HakeliusPopova

Kan man börja någon annanstans än i jämställdhetsministerns bananfobi? Den verkar fånga alla, men svenskar (Johan undantagen) är så fina i kanten att de undviker de uppenbara freudianska poängerna. Varför blir detta en allvarlig sak, snarare än en kul idioti? Kanske för att det känns skönt när allvarligare saker är för allvarliga. Susanna minns när hon åkte hiss i FN-skrapan och fick lära sig hur hundar på Manhattan kissar inne. Och sedan brakar det lös med Trump: vi minns vår kompis som satt på Harry Ciprianis i New York några dagar före valet 2016 och hörde Melania Trump säga hur skönt det skulle bli närvalet var över och familjen kunde gå tillbaka till det vanliga livet igen. Den gången räknade nog inte ens Trump med att vinna, men det gjorde han den här gången och nu börjar han göra tokutnämningar. Det är som Bart Simpson brukar säga: Eat my shorts! Problemet med att utnämna tokskallar och undermeriterade är att problemet kommer tillbaka till chefen, dvs Trump. Vi har sett The Apprentice, som är en riktigt bra film om Trump och där skildringen av den djupt obehaglige Roy Cohn, Trumps mentor, är något extra. Vill man veta mer om Cohn kan man se dokumentären Bully, Coward, Victim. Vår vän Roger Lundgren har kommit med sin självbiografi med titeln Eljest, en utmärkt titel om man har kommit ut som gay i Norrland. Roger blev offer för en överfallsvåldtäkt häromåret, vilket får oss att gå loss på rättssystemets hantering av "Nytorgsmannen" och sedan följer en lång tirad om rättsystemet i stort. Det finns saker att tala om, kära jurister. Vi återkommer till Jean-Claude Arnault och feghetskulturen kring honom. Och så ser vi hur tillgångsinflationen inte bara gäller bostäder, utan nu även omfattar soffor och biffar. Men vi har hört ungdomar som talar om "radio", snarare än "podd". Kanske ett gott tecken.

Vi plågas av sega förkylningar, men tuffar på ändå. De amerikanska kvinnor som nu säger att de ska sexstrejka för att straffa Donald Trumps väljare ser misstänkt ofta ut som liberala flator. Det verkar finnas en logisk lucka här. En ny film, Club Zero, tar kropps- och matfixeringen ännu ett steg. Vi har varit i Uppåkra utanför Staffanstorp och fått gräva i norra Europas rikaste fornlämning. Johan fann en ovanlig glaspärla. Miljardärer hör upp! Om ni har några kronor över, hjäip Uppåkrastiftelsen att få fart på utgrävningarna, bara två promille är grävt så långt. Anders Borg försöker svara på frågan vart vi är på väg. Public service är tokiga som vanligt. DN:s Trumpångest nådde termosfäriska höjder i torsdagens tidning. Nu handlar journalistik bara om att skribenterna offentligt bearbetar sin ångest, inte om att förklara och förstå. Vi gar varit på Nationalmuseums romantikutställning, som vi gillade, och ser paralleller till vår egen tid. Donald Trump är förresten vår tids Molly Bloom ur James Joyces Odysseus — betyder det att han är modernist? Och vi tampas med råkorna.

Det är jobbigt att se på film när man blivit så gammal att alla liknar någon annan. Så snart en skådis visar sig börjar man fundera på vilken bekant han eller hon liknar. Det är ett evinnerligt tjat om skatten på plastpåsar som tas bort. Hur intressant är det egentligen? Och så På Spåret, förstås, som pågått i trettio år, verkar det som. Nu görs allvarliga intervjuer med tidigare deltagare om hur de upplever sin erfarenhet. Amerikanska valet gör folk galna. Ingen sida klarar längre av att göra en rimlig, kall analys, utan förutsätter att all information de ogillar är manipulerad eller falsk. Amerikansk politik är fortfarande intressant, men snart är den bara uthärdlig utan amerikanerna. Hugo Rehnberg har nog rätt: livet kommer att fortsätta. Erik Hörstadius skriver i samma anda. Det är enastående nedslående att det vanligaste sättet att beskriva sig bland unga är "träningsmänniska". Särskilt som de tränar och är besatta av vad de äter och sedan ändå — eller snarare just därför — får ångest och psykiska besvär. Kunde de inte ha ångest av att inte ha läst Dante istället? The Cures nya skiva blir hyllad: kul när ett band kan göra comeback som sig själv, och låta som sig själv, utan att vara nostalgisk. Det är underbart att Stig Strömholm fortfarande skriver Under streckjet i SvD, den här gången om kravatten. Vad ska vi ta oss till när han slutar? Och så slår vi ett slag för klassuppsättningar av kulvapen, avskaffandet av nämndemannasystemet, som just lett till ett politiskt motiverat frikännande av klimataktivisten Magnuz Engardt, att det någon gång blir ordning på den svenska vården och mindre snack om vädret.

