Hemma hos Strage

Martin Elisson växte upp i Örgryte och gjorde Nirvana-covers med sina kompisar. I ettan på gymnasiet bildade de Bad Cash Quartet som hyllades av pressen (i alla fall av tidningen Pop där Strage jobbade) och fick turnera som förband till sina hjältar Broder Daniel. 2004 splittrades Bad Cash Quartet och tre år senare startade Martin Elisson och basisten Adam Bolméus det nya bandet Hästpojken tillsammans med Broder Daniel-trummisen Pop-Lars. Deras första singlar "Shane McGowan" och "Caligula", hyllningar till destruktiva livsnjutare, spelades på alla indieklubbar och Hästpojken blev så småningom en synonym för hårt leverne (i alla fall i Strages stockholmska mediekretsar). I våras kom bandets femte album "River av ett liv", som med en speltid på 22 minuter kanske snarare bör kallas EP, och nu hälsar de på hemma hos Strage. Martin Elisson och Adam Bolméus pratar bland annat om att spela en marginaliserad genre, om att både skriva Örgryte IS inmarschlåt och ett bidrag till Melodifestivalen, om parallellerna mellan Broder Daniel och Iron Maiden och om om att göra sluddrandet till en konstform samtidigt som man jobbar som logoped. Dessutom spelar de upp en italiensk Morricone-schlager som är det mäktigaste Strage hört på flera år.

Tom S Englund är sångare och gitarrist i death metal-bandet Evergrey. Han växte upp i Göteborgs nordöstra förorter och lyssnade mest på Modern Talking och Alphaville innan Europe fick honom att bli hårdrockare. I början av nittiotalet hängde han på klubben Valvet, tillsammans med många av stans blivande death metal-stjärnor, innan han bildade det mörkt melodiska Evergrey 1993. Hemma hos Strage pratar Tom bland annat om att extrajobba som scentekniker åt Pink Floyd, om Depeche Mode-låten som nästan fick honom att köra av vägen, om att studera till socionom (efter att ha drabbats av panikångest och funderat på att lägga ner bandet), om att i en musikvideo bränna fyrverkerier till ett värde av 750 000 kronor, om världens bästa gitarrsolo (Europes "More than meets the eye"), om att få dödshot av black metal-fans som tyckte att han spelade "life metal" och om det nya albumet "Theories of emptiness".

Sylvia Vrethammar har varit en av Europas främsta schlagersångerskor sedan slutet av sextiotalet. Hennes "Eviva España" låg på Englandslistan i 28 veckor och gjorde så att hon fick uppträda två gånger i "Top of the pops" (bland annat i samma program som Queen). Hemma hos Strage pratar Drottning Sylvia, som hon brukar kallas, också om sin farfars fars faster Kristina Nilsson (den berömda operasångerskan), om att vara värdinna i tv-programmet "Hylands hörna", om att turnera i Sovjetunionen, om vikten av att artikulera, om att tjänstgöra som fältartist för FN:s fredsbevarande styrkor, om idolen Caterina Valente och om kärleken till samba och champagne.

Lias Saoudi växte upp på Nordirland med brittisk mor och algerisk far. Han är sångare i Fat White Family som sedan starten 2011 blivit kända för sin anarkistiska dekadens och sitt bångstyriga sound. Kritiker har skrivit att de inte är ett rockband med drogproblem utan ett drogband med rockproblem. I våras kom gruppens fjärde album "Forgiveness is yours" vars inspelning Lias Saoudi beskriver som "a fucking marathon of weirdness, dysfunction and interpersonal mess". Hemma hos Strage bjuder han på häpnadsväckande anekdoter om när han trippade på ketamin och träffade Yoko Ono, om när Fat White Family spelade i Paris samma kväll som terrorister attackerade Le Bataclan, om sin tid som pizzabagare (då han uppfann Middle Class Guilt Calzone med kronärtskocka och chèvre) och om när hans bror plus mor hamnade i ett blött backstagebråk med idolen Mark E Smith från The Fall. Dessutom diskuterar Strage och Saoudi manlig omskärelse.

