HakeliusPopova

Det är för mörkt och vi förbannar våra förfäder som följde inlandsisen. Vi förbannar också alla dessa lyxmärken som bara blir löjligare och löjligare, med vakter och sammetsrep för att hålla kunder ute. Det är väl, som så mycket annat, kinesernas fel. Och så Centern, då, som tror att de har problem med partiledaren, men det är ju bara förnamnet. Det stora problemet är partiet. Och politiken. Och strategin. Och allt annat. Att byta ledare ändrar inte det. Är det pinsamt eller uppmuntrande att sossarna kan vända på en femöring i sitt nya partiprogram? Vi är lite oense där. Om hur de som bestämmer i Storbritannien — Born to rule — slutat vara exentriska och vill vara "normala". Medelklassen dödar allt. Blitz av Steve McQueen på Apple+: antagligen värd att se och temat påminner Johan om Goodnight Mr Tom med John Thaw. Vi har sett om Notting Hill — den var inte som Susanna mindes den — och Brassed off, med en ung Ewan McGregor. Det är gulligt med unga reportrar som tycker att det är upprörande att riksdagsledamöter plagierar text i sina motioner. Vi talar om språket och om hur mycket i tidningarna som nu är ett slags freakshow: denna vecka den 58-åriga tolvbarnsmamman som åkte till Kina för att få behålla livmodern. Kan det vara så att den nya generationen saknar humor och därför inte ser det som är bisarrt. Och, hörrni, kom till julbasaren på Gösta Werner-museet i Simrishamn: fyra helger fram till jul med början den 29 november. Ni kan tjacka allt möjligt, men framför allt våra böcker.

Kan man börja någon annanstans än i jämställdhetsministerns bananfobi? Den verkar fånga alla, men svenskar (Johan undantagen) är så fina i kanten att de undviker de uppenbara freudianska poängerna. Varför blir detta en allvarlig sak, snarare än en kul idioti? Kanske för att det känns skönt när allvarligare saker är för allvarliga. Susanna minns när hon åkte hiss i FN-skrapan och fick lära sig hur hundar på Manhattan kissar inne. Och sedan brakar det lös med Trump: vi minns vår kompis som satt på Harry Ciprianis i New York några dagar före valet 2016 och hörde Melania Trump säga hur skönt det skulle bli närvalet var över och familjen kunde gå tillbaka till det vanliga livet igen. Den gången räknade nog inte ens Trump med att vinna, men det gjorde han den här gången och nu börjar han göra tokutnämningar. Det är som Bart Simpson brukar säga: Eat my shorts! Problemet med att utnämna tokskallar och undermeriterade är att problemet kommer tillbaka till chefen, dvs Trump. Vi har sett The Apprentice, som är en riktigt bra film om Trump och där skildringen av den djupt obehaglige Roy Cohn, Trumps mentor, är något extra. Vill man veta mer om Cohn kan man se dokumentären Bully, Coward, Victim. Vår vän Roger Lundgren har kommit med sin självbiografi med titeln Eljest, en utmärkt titel om man har kommit ut som gay i Norrland. Roger blev offer för en överfallsvåldtäkt häromåret, vilket får oss att gå loss på rättssystemets hantering av "Nytorgsmannen" och sedan följer en lång tirad om rättsystemet i stort. Det finns saker att tala om, kära jurister. Vi återkommer till Jean-Claude Arnault och feghetskulturen kring honom. Och så ser vi hur tillgångsinflationen inte bara gäller bostäder, utan nu även omfattar soffor och biffar. Men vi har hört ungdomar som talar om "radio", snarare än "podd". Kanske ett gott tecken.

Vi plågas av sega förkylningar, men tuffar på ändå. De amerikanska kvinnor som nu säger att de ska sexstrejka för att straffa Donald Trumps väljare ser misstänkt ofta ut som liberala flator. Det verkar finnas en logisk lucka här. En ny film, Club Zero, tar kropps- och matfixeringen ännu ett steg. Vi har varit i Uppåkra utanför Staffanstorp och fått gräva i norra Europas rikaste fornlämning. Johan fann en ovanlig glaspärla. Miljardärer hör upp! Om ni har några kronor över, hjäip Uppåkrastiftelsen att få fart på utgrävningarna, bara två promille är grävt så långt. Anders Borg försöker svara på frågan vart vi är på väg. Public service är tokiga som vanligt. DN:s Trumpångest nådde termosfäriska höjder i torsdagens tidning. Nu handlar journalistik bara om att skribenterna offentligt bearbetar sin ångest, inte om att förklara och förstå. Vi gar varit på Nationalmuseums romantikutställning, som vi gillade, och ser paralleller till vår egen tid. Donald Trump är förresten vår tids Molly Bloom ur James Joyces Odysseus — betyder det att han är modernist? Och vi tampas med råkorna.

Det är jobbigt att se på film när man blivit så gammal att alla liknar någon annan. Så snart en skådis visar sig börjar man fundera på vilken bekant han eller hon liknar. Det är ett evinnerligt tjat om skatten på plastpåsar som tas bort. Hur intressant är det egentligen? Och så På Spåret, förstås, som pågått i trettio år, verkar det som. Nu görs allvarliga intervjuer med tidigare deltagare om hur de upplever sin erfarenhet. Amerikanska valet gör folk galna. Ingen sida klarar längre av att göra en rimlig, kall analys, utan förutsätter att all information de ogillar är manipulerad eller falsk. Amerikansk politik är fortfarande intressant, men snart är den bara uthärdlig utan amerikanerna. Hugo Rehnberg har nog rätt: livet kommer att fortsätta. Erik Hörstadius skriver i samma anda. Det är enastående nedslående att det vanligaste sättet att beskriva sig bland unga är "träningsmänniska". Särskilt som de tränar och är besatta av vad de äter och sedan ändå — eller snarare just därför — får ångest och psykiska besvär. Kunde de inte ha ångest av att inte ha läst Dante istället? The Cures nya skiva blir hyllad: kul när ett band kan göra comeback som sig själv, och låta som sig själv, utan att vara nostalgisk. Det är underbart att Stig Strömholm fortfarande skriver Under streckjet i SvD, den här gången om kravatten. Vad ska vi ta oss till när han slutar? Och så slår vi ett slag för klassuppsättningar av kulvapen, avskaffandet av nämndemannasystemet, som just lett till ett politiskt motiverat frikännande av klimataktivisten Magnuz Engardt, att det någon gång blir ordning på den svenska vården och mindre snack om vädret.

Vi börjar på krogen med Hasse Aro — lugn och sans, inga excesser — och går vidare till veckans ryggradslösa dumpning: SVT:s Eva Beckman kastar Stina Wollter överbord. Fattar man idiotbeslut kan man inte kosta på sig att stå för dem. Hur är det med hets mot folkgrupp: bra med skärpning, eller en tveksam idé från början? Vi enas om att vara oense. Och så alla tips på bra musikfilmer: Commitments, Dig!, The Heart is a Drum, Stop Making Sense, Made of Stone, I'm not There och så vidare. Johan bidrar också: CBGB:s, The Last Waltz, Quadrophenia, Control och 24 hour party people. Vi ser på Disclaimer med Cate Blanchett och anar en trend: den onda vita (blonda?) kvinnan. Är Blanchett på väg att bli typecastad? Hon gjorde ju nyligen Tár, en annan elak, vit kvinna. Det är "Karen"-trenden i snygg förpackning. Unga beskriver sig som "träningsmänniskor" och säger samtidigt att de mår riktigt dåligt. Susanna är inte förvånad. Kan det vara ett kulturellt steg tillbaka till barndomen: bara de mest basala behoven gäller. Vänsterpartiet splittras. Svettigt för Nooshi, men ingen överraskning, direkt. Karin Pettersson inför plusbetyg på Aftonbladets kultursida. Hur många bryr sig? Och vi följer kung Charles III på sin resa i samväldet.

