Militärhistoriepodden

Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll under 1200-talets mitt. I väster mötte han svenska och livländska styrkor med vapen, medan han senare valde en mer pragmatisk linje gentemot de mongoliska härskarna i öster.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt Alexander Nevskijs tid fram till det berömda slaget vid Peipus 1242. Bennesved är idéhistoriker och förste forskare vid FOI, medan Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet.Alexander blev furste av Novgorod 1236, omkring 15 år gammal. Vid denna tid stod de östslaviska furstendömena i Rus’ inför ett snabbt växande hot från mongolerna. Under Batu khans fälttåg 1237–1240 förstördes eller plundrades många städer, och 1240 föll Kyiv. Novgorod skonades från direkt erövring, även om mongolerna nådde in på Novgorods område och förstörde bland annat Torzjok. Varför de inte fortsatte mot själva Novgorod har diskuterats länge; vårens töväder, terrängen och logistiska problem hör till de vanligaste förklaringarna.Alexanders förhållande till mongolerna utvecklades framför allt efter de berömda segrarna i väster. Efter fadern Jaroslavs död 1246 reste Alexander till de mongoliska härskarna och accepterade deras överhöghet. Under de följande åren fick han sin ställning som härskare bekräftad inom det mongoliska maktsystemet och medverkade till att tribut betalades. Det handlade alltså mindre om ett enkelt fredsavtal än om anpassning till en övermakt som avgjorde vilka furstar som fick regera i Rus’. Mongolerna lät samtidigt den ortodoxa kyrkan behålla en stark ställning och befriade kyrkan från tribut. Därför bör påståendet att Alexander personligen ”räddade” kyrkan snarare ses som en senare tolkning av hans politik än som ett entydigt historiskt faktum.Mot väster valde Alexander däremot militära medel. Under 1200-talet pågick en katolsk expansion och flera korstågsföretag i Östersjöområdet. Religionen var viktig, men konflikterna handlade också om territorier, handel och politisk kontroll. Det blir därför missvisande att beskriva dem enbart som försök att bekämpa den ortodoxa kristendomen.Även Sverige deltog i expansionen österut. Birger Magnusson, senare känd som Birger jarl, förknippas i Erikskrönikan med ett fälttåg till Tavastland i nuvarande Finland. Dateringen är omstridd: omkring 1239 har föreslagits, medan en äldre tradition placerar företaget 1249. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att identifiera Birgers fälttåg med slaget vid Neva 1240.Slaget vid Neva är i sig svårt att rekonstruera. Händelsen är endast känd genom ryska källor, och den äldsta bevarade berättelsen finns i Novgorods första krönika från 1300-talet – inte i en krönika från 1500-talet. Där berättas att Alexander besegrade en styrka bestående av bland annat svenskar vid Neva den 15 juli 1240. Segern kom senare att förknippas med hans tillnamn Nevskij, ”av Neva”.Konflikterna i väster tog inte slut där. Två år senare återtog Alexander Pskov och mötte därefter den livländska grenen av Tyska orden och dess allierade vid Peipus. Den 5 april 1242 besegrades den västliga styrkan i det slag som i eftervärlden blivit känt som slaget på isen. Händelsens militära och politiska betydelse har senare förstärkts kraftigt i rysk historieskrivning och populärkultur, men själva slaget är väl belagt.Mer om slaget vid Peipus – och om hur Alexander Nevskij blev både historisk furste och politisk symbol – hör du i podden.Bild: Nevaslaget 1240, där furst Alexander Jaroslavitj enligt den ryska kröniketraditionen besegrade en svensk styrka vid floden Neva. Miniatyr ur den ryska Illustrerade krönikan, 1500-talet. Anonym upphovsperson. Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av sitt territorium och befolkningen minskade från cirka 2,6 till 1,6 miljoner människor. Sedan mitten av 1600-talet hade Danmark förlorat territorium efter territorium. Provinserna öster om Öresund gick förlorade till Sverige och 1814 avträddes Norge. Kvar fanns det egentliga Danmark, de nordatlantiska besittningarna – bland annat Island, Färöarna och Grönland – samt hertigdömena Slesvig, Holstein och, från 1815, Lauenburg.Under nationalismens tidevarv blev den sammansatta danska monarkin allt svårare att hålla ihop. Holstein var övervägande tyskspråkigt, medan Slesvig hade både dansk- och tyskspråkig befolkning. Danska nationalister ville knyta Slesvig närmare Danmark, medan tysknationella krafter ville förena Slesvig och Holstein.Konflikten hade redan lett till det första slesvigska kriget 1848–1850. Då gjorde slesvig-holsteinska nationalister uppror mot den danska kronan med stöd från Preussen och andra tyska stater. Danmark gick till slut segrande ur kriget, samtidigt som stormakternas diplomatiska ingripanden spelade en viktig roll. Sverige-Norge gav Danmark stöd och stationerade trupper på Fyn och i norra Slesvig, men de deltog inte i striderna. Konflikten löstes dock inte. När Danmark genom novemberförfattningen 1863 försökte knyta Slesvig närmare kungariket samtidigt som Holstein skildes från denna konstitutionella ordning reagerade de tyska makterna. Den 1 februari 1864 gick preussiska och österrikiska trupper in i Slesvig. Danmark stod nu militärt isolerat mot två stormakter. I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av de största nationella traumana i Danmarks historia. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska stormakterna i stället för att finna en politisk kompromiss om hertigdömena?Den danska krigsmakten gick in i kriget med en stark tilltro till sin egen förmåga. Men redan natten mellan den 5 och 6 februari tvingades armén utrymma den symboliskt laddade försvarslinjen vid Danevirke. Militärt var reträtten nödvändig, men för den danska allmänheten upplevdes den som en katastrof. Armén drog sig tillbaka till bland annat Dybbøl. Där följde en lång belägring. Det moderna preussiska, räfflade och delvis bakladdade artilleriet kunde beskjuta de danska skansarna på avstånd. Under veckorna före stormningen regnade tiotusentals granater över ställningarna. Den 18 april kulminerade bombardemanget. Efter sex timmars intensiv beskjutning stormade preussiska soldater de sönderskjutna skansarna. De danska styrkorna led ett svårt nederlag och drog sig tillbaka över Alssund. Ön Als förblev dock dansk ytterligare två månader, tills preussarna erövrade den den 29 juni. Men vad hindrade Danmark från att förlora ännu mer?Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå Slesvig, Holstein och Lauenburg. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 kom Slesvig och Holstein under preussiskt styre. När det tyska kejsardömet bildades 1871 ingick områdena i den nya tyska staten. Kriget var samtidigt en viktig etapp i Tysklands enande. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck utnyttjade skickligt konflikten politiskt. Generalstabschefen Helmuth von Moltke hade under flera år studerat ett möjligt krig mot Danmark och utarbetat operationsplaner. Hans roll växte dessutom under själva fälttåget.Bild: Jørgen Sonnes målning från 1871 skildrar striderna vid Dybbøl 1864, en avgörande drabbning i dansk-tyska kriget där danska styrkor besegrades av Preussen. Målning av Jørgen Sonne (1801–1890). Public domain via Wikimedia Commons.

Den brittiska arméns blodigaste dag inträffade den 1 juli 1916 - den första dagen av slaget vid Somme. Inom ett dygn från det att det brittiska infanteriet klev upp ur sin skyttegravslinje och började avancera över ingenmansland mot de tyska linjerna stupade 20 000 soldater och nästan 40 000 skadades.Den inledande artilleribekämpningen hade inte gett det resultat man hade räknat med. De tyska kulsprutepositionerna var inte utslagna och så många tyska soldater hade klarat sig att de kunde möta de brittiska tätt formerade linjerna framför dem med en vägg av bly.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av första världskriget mest betydelsefulla slag.Ursprungligen var offensiven längs floden Somme i norra Frankrike tänkt som en gemensam storoffensiv utförd gemensamt av brittiska och franska trupper. Det tog lång tid innan britterna blev redo att inleda offensiven. Förlusterna under 1914 och 1915 måste ersättas. En helt ny armé skapades – den så kallade Kitchners armé – av frivilliga som i stort antal anmälde sig för tjänstgöring. Under den tid britterna arbetade för att skaka fram soldater övertog tyskarna initiativet och inledde sitt stora anfall mot Verdun i februari 1916.Sommeoffensiven förvandlades i och med Verdunslaget till en brittisk avlastningsoffensiv. Den franska armén var hårt pressad och behövde understöd. Det som från början var tänkt som en storoffensiv med mer än 60 divisioner, varav 40 franska, smälte samman till en mindre brittiskledd offensiv som i slutänden omfattade 13 brittiska och 11 franska divisioner. Anfallet misslyckades med att åstadkomma ett genombrott. Istället för att avbryta försöken och hitta en ny väg att komma åt tyskarna inledde den brittiska armén under generalen Haig stödda av fransmännen ett utnötningsslag som skulle pågå in i november 1916. Förlusterna steg till mer än 400 000 stupade och sårade på båda sidor.Det finns många aspekter på slaget vid Somme som framstår som märkliga och som kan diskuteras. Inte minst hur artilleriet användes blev föremål för kritik i efterhand. Det brittiska artilleriet lyckades inte slå ut de tyska kulsprutepositionerna trots en veckas förbekämpning av de tyska linjerna. Detta tillsammans med felanpassad infanteritaktik ledde till blodbadet. Dessa aspekter diskuteras ingående i avsnittet.Bild: Soldater ur Royal Irish Rifles bär proviant genom en förbindelsegrav under slaget vid Somme, troligen den 1 juli 1916, offensivens första dag. Foto: Royal Engineers No. 1 Printing Company, public domain, via Imperial War Museums/Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.Krigets till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.

När Europas kanoner tystnade efter Napoleonkrigen riktades de västerländska stormakternas hunger österut. Storbritannien behärskade haven, USA pressade sig fram mot Stilla havet – och Kina och Japan stod i vägen för den nya imperiala världsordningen. De ville inte öppna sina marknader, inte underkasta sig främmande handelskrav och inte låta sig styras av västerländska intressen. Svaret blev militärt tvång.I Kina tog konfrontationen formen av opiumkrigen – två krig på 1800-talet där Storbritannien, senare med stöd av Frankrike, tvingade Qingdynastin att acceptera opiumhandel, öppna hamnar och ge västmakterna långtgående handelsrättigheter. Det var början på en förnedrande epok av ojämlika fördrag, utländskt inflytande och inre kriser. I Japan blev trycket ett annat men lika omvälvande: amerikanska örlogsfartyg bröt landets isolering och tvingade fram öppningen mot väst.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildras hur smuggling, kanonbåtsdiplomati och modern vapenteknologi bröt upp Östasiens gamla maktordningar. Kina förödmjukades och försvagades, medan Japan svarade med att omforma hela sin samhällsordning – för att snart själv träda fram som en aggressiv militärstat med imperiala ambitioner. Ur dessa våldsamma möten mellan öst och väst föddes konflikter och maktförskjutningar som skulle prägla hela 1900-talets historia.Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.Bild: Det 98:e fotregimentet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.