Hemma hos Strage

Eirik Melstrøm var 13 när han fick Turbonegros album "Apocalypse dudes" i julklapp. Han bodde i Harestua, samma stad som Turbonegros yxhjälte Euroboy – vars mor han hade som fransklärare (hon skickade hem Eirik när han kom till skolan i en "I got erection"-tröja). Några år senare blev Eirik gitarrist i sitt eget band The Good, The Bad & The Zugly som inte bara slagit Norge utan hela Europa med häpnad. Nu hälsar han och vokalisten Ivar Nikolaisen (som även sjunger i Kvelertak) på hemma hos Strage. De pratar bland annat om alla gånger de ljugit om vilka band de lyssnar på, om att äkta punk måste vara bitter, om Ivars uppväxt i en judiskinspirerad sekt ("vi var inte jewish, vi var jew-ish"), om att slåss mot systemet samtidigt som de tar emot bidrag ("vi spelar statsfinansierad oljepunk") och hur jobbigt det är med frågesport på puben när man bara vill supa.

Grace Jones älskar dem. Bret Anderson från Suede också. Konstnären Marina Abramović bad att få ta en selfie med dem. Dry Cleaning är det största som hänt brittisk indierock på ett bra tag. Bandet leds av frontkvinnan Florence Shaw, som i stället för att sjunga reciterar texter med en ljuvligt nollställd röst, och av gitarristen Tom Dowse som kastar sig mellan söta slingor och taggig dissonans. Hemma hos Strage pratar de om sin tid som konststudenter på Royal College of Art, om kärleken till The Fall och Soft Cell, om att bli popstjärnor när man passerat 30, om att inspireras av storstadens kaos och om varför det är intressant att inte göra något alls på scen.

Klara Andersson kallar sig Fågelle och kommer från Sennan, en liten ort utanför Halmstad. Hon spelade i punkbandet Poor Ducks innan hon gick en workshop med jazmusikern Mats Gustafsson och upptäckte experimentell musik. När hon pluggade på Musikhögskolan i Göteborg blev hon vän med Henryk Lipp, känd för sina samarbeten med Anna von Hausswolff, Freddie Wadling och Håkan Hellström. De har gjort två album tillsammans och det senaste, "Den svenska vreden", är en våldsamt vacker urladdning av viskningar och rop. Hemma hos Strage pratar Fågelle om att bo i Berlin, om sin skelettsamlande far, om att sampla kajors dödsskrik och om att sjunga duett med Thåström.

The Brian Jonestown Massacre kommer från San Francisco och blev på nittiotalet lika kända för vilda slagsmål på scen som för sin sinnesutvidgande psykedeliapop. Ironiskt nog var det kaoset som gjorde att en riktigt stor publik fick upp ögonen för dem (i den kritikerhyllade dokumentären "Dig!"). Många upptäckte också gruppen när deras låt "Straight up and down" användes som ledmotiv i tv-serien "Boardwalk empire". Numera bor bandets ledare Anton Newcombe i Berlin. Han har gett ut 20 album och turnerar fortfarande över hela världen. Under ett besök i Stockholm hälsar han på hemma hos Strage för att prata om kärlekssånger med giftiga taggar, om att växa upp bland rika och tokiga människor och om hur man undviker att bli exploaterad av musikindustrin.

Få eller inga svenska trummisar är lika hyllade som Tomas Haake. I det progressiva metalbandet Meshuggah har han sedan nittiotalets begynnelse trollbundit lyssnare med sina komplexa grooves. Nu har han äntligen hälsat på hemma hos Strage för att prata om uppväxten i Örnsköldsvik, om åren i Umeå då han blev irriterad på alla hardcoreungar som skulle springa upp på scen, om att utbilda sig till snickare och fastna med fingret i en fräs, om att drabbas av eksem under pandemin, om att folk överskattar hans kunskaper i matematik, om sin skådespelande flickvän Jessica Pimentel (känd från ”Orange is the new black”) och om att utses till världens 93:e bästa trummis av Rolling Stone Magazine.

"Det här är den inre musiken. Den inre rytmen", säger Marie Bergman medan hon spelar på tibetanska mässingsskålar, hummar harmoniskt och ger Strage klangmassage. Sedan berättar hon om sin långa karriär. Som 14-åring kånkade hon sin gitarr till Vispråmen Storken där hon fick träffa Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Fem år senare blev hon medlem i den lika sockersöta som folkkära gruppen Family Four. De vann Melodifestivalen 1971 och 1972 (Marie segrade även med Roger Pontare 1994, vilket gör henne och Carola till de enda artister som vunnit Mello tre gånger). Marie Bergman pratar också om att slå sig fri och göra solokarriär på sjuttiotalet, om att växa upp i familj på sju personer i en trea i Västertorp, om sin morfar som flydde från Ryssland 1911 och blev korv- och glassgubbe i Solna Centrum, om Family Four-kollegan Pierre Isacsson som dog på Estonia, om att bli kallad "urmoder för Skandinaviens singer-songwriters", om klassikern "Ingen kommer undan politiken" och om att anklagas för att inte vara tillräckligt politisk av den svenska musikrörelsen.

Svein Berge och Torbjørn Brundtland träffades som barn hemma i Tromsø. De spelade datorspel tillsammans. De sålde lotter för Synskadades förbund för att få pengar till att köpa synthar. Och de bildade så småningom Röyksopp som strax efter millennieskiftet blev ett av världens mest hyllade elektroniska band. I fjol överträffade de sig själva med trippelalbumet "Profound mysteries" och nu hälsar de på hemma hos Strage för att prata om italodisco, om obskyra Super Nintendo-soundtracks, om det inspirerade mörkret i norra Norge, om att sträva efter en naiv lyckokänsla, om att få stryk av Martin Gore i bordsfotboll, om varför de tackade nej till att samarbeta med P Diddy och Britney Spears och om hur mycket elektricitet som krävs för att producera en remix som är tio miljoner år lång.

I mitten av nittiotalet lyckades Lulebandet Fireside få kontrakt med American, Rick Rubins skivbolag. De fick som första svenskar åka med på Lollapalooza-turnén och Rubin tiggde om att få producera dem. Men USA-karriären var inte lika glamourös som den framstod i svenska medier. Hemma hos Strage minns sångaren Kristofer Åström och gitarristen Pelle Gunnerfeldt gig på Lollapalooza då bara tio personer lyssnade – trots att det var 50 000 på området och tyst på de andra scenerna. De pratar också om sitt comebackalbum "Bin juice", om skateboarding, om ångest, om emotionell kontra politisk hardcore och om fritidsgårdar i Luleå.

På nollnolltalet var The Concretes ett av världens mest omsusade indieband. De hyllades på båda sidor av Atlanten och gjorde långa turnéer. Men efter en spelning i Boston 2006 fördes sångerskan Victoria Bergsman till sjukhus med hjärtstillestånd. Det fick henne att lämna gruppen och starta soloprojektet Taken By Trees. Hemma hos Strage pratar Victoria om sin flygrädsla och sitt fågelintresse, om den nya EP:n med Colin Blunstone-covers, om åren i Los Angeles, om att spela huvudrollen i en New Order-video, om att vara indiekid med falskleg i Stockholm på nittiotalet och om sin gothperiod då hon döpte sin suicidala hamster till Robert Smith.