Är AI dummare än din katt? Antagligen. Den svenska vänstern, i bred mening, bråkar med sig själv. Magdalena får bannor för budgetregler och Vänsterpartiet blir utdömt av såväl Palestinarörelsen som Judiska centralrådet och Centerpartiet. Hur ska de få ihop det här? Magnus Ranstorp förklarar Hamas för oss, intressant nu när ledaren bitit i gräset. Vad händer nu då? Det spekuleras om en möjlighet att trappa ned, men Netanyahu vet att krigsslutet antagligen också blir slutet för honom och väntar nog in Trump. Public Service verkar, precis som sossarna med deras lotteri, ha en dödslängtan. När frågan är hur bra de sköter sitt uppdrag drar de igång en serie där konspirationsteoretikern och tokskallen Stina Wollter pratar med nakna "kändisar". Gissa om det kommer att vara vänsterkändisar. Gör vi podden nakna? Gissa. Men programledare som sprider vidare antisemitiska myter är tydligen inget som Sveriges Television har problem med. De politiska kommissarierna har tagit över Moderna Muséet, som en gång var motsatsen till uppfostrande, ängsligt och uppläxande. Och de verkar inte ens fatta att de gör det. Oförmågan att möta historien, utan att recensera den, är total. Vilket påminner om boken The Coddling of the American Mind, av Jonathan Haidt och Greg Lukianoff, som Johan skriver förord till i den svenska upplagan på Stolpe förlag. Kommer snart. Och så följetongen Klarna: Hur mycket sa du att du skulle ha i bonus?!? Och kom och se Frank Capras Mr Smith goes to Washington på Bio Fågel Blå den 8 november, strax efter det amerikanska valet. Johan presenterar och diskuterar filmen på plats. Och, sist men inte minst: ge oss tips på riktigt bra musikfilmer, förutom Gimme Shelter och den nya dokumentären om Paul Simon.

Varför varnas det för vädret hela tiden? Är det bara klimathysterin, eller handlar det om att vi har för många meteorologer? Eller att den ständigt växande säkerhetsindustrin nu nått fram till vädret? Att gå till tandläkaren är som att gå på husförhör. Steve Martin och Martin Short är fortfarande värda att kolla in, men man måste läsa också: Magnus Ranstorps nya bok om Hamas är just släppt, den ska vi läsa. En annan bok är på väg till oss i posten: Boris Johnsons Unleashed. Han har många likheter med Churchill, Boris, men tyvärr inte de viktigaste om man ska styra ett land. Motorcyckelbovarna på Jimmie Åkessons bröllop är förstås där för att Sverigedemokrater och gängkriminella delar — eller har delat — känslan att stå utanför samhället. Nu när SD är på väg in i samhället blir de gamla kompisarna en belastning. Lunds studentaktivister väljer att demonstrera för Palestina — och indirekt Hamas — den 7 oktober. Sällsynt osmakligt. Men det är ont om akademiker som säger något om det. Beror det på att de håller med aktivisterna, eller beror det på att de är fega? Som tur är finns ett par undantag. Vi struntar nog i årets nobelpristagare i litteratur, men det finns så fasligt mycket annat att läsa. Varför ska man bara läsa nu levande författare? Susanna läser i och för sig just nu högst levande Marlene van Niekerks Agaat, om två kvinnor i Sydafrika. Det intrikata samspelet mellan sydafrikaner med olika hudfärg och historia är fascinerande. Johan har läst om Eric Linklaters Djuphavspirater och Det blåser på månen: en nostalgitripp det ska bli något av. Frågan är vad. Nu ska vi fira Susannas födelsedag, Hurra, hurra, hurra!

Vi har kommit hem, efter att ha dragit nytta av er lyssnares tips om parmesan. Den bästa fanns en gång på Coop, men inte längre. Tack till Cartech i Ystad, som såg till att bilen pallade. Hotel Locarno i Rom var härligt, liksom det myt- och historieomspunna Schlosshotel Kronberg utanför Frankfurt. Baren i det gamla slottet lät Eisenhower bygga som officersmäss, Elvis sägs ha hängt där. I Rom gladdes vi åt att se Livias hus, alldeles nyöppnat. Men det finns fina grejer hemma också, som Robert Axners Missionshonung från Ljugarn. Jimmie Åkesson ställer till det för sina bröllopsgäster genom att inte ge dem en klädkod. Och så Estonia: 30 år efter förlisningen har den omutlige Bengt Schager fått rätt. Läs om det i Fokus. Erik Ridderstolpe rotar också i saken i P1. Hur kunde det gå så tokigt för Anna Kinberg Batra? Nu har hon satt Ulf Kristersson i klistret. Inger Enkvist skriver i Svenskan om lärare som inte ens kan tala svenska. Vi saknar de klara språkreglerna som till exempel vår mycket saknade chef på Svenskan, Håkan Hagwall, stod för. Lotta Lundberg skriver kul i Svenskan - en DN för vuxna. Tack vare fåfängan får vi dokumentären Hollywoodgate om talibanernas maktövertagande. Susanna berättar hur hon tänker om intervjuer och vi minns ett par av hennes bästa ur Metro. Och missa inte Barry Lyndon på Bio Fågel blå på Östermalm den 9 oktober - Johan visar och diskuterar filmen.