"Jag har sjungit på estrader mycket sämre än den här. Jag har sjungit om Gud Fader och om heta begär." Det 175:e "Hemma hos Strage"-avsnittet gästas av Owe Thörnqvist som nyligen fyllde 95. Han pratar bland annat om sin senaste singel "Killing knee blues", som han skrev om mordet på George Floyd, om att läsa filosofi för Ingemar Hedenius i Uppsala, om att få stryk eftersom det var klassförräderi att börja realskolan ("då tog pappa med mig till boxningslokalen, jag fick sedermera ett flytande fotarbete, en bra vänster och en ganska ärtig höger"), om att jobba som uppassare på en Amerikabåt, om gamla flammor som inspirerat låtar, om varmkorv, om psalmer och om när han träffade sitt livs kärlek, Berit Gullberg, i tv-programmet "Gomorron Sverige" för 40 år sedan.

Genom att mixa indierock, jazz, blues och ren misär har Franska Trion blivit en av landets mest säregna grupper. De har spelat förband till Håkan Hellström, medverkat i "På spåret" och gav i våras ut sitt 14:e album "Nya kulor". Samtidigt publicerades sångaren Matti Ollikainens andra roman "Silverkulor i svart natt" där han granskar minnesfragment och inser att det vardagligt grå alltid berört honom mer än det spektakulära. Många av Ollikainens bästa låtar utspelar sig en deppig tisdagsförmiddag i mars. Hemma hos Strage pratar han också om att växa upp i byn Ullatti i Tornedalen, om mamman som fick huvudvärk av citypulsen i Gällivare, om kärleken till Chet Baker, om kaos, om sprit, om att nästan dö av covid och om att förälska sig i Majornas Lana Del Rey.

När Peter Jöback var liten hette hans bästa kompisar Judy Garland, Cyd Charisse, Gene Kelly och Fred Astaire. Hans mamma lät honom titta på musikaler när det var stökigt hemma. Några år senare blev han själv musikalartist och i mitten av nittiotalet sjöng han "Guldet blev till sand", en av de mest älskade svenska låtarna någonsin, i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus "Kristina från Duvemåla". Parallellt med sitt arbete på scen har han haft en popkarriär och i våras kom albumet "Atlas" där han samarbetar med de brittiska artisterna Ed Harcourt, Kathryn Williams och Sophie Ellis-Bextor. Nu hälsar han på hemma hos mig för att prata om sina idoler George Michael och Elton John, om när han nästan fick gå på audition för en Woody Allen-film, om när RFSL outade honom på affischer över hela stan, om att vara mer indie än folk tror, om att sjunga duett med Kate Pierson från The B52's och Sia, om att komma näst sist i Melodifestivalen (men tröstas av Loa Falkman) och om hur allt sög 2002 ("Jag var olyckligt kär, skivan gick åt helvete och det var året då jag plattångade mitt hår").

Med sin sextiotalsfärgade soulpop blev Jackie Mere en av de mest hyllade debutanterna 2023. Hon nominerades i kategorin "årets nykomling" på Grammisgalan och "framtidens artist" på P3 Guld. Jackie föddes i Stockholm men flyttade med sin mor till Biskopsgården i Göteborg där hon vantrivdes. Redan som elvaåring började hon sjunga och spela gitarr på gatan för att få fickpengar. Musik i allmänhet – och idolerna Amy Winehouse och Prince i synnerhet – hjälpte henne genom en stökig tonårsperiod. Hemma hos Strage pratar Jackie Mere om sina tidigare liv, om att befinna sig i ett "fuck shit up mode", om att ångra alla sina tatueringar, om att komma ut som lesbisk, om kärleken till kebab och om när hon struntade i att begå självmord eftersom hon var tvungen att se Katy Perry live.