Vi börjar på krogen med Hasse Aro — lugn och sans, inga excesser — och går vidare till veckans ryggradslösa dumpning: SVT:s Eva Beckman kastar Stina Wollter överbord. Fattar man idiotbeslut kan man inte kosta på sig att stå för dem. Hur är det med hets mot folkgrupp: bra med skärpning, eller en tveksam idé från början? Vi enas om att vara oense. Och så alla tips på bra musikfilmer: Commitments, Dig!, The Heart is a Drum, Stop Making Sense, Made of Stone, I'm not There och så vidare. Johan bidrar också: CBGB:s, The Last Waltz, Quadrophenia, Control och 24 hour party people. Vi ser på Disclaimer med Cate Blanchett och anar en trend: den onda vita (blonda?) kvinnan. Är Blanchett på väg att bli typecastad? Hon gjorde ju nyligen Tár, en annan elak, vit kvinna. Det är "Karen"-trenden i snygg förpackning. Unga beskriver sig som "träningsmänniskor" och säger samtidigt att de mår riktigt dåligt. Susanna är inte förvånad. Kan det vara ett kulturellt steg tillbaka till barndomen: bara de mest basala behoven gäller. Vänsterpartiet splittras. Svettigt för Nooshi, men ingen överraskning, direkt. Karin Pettersson inför plusbetyg på Aftonbladets kultursida. Hur många bryr sig? Och vi följer kung Charles III på sin resa i samväldet.

Är AI dummare än din katt? Antagligen. Den svenska vänstern, i bred mening, bråkar med sig själv. Magdalena får bannor för budgetregler och Vänsterpartiet blir utdömt av såväl Palestinarörelsen som Judiska centralrådet och Centerpartiet. Hur ska de få ihop det här? Magnus Ranstorp förklarar Hamas för oss, intressant nu när ledaren bitit i gräset. Vad händer nu då? Det spekuleras om en möjlighet att trappa ned, men Netanyahu vet att krigsslutet antagligen också blir slutet för honom och väntar nog in Trump. Public Service verkar, precis som sossarna med deras lotteri, ha en dödslängtan. När frågan är hur bra de sköter sitt uppdrag drar de igång en serie där konspirationsteoretikern och tokskallen Stina Wollter pratar med nakna "kändisar". Gissa om det kommer att vara vänsterkändisar. Gör vi podden nakna? Gissa. Men programledare som sprider vidare antisemitiska myter är tydligen inget som Sveriges Television har problem med. De politiska kommissarierna har tagit över Moderna Muséet, som en gång var motsatsen till uppfostrande, ängsligt och uppläxande. Och de verkar inte ens fatta att de gör det. Oförmågan att möta historien, utan att recensera den, är total. Vilket påminner om boken The Coddling of the American Mind, av Jonathan Haidt och Greg Lukianoff, som Johan skriver förord till i den svenska upplagan på Stolpe förlag. Kommer snart. Och så följetongen Klarna: Hur mycket sa du att du skulle ha i bonus?!? Och kom och se Frank Capras Mr Smith goes to Washington på Bio Fågel Blå den 8 november, strax efter det amerikanska valet. Johan presenterar och diskuterar filmen på plats. Och, sist men inte minst: ge oss tips på riktigt bra musikfilmer, förutom Gimme Shelter och den nya dokumentären om Paul Simon.

Palestinaaktivister tar sig rätten att hota både riksdagen och judiska skolbarn. Det borde de inte få göra. Nu närmar sig konflikten i Mellanöstern det verkliga problemet: Iran. Inget kommer att lösa sig i den här regionen om inte regimen i Iran störtas eller kraftigt förlorar makt. Det var Irans rädsla att försvagas som satte igång det hela genom terrorattacken på Israel den 7 oktober. De som verkar tycka att det bästa vore att behålla status quo har helt enkelt fel, trots alla risker. Susanna har noterat Klarnas nästa försök att suga åt sig våra pengar. Och så det amerikanska valet: det har faktiskt kommit en svensk bok som förklarar vad som faktiskt sker i USA nu och gör amerikanerna begripliga: Hans Bergströms "Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika" (Timbro). Vill man förstå något är det den man ska läsa, En annan bra bok, som också råkar vara från Timbro (vi är inte sponsrade) är "Staden i den svenska romanen". Städer och vårt förhållande till städer är fascinerande. Och de är alla så olika, åtminstone de med personlighet. I Rom är t ex historien alltid närvarande, vilket antagligen gör att arkitekturen är bättre. Kanske har det också att göra med att katoliker, till skillnad från protestanter, inte varit med om det stora brottet med historien. Vi har sett Kate Winslets film om Lee Miller och gillar den. Spännande hur fotografer arbetar, tänker och resonerar. Ni kan lyssna på DN:s Paul Hansen i P1:s kultur om saken. Och en påminnelse om Barry Lyndon på Fågel Blå den 9 oktober. Nu gör vi oss redo för Nick Cave i Köpenhamn.

Vi har kommit hem, efter att ha dragit nytta av er lyssnares tips om parmesan. Den bästa fanns en gång på Coop, men inte längre. Tack till Cartech i Ystad, som såg till att bilen pallade. Hotel Locarno i Rom var härligt, liksom det myt- och historieomspunna Schlosshotel Kronberg utanför Frankfurt. Baren i det gamla slottet lät Eisenhower bygga som officersmäss, Elvis sägs ha hängt där. I Rom gladdes vi åt att se Livias hus, alldeles nyöppnat. Men det finns fina grejer hemma också, som Robert Axners Missionshonung från Ljugarn. Jimmie Åkesson ställer till det för sina bröllopsgäster genom att inte ge dem en klädkod. Och så Estonia: 30 år efter förlisningen har den omutlige Bengt Schager fått rätt. Läs om det i Fokus. Erik Ridderstolpe rotar också i saken i P1. Hur kunde det gå så tokigt för Anna Kinberg Batra? Nu har hon satt Ulf Kristersson i klistret. Inger Enkvist skriver i Svenskan om lärare som inte ens kan tala svenska. Vi saknar de klara språkreglerna som till exempel vår mycket saknade chef på Svenskan, Håkan Hagwall, stod för. Lotta Lundberg skriver kul i Svenskan - en DN för vuxna. Tack vare fåfängan får vi dokumentären Hollywoodgate om talibanernas maktövertagande. Susanna berättar hur hon tänker om intervjuer och vi minns ett par av hennes bästa ur Metro. Och missa inte Barry Lyndon på Bio Fågel blå på Östermalm den 9 oktober - Johan visar och diskuterar filmen.

Vi bilar oss fram med möda genom ett Rom där kollektivtrafikstrejk råder. Italienare är inte mycket för blixtlåsprincipen i trafiken — det är mer här-kommer-jag-principen som gäller — men solen skiner och det är 28 grader varmt. Vår bas är Hotel Locarno, efter att ha njutit av vänners gästfrihet på Palazzo Tiglio i Toscana. Av de rapporterade skyfallen märker vi inte mycket, utom en körare på motorvägen i onsdags. Finansministern lägger budget och ska rensa bland myndigheter, men det är inte direkt några kända, större myndigheter som får stryka på foten. Och så blir det skattesänkningar till "de rika" och "män", om man ska tro pressen. Vi vädrar tidig valrörelse. Och sossarnas lotteriskandal bara rullar vidare. Hur retro är det inte att sjukvården fortfarande faxar journaler? Och hur kommer det att Svenska Kommittéen mot Antisemitism under Ulrika Knutson har svårt att få något sagt och gjort efter den 7 oktober och när vänstern är full av antisemiter, men har lätt att angripa islamofobin? Typisk finvänster. Dessutom har de styrelsemedlemmar som baktalar Magnus Ranstorp, som gjort mer än någon annan för att förklara den militanta islamismen för oss. Mycket känns som en agentroman nu: exploderande personsökare, historien bakom Nord Streams sprängning och den ryska sleeper-familjen som nyligen blev hemskickad till Ryssland, trots att barnen inte ens visste att de var ryssar. Påminner oss om tv-serien Americans, som är värd att se. MP går upp en aning, men blir allt tydligare ett parti av hyfsat utbildade kvinnor i storstad. Segregeringen i väljarkåren hårdnar. Vi frossar i italiensk mat och vill ha tips på var vi ska köpa parmesan: hjälp oss! och till sist Eric Linklater och Djuphavspirater.