Historia.nu med Urban Lindstedt

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut.Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock AudioLyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3)Klippare: Emanuel Lehtonen

Idén om en unik, rysk nation – avskild från och moraliskt överlägsen Västerlandet – formulerades av ryska filosofer redan i början av 1800-talet. När bolsjevikerna tog makten 1917 cementerades tanken på Ryssland som en avvikare i världen.Men den ryska särarten har en ännu längre historia. När de ryska härskarna valde den ortodoxa kristendomen framför katolicismen avskildes Ryssland från den europeiska idétraditionen. Latinet, som knöt an till antikens idéarv, förenade de lärda i Västeuropa, men denna intellektuella gemenskap stod Ryssland utanför.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Bengt Jangfeldt, docent i slaviska språk och författare till boken Vi och dom – Om Ryssland som idé.När den ryska presidenten Vladimir Putin uttrycker hat och förakt för Europa blir många förvånade. Men Putin knyter an till en flera hundra år gammal tradition, där Västeuropa beskrivs som dekadent och krämaraktigt – i kontrast till den ryska nationens påstådda djup och moraliska överlägsenhet. Den ryska historien har, ända sedan Peter den stores tid på 1700-talet, präglats av en pendelrörelse mot och bort från Europa.Redan 1836 formulerade den första ryska filosofen Pjotr Tjaadajev idén att Ryssland var en nation som stod utanför den universella historiska gemenskapen.

Vikingatidens människor trodde på ett oundvikligt slut – Ragnarök – där världen skulle förgås i eld, mörker och kaos, för att därefter återfödas i en ny skepnad. Men den verkliga omvandlingen var en långsam och genomgripande process som lade grunden för medeltiden.På 1100-talet ersattes vikingatidens resor, härjningar och kulturella utbyten av en verklighet där världen i allt högre grad kom till Skandinavien. Korståg, nya ekonomiska system, stadsbildningar och kyrklig expansion förändrade människors liv, samhällsorganisation och tankevärld. Forntiden undanträngdes av kristna och kontinentala influenser.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Anna Lihammar och Ted Hesselbom, chef vid Sigtuna museum. De är aktuella med boken Ragnarök – vikingatidens slut och det som kom efteråt.Vikingatiden hade varit en period av kraftfull expansion för de skandinaviska folken. De hade rest över haven, bedrivit handel, plundrat och etablerat sig i fjärran länder. Men under 1100-talet skedde en fundamental förändring i Skandinaviens relation till omvärlden. Nu var det inte längre bara skandinaverna som reste ut – världen kom till Skandinavien. Nya idéer, kulturella strömningar och religiösa influenser från kontinenten svepte över Norden och utmanade de traditionella samhällsstrukturerna.Kristendomens införande medförde nya maktstrukturer där kungamakten stärktes genom kyrkans stöd. Biskopar och ärkebiskopar blev inflytelserika aktörer i det nya samhällsbygget, och katedralbyggen som det i Lund blev både religiösa och politiska markörer.1100-talet var en tid av stora motsättningar och omvälvningar. Gamla traditioner och invanda mönster utmanades, och nya sociala, ekonomiska och kulturella former växte fram. Politiska intriger, religiös fanatism och ekonomiska intressen skapade våldsamma konflikter – men öppnade också upp för nya möjligheter och framsteg.Bild: Lunds domkyrka började byggas efter att staden år 1103 blivit ärkebiskopssäte för hela Norden. Som religiöst centrum behövde Lund en storslagen katedral som motsvarade dess nya roll. Kryptan i Lunds domkyrka, invigd 1123, är en av Sveriges äldsta bevarade kyrkointeriörer. Den romanska stilen präglar rummet med pelare, där en bär den legendariska Jätten Finn som enligt sägnen förvandlades till sten. Kryptan har behållit sin medeltida karaktär sedan 1100-talet.Bildkälla: Wikipedia – Lunds domkyrka, kryptan, fotograf: Marianne58 – Eget arbete, licens: CC BY-SA 3.0Musik: Breves dies hominis av antingen Léonin eller Pérotin. Framförd live och inspelad av Makemi. Wikimedia Commons – Public DomainLyssna också på Lunds tidiga storhetstid: danska vikingakungar och kyrkligt centrum.Klippare: Emanuel Lehtonen

