avgörande.Den tyska offensiven med mål att inringa den franska armén öster om Paris stoppades upp och i stället förvandlades västfronten till ett statiskt skyttegravskrig. Under en vecka dödades och skadades omkring 500 000 soldater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden har Martin Hårdstedt och Peter Bennesved nått fram till Marneslaget i poddens serie om första världskriget.Den brittiska armén hade tillsammans med belgiska och franska styrkor fördröjt den tyska offensiven genom Belgien. Fransmännen hade efter den misslyckade offensiven in i Alsace-Lorraine återhämtat sig och genom kraftfull ledning från överbefälhavaren Joffre hunnit omgruppera och kunde stoppa tyskarnas försök att kringgå Paris och inringa hela den franska armén.Slaget blev dramatiskt och tyngden i det tyska anfallet var så stor att de brittiska och franska styrkorna var på gränsen till att övermannas. Chefen för en nyuppsatt fransk armé, den 9:e franska armén, generalen Foch meddelade i ett skede av striderna: ”Min högra flank är hårt pressad. Min center viker. Det är omöjligt att manövrera. Läget är utmärkt. Jag anfaller.” I dessa ord, möjligen en efterkonstruktion, sammanfattas det desperata läget. Det var inte frågan om att ge vika en meter. Då kunde hela fronten kollapsa.Förlusterna under slaget blev enorma. Artilleriet och kulsprutorna skadade och dödade hundratusentals soldater. Stridstaktiken kunde inte hantera de nya vapensystemen. Massiva linjeanfall mejades ner inom några minuter. Artilleriet skapade månlandskap där inget kavalleri kunde anfalla.När tyskarna fick klart för sig att det inte gick att bryta igenom och insåg att Schlieffenplanen, den operativa planen för att besegra Frankrike, hade misslyckats avgick Moltke som stabschef och Falkenhayn tog över. I efterdyningarna av Marneslaget inleddes en kapplöpning till Engelska kanalen som resulterade i nya blodiga slag – inte minst kring staden Ypres i Flandern. Fronten hade i november stelnat i en till synes ogenomtränglig skyttegravslinje.Bild: Tyska soldater (som bär karakteristiska pickelhuva-hjälmar med tygöverdrag) vid fronten under första slaget vid Marne under första världskriget, taget i september 1914. Möjligen iscensatt för kameran på grund av bärandet av medaljer, vilket enligt källan inte var vanlig praxis i strid. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain.

Sannolikt någon gång klockan halv tio på kvällen den 30 november 1718 träffades Karl XII i huvudet av en kula som dödade den svenske kungen omedelbart. Platsen var en löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten utanför staden Fredrikshald.Händelsen innebar början till slutet på det långvariga stora nordiska kriget som i nästan två årtionden hade ställt det svenska riket mot en övermäktig allians av motståndarstater. Kungens plötsliga död har gett upphov till många spekulationer: en förlupen fiendekula eller ett statsmord?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en klassisk händelse i den svenska militärhistorien: Karl XII:s död. Forskare har engagerat sig i vad som verkligen hände natten då kungen blev skjuten. Mordteorierna fick direkt fart efter kungens död som en del i det inrikespolitiska maktspelet. Kungens grav har öppnats ett antal gånger för att lösa gåtan. Den dominerande uppfattningen är idag att kungen föll för en norsk kula som sköts från någon fästningsvall.Belägringen av Fredrikstens fästning var en del av ett mycket större sammanhang. Den svenske kungens avsikt med att anfalla och ta Norge var att försvaga Danmark. Om det danska riket miste Norge som stöd antog kungen och hans närmaste att Danmark skulle kunna slås ut ur kriget och att kriget mot Sveriges fiender på längre sikt skulle kunna vändas till svensk fördel. Samtidigt som den svenska huvudarmén under kungens ledning anföll södra Norge gick en kår under generalen Armfelt mot Trondheim.Fälttåget i Norge 1718 innebar svåra logistikproblem som den svenska armén löste på ett nytt innovativt sätt. I podden diskuteras det svenska ”skorp-underhållet” som en del av en operativ plan för att besegra norrmännen. Händelserna 1718 avrundades på ett tragiskt sätt genom karolinernas dödsmarsch över Jämtlandsfjällen under reträtten från Norge efter det att fälttåget avblåst som en direkt följd av kungens död.Bild: Teckning från 1700-talet som illustrerade en av utgåvorna av boken "Histoire de Charles XII", av Voltaire. Upphovsman okänd. Wikipedia. Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.Klippare: Emanuel Lehtonen

Det sägs att slaget vid Tannenberg 1410 var medeltidens största slag. Den 15:e juli det året mötte Tyska orden och deras stödtrupper en polsk-litauisk här, mellan Tannenberg (idag Stebark) och Grunwald, och en blodig uppgörelse följde.Från ett samtida perspektiv var slaget bara en i raden av konfrontationer mellan de två kontingenterna, men slagets långsiktiga konsekvenser var desto större. Slaget förebådar den Tyska ordens nedgång och fall, vilket i sig kommer att bädda för bildandet av hertigdömet Preussen, och starten på över 500 år av mytbildning.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Tannenberg 1410, den tyska Riddarordens sista suck.Det som gör detta slag särskilt intressant är att det är en konflikt mellan två ganska märkliga, och unika, statsbildningar. På ena sidan, den Tyska orden, eller ibland Teutoniska orden – En riddarorden med rötterna i medeltidens korståg. På andra sidan fanns polsk-litauiska alliansen, en statsbildning som i praktiken hade utvecklats från två separata kungariken till en slags tidig form av dubbelmonarki. De två parterna slogs framför allt om ett landområde i deras närhet, Samogitien.Samtidigt måste man fråga sig, hur kommer det sig att en riddarorden av det här slaget, under tidigt 1400-tal, bedriver offensiva krig mot andra kungadömen?Slaget vid Tannenberg har även en annan intressant militärhistorisk läxa i det att orsakerna till den Tyska ordens förlust här egentligen är resultatet av ett diplomatiskt spel mellan de olika prinsarna och hertigarna i området. Det var detta spel som också skulle bli början på slutet för den Tyska orden.Bild: Slaget vid Tannenberg av den polske konstnären Jan Matejkos oljemålning av daterad 1878. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen