Hemma hos Strage

Alessandro Cortini är den italienska hårdrocksgitarristen som drömde om att bli en ny Steve Vai när han började på Musician's Institute i Los Angeles. Där upptäckte han syntar och fick snart jobb som keyboardist i Nine Inch Nails. Som soloartist har han blivit känd för hotfulla och harmoniska ljudlandskap, en sorts dystopisk ambient. Nu hälsar han på hemma hos Strage där han bland annat pratar om antika syntar och den "alkemiska" ljudmaskinen Strega ("häxa" på italienska) som han själv utvecklat, om att turnera med Nine Inch Nails och remixa Depeche Mode, om att medverka i tredje säsongen av "Twin Peaks", om sin kärlek till Kents fyra första album, om att skriva soundtracket till Netflix-serien "Il mostro" (om Italiens mest ökända seriemördare) och om sitt nya uppdrag: att producera Kites första riktiga studioalbum.

Lasse "Trazan" Åberg, Klasse "Banarne" Möllberg och Janne "Zebran" Schaffer har spelat tillsammans i Electric Banana Band sedan 1980. De bildades i andra säsongen av barn-tv-succén "Trazan & Banarne" och blev så populära att bananförsäljningen i Sverige lär ha ökat med 20 procent. Hemma hos Strage pratar de om att hämta inspiration både från Kiss och Hoola Bandoola, om comebacken på Hultsfredsfestivalen 1997 (när de uppträdde mellan Monica Zetterlund och Nick Cave), om femtiotalets skiffle, jazz och rock'n'roll, om Lasses möten med Beatles och Andy Warhol, om när han målade en riktig häst som dalahäst i Lee Hazlewoods film "A cowboy in Sweden", om Klasses samarbeten med Smurfarna och om huruvida det finns en dold drogromantik i hits som "Zwampen" och "Min piraja Maya".

De skelettstylade garagerockarna The Dahmers bildades efter en Halloweenfest 2011. Trummisen Karl Oskar Hansson och frontfiguren Christoffer Karlsson hade känt varandra sedan högstadiet då de var Bromöllas enda punkare. "Det fanns inte så mycket att göra där", minns Christoffer. "Antingen spelade man fotboll eller så spelade man musik. Eller så var man nynazist." Hemma hos Strage pratar The Dahmers bland annat om kärleken till The Stooges, Joan Jett och Screaming Lord Sutch, om filmerna som skrämde livet ur dem som barn, om att besöka huset där "Motorsågsmassakern" spelades in, om sitt nya album "Creature feature", om att bota hjärtesorg med Edgar Allan Poes poesi och om varför det är "borgerligt" att rengöra scannern när man designar t-shirts.

Valter Nilsson har jobbat som truckförare, bartender och ljustekniker på filminspelningar. Han hade just utbildat sig till sjöbefäl när popkarriären – efter 25 års harvande i replokaler – plötsligt tog fart. Nu hyllas 36-åringen som kungen av göteborgsk arbetarpop och som den nye Håkan Hellström. Hemma hos Strage pratar han bland annat om hur man som livrädd bartender hanterar stökiga gängmedlemmar, om nya albumet "Högsbo riviera", om sitt vänsterpolitiska arv, om vad som egentligen är arbetarklass, om Västlänken, om husguden Mavis Staples och om hur nära han var att ge upp.

Äntligen hälsar Robyn på hemma hos Strage (som lyssnat på henne i lite mer än 30 år och dyrkat henne i lite mer än 20). Hon pratar bland annat om nya albumet "Sexistential", om sex och om att få barn utan sex, om att vilja ha Adam Driver som spermadonator, om att träffa Prince, om när hon blev vän med Klas Åhlund och Andreas Kleerup efter ett gatuslagsmål på Söder, om nätdejting på Illuminati-Tinder, om porten till universum mellan hennes lår, om hur hon blev arenarockare efter succén i Madison Square Garden, om sommarens konserter i Globen, om att som nioåring spela spökbarn i Strindbergs "Kronbruden" på Dramaten och om varför Kraftwerks "Computer love" är världens bästa låt.

De är ett band. De är ett konstprojekt. De är en självhatande organisation. De är en wannabe-folkrörelse som tvångsansluter alla lyssnare. De är en del av det svenska totalförsvaret. De söker beredskapsstöd. De skriver många manifest. De vill inte visa sina ansikten eller berätta vad de heter. De bojkottar Spotify och driver sin egen streamingtjänst. De gillar drum'n'bass. De gillar nittiotalet eftersom de slapp vara med på den tiden. De gjorde fjolårets mest omtalade svenska debutalbum ("En man utan referenser"). Deras affärsidé är att göra dumma grejer snabbt. Nu har de splittrats, det står i alla fall så i deras senaste manifest, och eventuellt startat ett "riddarband". Men innan Civil Polis lägger av gästar två av deras språkrör "Hemma hos Strage".

Göteborgsbandet Makthaverskan har gjort intensiv postpunk i 18 år. Snart kommer femte albumet "Glass and bones" och med anledning av det hälsar sångerskan Maja Milner och gitarristen Hugo Randulv på hemma hos Strage. De pratar bland annat om att vägra klättra på karriärstegen, om varför alla deras tidiga låtar handlade om Josef Fritzl, om att inte vilja bli en Pokémon som måste utvecklas, om sin beef med feminister i Falun och om hur Maja vårdade sin röst med cigaretter och gröna äpplen.

Felicia Takman hade precis gett ut sitt andra album "Trodde jag fatta men jag fatta inget alls" – och var redo att åka ut på turné – när hon blev påkörd av en cyklist på Södermalm. "Jag flög typ fem meter, påstår min kompis. Cyklisten hann se mig och bromsade men trots det hade han en jäkla fart."Felicia hamnade på SÖS med skador på njurarna, lungorna och mjälten. Tre månader efter olyckan är hon mer eller mindre återställd och hälsar på hemma hos Strage. Hon berättar om sin uppväxt i Farsta, om när hon såg Håkan Hellström på Ullevi och förstod vad hon ville göra med sitt liv, om att få jobb på en reklambyrå direkt efter gymnasiet och om varför det är roligare att skriva kärlekslåtar om att man gör något dumt än att man är ett offer. Dessutom dyker Strage ner i hennes gamla Twitter-flöde och vaskar fram guldkorn som: "Vill brinna för nåt igen, har inte gjort det sen 2010 när jag åkte kommunalt till Täby centrum för att testa frozen yoghurt."

Svart Ridå är ett av de mest omsusade banden i den nya vågen av svensk indierock. Gitarristen Moa Swanström och den sjungande basisten Tuva Gustavsson – som förstärks av trummisen Kajsa Westergren – träffades på ett sexårskalas i Ronneby för 20 år sedan då de upptäckte att det var roligare att leka med varandra än med födelsedagsbarnet. Sedan dess har de varit oskiljaktiga. I gymnasiet gjorde de en musikalisk scenföreställning på Ronneby stadsteater som specialarbete. Den hette Svart Ridå vilket de också döpte sitt band till – efter att ha hetat Periferi och Aponia (frånvaro av smärta på grekiska) som i stället blev namnet på deras album. Hemma hos Strage pratar Svart Ridå bland annat om gråtkvällarna i tonåren då de bara lyssnade på Kent, om varför de alltid bär svart kostym på scen, om kärleken till Jeff Beck och The Hives, om varför Moa är en "slut för svajarmen" och om hur man genom att headbanga undviker perfektion.