Svingerudsteinen hittades nästan slumpartat hösten 2021 i en gravplats vid Tyrifjorden nordväst om Oslo i Norge. Svingerudsteinens runor ristades så tidigt som år ett till år 250 e. Kr. Det gör den till världens äldsta runsten som vi känner till.De upp till 2 000 år gamla inskriptionerna är från den allra äldsta perioden i runskriftens gåtfulla historia. Runskriften uppstod bland germaner sannolikt utifrån det latinska alfabetet, alternativt det grekiska eller etruskiska.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristel Zilmer, professor i runologi vid Kulturhistoriska museet i Oslo.Runor är skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner. "Runraden" kallas futhark på grund av de sex första runornas ordningsföljd: ᚠᚢᚦᚬᚱᚴ (jämför alfabet). De äldsta runfynden härrör från det sena 100-talet e.Kr. Flera olika runrader användes för olika språk, och vissa runtecken införlivades även i varianter av det latinska alfabetet, vilket allteftersom (i Norden på 1000–1200-talet) ersatte runorna, även om spridda bruk av dessa länge levde kvar på sina håll – i Dalarna skrevs det exempelvis runor ända in på 1800-talet.Den rödbruna Svingerudsteinen är inte större än 31x32. De som ristade talade fornnordiska som är moderspråket för de nordiska språk som idag talas i Skandinavien. På stenens framsida framträder åtta runor tydligt bland andra inskriptioner. Omskrivet i bokstäver står det: idiberug. Är stenen gjord "för Idibera"? Eller var det meningen att man skulle skriva namnet "Idibergu" eller släktnamnet "Idiberung"?Stenen har flera typer av gravyrer. Vissa linjer bildar ett rutmönster, det finns små sicksackfigurer och andra intressanta saker. Alla markeringar är inte språkliga, och man kan få intrycket av att någon har imiterat, utforskat eller lekt med att skriva. Kanske höll en eller flera personer på att lära sig att hugga runor.C14-datering av de övriga gravfynden visar att stenen härstammar från en tidpunkt mellan åren 0 och 250 efter Kristus. Epoken är känd som romersk järnålder. På stenen finns en blandning av olika inskrifter, för det mesta tunna streck som påminner om klotter. Den tydligaste inskriptionen är åtta runor som bildar ordet ”idiberug”.Skrivsätten i äldre inskrifter varierade mycket, och språket förändrades mycket från det att dessa runor ristades fram till vikingatiden och medeltiden. Det är därför krävande att tolka budskapet på stenen.Bild: Svingerudsteinen hittades i en flatmarksgrav i Svingerud nordost om Oslo vid utgrävningar som genomfördes av Kulturhistorisk museum i Oslo. Daterad genom andra gravfynd bedöms den vara från år 0- 250 evt. Fotograf: Urban Lindstedt Bild: Urban Lindstedt Musik: Electra to the Baltic Sea av Giuseppe Rizzo, Storyblocks audio. Lyssna också på Ölands fornborgar – kultplatser och försvarsanläggningar.

Kristina Gyllenstierna (1494–1559) ledde år 1520 försvaret av Stockholms slott mot Kristian II:s danska trupper. Gravid och nybliven änka efter riksföreståndare Sten Sture den yngre, tog hon kommandot med både mod och moralisk styrka.Genom högättade kvinnors perspektiv framträder en annan bild av maktstriderna i Kalmarunionens slutskede och Vasaättens uppkomst, än i traditionell historieskrivning. Dessa kvinnor kunde utöva inflytande, men riskerade också att drabbas hårt när deras män förlorade makten.I podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen, författare till Kvinnorna runt Vasatronen, om Kristinas liv och andra adelskvinnors roll i maktspelet.Kvinnornas roller i det tidigmoderna Sverige var mer komplexa än enbart dekorativa. De var mödrar, änkor, rådgivare, godsägare – och i flera fall politiska aktörer med avgörande betydelse. I en värld där politisk makt ofta ärvdes eller bevarades genom släktband, blev kvinnor som Kristina Gyllenstierna, Märta, och Margareta Leijonhufvud nyckelfigurer i bevarandet av dynastisk kontinuitet och motståndskraft.Genom brev, förhandlingar, strategiska äktenskap och minnesarbete vidmakthöll dessa kvinnor släktens ära och makt – ofta i tystnad, men med en kraft och målmedvetenhet som i efterhand framstår som historiskt avgörande.Kristina föddes ca 1494 i en av Sveriges mäktigaste släkter. Genom sitt äktenskap med Sten Sture dy knöts hon till det parti som ville frigöra Sverige från dansk överhöghet. När maken stupade 1520 tog Kristina över ledarskapet och organiserade motståndet. Hon skrev upprop, försökte nå utländskt stöd och agerade som regent i Stures namn.Trots en förhandlad amnesti lät Kristian II avrätta hennes släktingar i Stockholms blodbad. Efteråt fängslades Kristina och flera kvinnliga släktingar i Blåtårn i Köpenhamn, där de satt isolerade i över tre år. I sin andaktsbok bad hon om skydd från sina fiender – hon var mer än en fånge, hon var en symbol för motståndet.När Gustav Eriksson Vasa, hennes systerson, tog makten blev han snabbt hennes rival. Kristina kämpade för sina barns rättigheter, men marginaliserades. Relationen till Gustav Vasa präglades av misstänksamhet. Gustav Vasa arbetade målmedvetet för att koncentrera makten kring sin egen familj. Ätten Sture förlorade sin plats i rikets ledning. Deras relation var från detta ögonblick kylig, präglad av misstänksamhet och maktspel.Hennes sonhustru, Märta Eriksdotter Leijonhufvud, en annan centralgestalt i 1500-talets adliga kvinnohistoria. Märta gifte sig med Svante Sture, Kristinas son, och blev mor till flera söner som gjorde karriär i statens tjänst.Bild: Kristina Gyllenstierna och maken, riksföreståndaren Sten Sture den yngre, avbildade i ett samtida porträtt från Gripsholms slott. Målningen är utförd av en okänd konstnär och ingår i Nationalmuseums samlingar. Public Domain.Musik: Walther, Johann Gottfried. Ach, Gott, erhör mein Seufzen und Wehklage [Ljudinspelning]. Tillgänglig via Wikimedia Commons: Creative Commons Erkännande-Dela Lika 4.0 Internationell (CC BY-SA 4.0).Lyssna också till Nytt ljus över antalet döda i Stockholms blodbad.Klippare: Emanuel Lehtonen

Sovjetunionen var aldrig den monolitiska stat som många trodde i Västvärlden. Efter Stalins död 1953 kunde de sovjetiska rådsrepublikerna i Baltikum förhandla fram ett visst utrymme i förhållande till Moskva. Detta skulle senare bli oerhört viktigt vid frigörelsen från Sovjetunionen.De historiska skillnaderna mellan Estland, Lettland och Litauen påverkade utvecklingen i de olika länderna efter frigörelsen från Sovjetunionen. I Estland kunde till synes oskyldig verksamhet som att rusta upp gamla stan i Tallinn öka historiemedvetandet. Medan Lettland fick en tuffare resa i frigörelsen från Sovjet eftersom den politiska och ekonomiska makten inte separerades fullt ut. I Litauen fungerade det medeltida stormakten Litauen-Polen som nationell inspiration.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och aktuell med boken Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina.När Sovjetunionen kollapsade år 1991 efter några år av liberaliseringar av det kommunistiska systemet kom en rad nya och nygamla stater att framträda. De tre baltiska staterna tillhörde de mest nationalistiska av de sovjetiska rådsrepublikerna, men det fanns historiska skillnader som gjorde sig påminda under frigörelseprocessen.De baltiska staterna blev självständiga första gången 1918 i kaoset efter den ryska revolutionen med undantag av Litauen som var en stormakt på 1400-talet. Men Sovjetunionen ockuperade Baltikum först 1940 och sedan igen 1944.Fram till Stalins död 1953 var repressionen hård. Sedan kunde de lokala kommunistpartierna skickligt förhandla fram ett visst manöverutrymme i förhållande till Moskva. Men där Estland tidigt utvecklade ett civilt samhälle med olika föreningar som inte stod i opposition till statsmakten, blev utvecklingen mer stalinistisk i Lettland. Den litauiska nationalismen blev mer idealistisk än de mer pragmatiska esternas.Bild: Första arbetsdagen med Noor-Tartu (Ung-Tartu) som var en studentrörelse i Tartu mellan 1979 och 1984 (från 1979-1981 hette den Kodulinn, eller hemstad). Det bildades mestadels av historiestudenter som ville göra något nyttigt för sin stad, utan att vara kopplad till någon officiell institution. Att städa stadsrum, samla in antikviteter och anordna kulturevenemang var rörelsens huvudaktiviteter.  Från Noor-Tartu, Fotograf: Okänd, CC-BY-NC-NDMusik: Freedom av jason szklarek, Storyblock AudioLyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.

Reichsführer-SS Heinrich Himmler (1900–1945) var en nyckelperson i Tredje riket. Hans ideologiska övertygelse, flit och administrativa skicklighet gjorde honom central i genomförandet av nazismens rasistiska terror. Genom SS byggde han upp en struktur som förenade paramilitär makt med ideologisk och kvasi-religiös symbolik.Himmler var djupt intresserad av ockultism, pseudohistoria och esoteriska idéer. Han såg SS som en andlig elit, kallad att återuppväcka en uråldrig germansk kraft som enligt honom gått förlorad genom kristendomen. I uppdraget ingick en jakt på den heliga graalen och Tors hammare.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Himmlers ockulta föreställningar. Detta avsnitt är ett betalt samarbete med History Channel, som den 5 juni klockan 20:00 har premiär för dokumentärserien Hitler’s Treasure Hunters. I sex delar skildras hur SS-enheten Das Ahnenerbe sökte efter religiösa reliker och mytiska skatter, såsom den heliga Graalen och Tors hammare – föremål vars övernaturliga kraft skulle bidra till en tysk seger i kriget.Himmler drogs tidigt till nationalistiska och antisemitiska rörelser. Han anslöt sig till nazistpartiet 1923 och gick med i SS 1925. Redan 1929 blev han dess ledare, Reichsführer-SS. År 1936 blev han chef för hela det tyska polisväsendet och byggde en effektiv terrorapparat.Himmler betraktade kristendomen som en främmande och försvagande religion, påtvingad germanerna utifrån. Han var särskilt kritisk till kristendomens betoning på förlåtelse, självuppoffring och jämlikhet – idéer han ansåg skadliga för en krigförande, aristokratisk elit. I stället förespråkade han en återgång till en förkristen, germansk religiositet byggd på ära, blod och jord.Ceremonier inom SS präglades av nyhedniska inslag. Vid bröllop kunde till exempel en svärdsceremoni ersätta kristna löften, och vid begravningar hyllades den avlidnes koppling till förfäder snarare än till Gud. Denna symboliska brytning med kristendomen var inte fullständig, men markerade ett försök att ersätta kyrkans institutioner med SS:s egen kultstruktur.Slottet Wewelsburg blev ett andligt centrum för SS. Himmler ville göra det till högkvarter för en framtida SS-orden. Slottet omgestaltades i rituell stil, och i tornets runda sal lades ett golv med symbolen Svarta solen – kopplad till nazistisk mysticism. Ett kryptliknande rum ska ha använts för att bevara aska från SS-ledare, som en del av Himmlers kultliknande vision.Bild: SS-ledaren Heinrich Himmler (i mitten) anländer tillsammans med Gauleiter Rudolf Jordan (till vänster) och SS-Obergruppenführer August Heißmeyer till Quedlinburgs domkyrka för en nattlig ceremoni till minne av kung Heinrich I:s dödsdag, den 1 juli 1938. Händelsen ägde rum som en del av den nazistiska kulten kring den tidiga tyska historien och dess symboler. 2 juli 1938. Källa: Bundesarchiv, Bild 183-H08445. Allgemeiner Deutscher Nachrichtendienst – Zentralbild (Bild 183). Musik: Wagner, Richard. Siegfried’s Funeral March and Finale. Framförd av United States Marine Corps Band, inspelad 8–11 december 1981 i Lisner Auditorium, George Washington University, Washington, D.C. Transkription av Howard Bowlin (begravningsmarsch) och John Bourgeois (final). Tillgänglig via Wikimedia Commons. Public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen

Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin följde händelserna, den 11 september 2001 via BBC:s arabiska sändningar, när två passagerarflygplan kort tid efter varandra flög in i tvillingtornen på World Trade Center i New York. Aldrig tidigare hade världens skådat ett terrordåd av den magnituden.Usama bin Laden hade genomgått en utveckling från en ung blyg religiös man, som levde i enkelhet trots att han ärvt miljoner av faderns som varit Saudiarabiens främsta byggherre, till en finansiär av jihad mot den sovjetiska ockupationen i Afghanistan för att slutligen planera det största terrordådet i världshistorien.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Jens Nordqvist som är aktuell med boken Al-Qaidas krig – Historien bakom den islamistiska terrorismen.När den saudiska konservatismen wahhabismen och salafismen under 1970-talet parade sig med den radikala egyptiska jihadismen bildades en explosiv mix, en draksådd ur vilken al-Qaida och senare 2010-talets terrororganisation Islamiska staten, IS, växte fram.Bakom det spektakulära dådet mot tvillingtornens i New York den 11 september 2001 stod nätverket al-Qaida som grundats av bin Laden 1988 i kampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan.Al-Qaida vill återupprätta den islamiska civilisationens storhet och att bekämpa de sittande regimerna i muslimska länder, som betraktas som korrupta och beroende av västmakterna. Världsbilden präglas av en föreställning om västmakternas och Israels gemensamma konspiration mot islam.Al-Qaida började som ett logistiskt nätverk för att stödja muslimer från hela världen som kämpade mot Sovjetunionen under det afghanska kriget. När sovjeterna drog sig ur från Afghanistan 1989 skingrades organisationen, men fortsatte att motsätta sig vad dess ledare ansåg korrupta islamiska regimer och utländsk (dvs. USA) närvaro i islamiska länder.Bild:Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin med sin rådgivare Dr Ayman al-Zawahiri under en intervju med den pakistanske journalisten Hamid Mir i november 2001 i Kabul. Dr. Wikipedia, Cretative Commons.Lyssna också på Baader-Meinhof-ligan – från studentprotester till dödskult.Musik: Cinematic Action Drums And Percussion With Dark Ambient Atmospheric Tension Trailer av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks audio.

När fascismen växte i Europa på 1930-talet hotades många minoriteter. I Finland blev fascismen aldrig en majoritetsrörelse, men finlandssvenskarna, som kämpade för sin kulturella existens i ett finskdominerat land, kände sig utsatta.Trots svenskans officiella status i Finland ökade trycket från finsknationalistiska rörelser, som såg svensktalande som en rest från det svenska rikets tid. Den finlandssvenska antifascismen var mångfacetterad och påverkades av klass, ideologi och minoritetsstatus. Motståndet sträckte sig från borgerlig kritik av fascismens rättsvidrighet till socialistiska och kommunistiska rörelser.I podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med historikern Anders Ahlbäck vid Stockholms universitet och litteraturvetaren Ylva Perera vid Åbo Akademi om den finlandssvenska antifascismen. De är aktuella med antologin Finlandssvensk antifascism – Politik, debatt och litteratur 1920–1950. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.Fascismen är en ultranationalistisk, auktoritär ideologi som betonar statens makt och folkets homogenitet. Historiskt har fascistiska rörelser, som i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland, präglats av militarism och diktatur.Lapporörelsen var den mest framträdande finska fascistiska rörelsen och försökte eliminera vänstern genom kidnappningar, misshandel och påtryckningar. År 1932 kulminerade dess inflytande i Mäntsäläupproret, som misslyckades men visade styrkan i de auktoritära strömningarna.För finlandssvenskarna var Lapporörelsen ett dubbelt hot – dels mot vänstern, där många antifascister var aktiva, dels genom sin finsknationalism, som såg svenskspråkiga som en oönskad minoritet.Författaren Mirjam Tuominen använde litteraturen som ett antifascistiskt verktyg och såg fascismen som präglad av empatilöshet. Hon skildrade den inre kampen mot fascistiska impulser för att blottlägga dess mekanismer och väcka medkänsla.Finska nationalister ville språkligt och kulturellt homogenisera Finland, vilket hotade det svenskspråkiga Finland. För många blev antifascismen ett försvar av svenskans ställning.Den finlandssvenska pressen spelade en central roll i debatten om fascism. Tidningar som Hufvudstadsbladet, Svenska Pressen och Nya Argus gick från avvaktande till uttalad antifascism på 1930-talet, då minoriteters rättigheter hotades och Finland riskerade att bli en auktoritär stat. Arbetarbladet drev en konsekvent antifascistisk linje redan från 1920-talet.Bildtext: Den 4 juni 1930 misshandlas kommunisten Eino Nieminen brutalt av lappoanhängare utanför Vasa tingshus i samband med en rättegång mot Lapporörelsen. (Wikipedia, Public Domain).Lyssna också på: Så försvann Finland ur svensk historia.Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen