Hemma hos Strage

1976, när Brian Tatler var 16, bildade han heavy metal-bandet Diamond Head hemma i Stourbridge. De förutspåddes en lika ljus framtid som de andra grupperna i The New Wave of British Heavy Metal. Diamond Head tryckte upp sitt debutalbum själva och sålde det via en annons i musiktidningen Sounds. När de lyckades sälja ett ex till någon i Los Angeles blev de överlyckliga. "We thought: WE'VE GOT A FAN IN AMERICA! But we didn't think that he had a very American sounding name: Lars Ulrich."Den unge Lars Ulrich blev så förtjust i Diamond Head att han reste till England för att se dem live. Brian Tatler lät honom bo på en madrass i sitt pojkrum. Sedan åkte Lars hem till Kalifornien och bildade Metallica. För Diamond Head gick det inte lika bra. Sångaren Sean Harris krävde att hans mamma och hennes pojkvän skulle vara bandets managers, trots att de inte visste mycket om musikbranschen. De missade många chanser på grund av det men de första två albumen "Lightning to the nations" och "Borrowed time" anses vara klassiker – och den monumentala "Am I evil" kom på 26:e plats när Rolling Stone listade de 100 bästa heavy metal-låtarna någonsin. Diamond Head splittrades 1985 och har sedan dess återförenats flera gånger av Brian Tatler som är den ende originalmedlemmen. Hemma hos mig pratar han om sin långa och mödosamma karriär, om hur mycket hjälp han fått av Metallica som tolkat inte mindre än fyra Diamond Head-låtar och om sitt nuvarande jobb som gitarrist i Saxon.

Hon var den enda syntharen i den norska småstaden Mysen. Hon skulle bli fotbollsproffs men flyttade till Stockholm där hon inledde en karriär som skådespelare för att sedan sadla om och bli musiker. Hon har gjort fyra soloalbum som spänner mellan dramatisk gothrock och drömsk electronica. Numera är Katharina Nuttall mest känd som filmkompositör. I fjol förtjusades många av hennes soundtrack till dokumentären "Kungen" om Carl XVI Gustaf. Nu hälsar hon på hemma hos Strage för att prata om 1800-talspoesi, om antika synthar, om sin monumentala cover av Depeche Modes "Stripped", om att sampla sitt kylskåp och om att stå stadigt som träden genom alla årstider. Katharina Nuttall spelar också upp favoritlåtar av artister som Wendy Carlos, Laurie Anderson, Hildur Guðnadóttir och Radiohead.

Biff Byford hoppade av skolan som 15-åring. Han tänkte bli snickare eller gruvarbetare som sin far. I stället blev han sångare i det brittiska heavy metal-bandet Saxon som hade enorma framgångar på åttiotalet och fortfarande håller fanan högt. I januari släpptes deras 24:e album "Hell, fire and damnation" och nu hälsar Biff Byford på hemma hos Strage för att prata om sin tid som antikhandlare, om att bli kallad "tea drinker" av Lemmy som tyckte att han krökade för lite, om flygdramat som inspirerade hitten "747 (Strangers in the night)", om att jamma med The Clash och om texterna på senaste skivan som avhandlar allt från slaget vid Hastings och häxprocesserna i Salem till franska revolutionen, UFO:n och Kublai Khan.

Sedan han slog igenom med sitt band The Commotions i mittten av åttiotalet har Lloyd Cole varit en idol för alla som älskar melankolisk och litterär gitarrpop. Hemma hos Strage pratar han om nya albumet "On pain", om sitt flörtande med elektronisk musik, om varför han avskyr Stone Roses, om hur kokainskildringen "My bag" inspirerades av Jay McInerneys bok "Bright lights big city", om när han tvingades lämna sin stora lägenhet i New York (Jodie Foster flyttade in i stället), om sitt möte med David Bowie, om låten "I tried to rock" (där han sjöng om hur svårt det var att rocka) och om när han spelade bongotrummor med Bob Hund på Kalas-turnén 1998.

Som sångare i Iron Maiden har Bruce Dickinson turnerat över hela världen. Han har också jobbat som pilot, programledare, föreläsare och författare. Nu ger han ut sitt sjunde soloalbum "The mandrake project" som också är ett serieäventyr om alkemister som försöker bevisa själens existens. Hemma hos Strage berättar Bruce Dickinson om potatisväxten alruna ("mandrake" på engelska) vars rot sedan medeltiden sagts ha magiska egenskaper. Till skillnad från extrema Harry Potter-fans har han inte provat den själv och du bör inte heller göra det (alruneroten är giftig). Bruce pratar också om när han träffade Johnny Cash, om hur arg han blir när fans tänder bengaler under konserterna, om sin kärlek till konstnären William Blake, om vilka låtar som är svårast att sjunga och om varför Iron Maiden aldrig kommer att bli avatarer.

Den 10 och 11 mars avslutar Karin Dreijer, alias Fever Ray, sin ett år långa There's No Place That I'd Rather Be Tour med två spelningar på Cirkus i Stockholm. Fredrik Strage, som en gång beskrev The Knife som "det bästa som hänt musik sedan elektricitet", har i åtta år försökt locka Karin till sin podd och nu blev det äntligen av. Den elektroniska popsurrealisten från Pixbo talar om sin långa karriär, från att göra Tom Petty-covers med gruppen Virginia i högstadiet till att samarbeta med Nine Inch Nails på senaste albumet "Radical romantics". Samtalet handlar också om nittiotalets indiescen, föräldraskap, Throbbing Gristle, nyfascism, kärlek, död, kapitalism, sumorörelser, ickebinär identitet, Cindy Lauper, Håkan Hellström och om när Karin slarvade bort sitt tält på väg för att se Hole på Readingfestivalen 1995.

Ljudteknikern, producenten och artisten Martin Bisi har sedan 1981 drivit BC Studio i Brooklyn där han spelat in artister som Sonic Youth, Afrika Bambaataa, Foetus, Swans, Iggy Pop, Ramones och Herbie Hancock (vars klassiker "Rockit" han fick dj-pionjären Grandmixer DXT att scratcha över). Martin växte upp på Upper East med föräldrar som flyttat dit från Argentina: pappan var läkare och mamman, Maria Regules, en berömd konsertpianist. Som 17-åring blev han föräldralös. Efter att ha försökt etablera sig själv som graffitimålare blev han kompis med basisten Bill Laswell och upptäckte avantgardemusik. Sedan dess har han försökt skapa "powerful art, nuclear level sound" som får ditt huvud att explodera.

Sedan starten för ett kvarts sekel sedan har Torbjörn Håkansson och Fredrik "Liston" Lindson blivit kända för tjusiga melodier och radikala popteorier. Få svenska band har ifrågasatt sig själva och sitt skapande lika mycket. I höstas gav den göteborgska indieduon ut sitt nya album "E-numbers" och nu hälsar de på hemma hos Strage för att prata om kärleken till The Fall och housetolvor med risigt ljud, om att bli utkastade från sina egna spelningar, om att jagas av en upprörd mobb, om att vägra kalla sig musiker, om när Fredrik spelade stroboskop (och när "Shoreline" framfördes första gången tamburin) i Broder Daniel och om att utsätta sig själva för förnedring för att uppnå något som känns äkta.

Som 19-åring slog hon igenom med den melankoliska indietrion The xx vars musik hänförde folk över hela världen. Det blev något av en chock för gitarristen och sångerskan Romy Madley Croft som likt bandets basist, och andra andra vokalist, Oliver Sim var oerhört blyg. "We were both very shy. The fact that we ended up on a stage is still quite a surprise to me." Både Oliver, som Romy lärde känna redan när hon gick på dagis, och bandets producent Jamie xx har släppt soloskivor och 2023 var det Romys tur. Hennes euforiskt dansanta "Mid air" är en hyllning till queerklubbarna i London där hon brukade hänga som tonåring. Det är också en hyllning till hennes fru, fotografen Vic Lentaigne, som hon blev ihop med som tonåring, inspirerades till att skriva ledsna The xx-låtar om efter att det tagit slut, träffade på nytt tio år senare och inspirerades till att skriva lyckorusiga låtar om på nya skivan. Hemma hos Strage pratar Romy om att finna sig själv på dansgolvet och om sin kärlek till Robyn, Abba och Madonna.