Harrisons dramatiska historia

Efter att den industriella revolutionen hade inletts i Storbritanniens bomullsspinnerier slog världshistorien in på en helt ny väg. Bondesamhället, som växt fram mellan 8000 och 3000 f.Kr., fick lämna plats för industrisamhället. Men utvecklingen var långt ifrån problemfri, och det fanns gott om folk som drabbades hårt av utvecklingen.Mekaniseringen av produktionen av bomullstyg blev en oerhörd succé. Nu fick alla, även vanliga bönder och arbetare, råd att köpa åtråvärda kläder. Folk började till och med använda underkläder av bomull, något som tidigare varit att betrakta som en lyx förunnat blott de verkligt förmögna.Efter att ångmaskiner blivit vanliga vid fabrikerna gick utvecklingen ännu snabbare. Men för varje framgång uppstod nya flaskhalsar och problem, vilka pockade på lösningar. Följden blev ännu mer ny teknik inom ännu fler branscher. Som ringar på vattnet fortplantade sig revolutionen till allt fler näringar: kemisk industri, metallurgisk industri, och så vidare.Inom kort började britterna anlägga järnvägar och revolutionera transportsektorn. För varje år som gick rullade hjulen allt snabbare – men mycket av det värsta slitet utfördes av fabriksarbetande barn, och det fanns gott om hantverkare som sammanslöt sig för att förstöra de maskiner som tog jobben från dem.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur industriella revolutionen knuffade in världen i industrisamhället, med kedjereaktioner som transformerade vår värld på ett oåterkalleligt vis.Bildtext: Utsikt över “Black Country” väster om Birmingham i England, ett av 1800-talets mest industrialiserade områden präglat av kolgruvor, masugnar och järnverk – en miljö som illustrerar industrialiseringens genomslag i brittisk tungindustri. Illustration ur Griffiths’ Guide to the iron trade of Great Britain (1873). Public domain, via Flickr/Internet Archive.Klippare: Emanuel Lehtonen

En aspekt av vikingatidens historia som lämnade starkast möjliga spår i eftervärlden var riksbildningen. Det var nu Sverige, Norge och Danmark framträdde som kungariken i nivå med de redan etablerade rikena på kontinenten och på brittiska öarna. De första fröna såddes till det som långt senare skulle utvecklas till nationalstater. Vikingatidens mest framgångsrika vikingatida hövdingar gick följaktligen till historien som riksbildare och landsfäder.Men varför? Att förena flera bygder och herravälden till ett rike var inget som gjordes i en handvändning, och att dessutom ge härskarämbetet en radikalt ny image genom mynt, kristendom, kröningsritualer, militära bastioner och städer var svårsmält för hela den gamla järnålderseliten. När de jylländska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg under andra hälften av 900-talet underlade sig hela den danska övärlden och Skånelandskapen och upprättade ett överhöghetsvälde över Norge var det en revolution uppifrån som svepte bort gamla dynastier och maktcentra och etablerade en härskarordning efter tyskt mönster som aldrig tidigare existerat i Norden. En liknande process ägde några decennier senare rum i Norge under Olav Tryggvason och Olav Haraldsson, sedermera hyllad som ”Sankt Olav”. Men hur gick det till? Och varför skedde det just då? I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riksbildningen under vikingatiden, från begynnelsen i 960-talets Danmark till avslutningen i 1000-talets och 1100-talets Sverige.Bild: Olav Tryggvasson koras till norsk konung. Målning av Peter Nicolai Arbo (1860). Wikipedia, Public Domain. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

Under andra hälften av 1700-talet förändrade människan grundbetingelserna för sin existens och sitt samhälle. Förändringen skedde på ett sätt, och med konsekvenser, som endast kan jämföras med introduktionen av jordbruk under yngre stenålder. Med början i England och Skottland tog våra förfäder ett stort och avgörande kliv in i industrialismens era. Vi vände den gamla världen ryggen och inträdde i nutiden.Industriella revolutionen i Storbritannien är en av de mest genomanalyserade och omdiskuterade händelserna i världshistorien, och det med rätta. Det var på en och samma gång en halsbrytande hastig förändring av produktionsmetoder och brutalast möjliga omvandling av mänskliga levnadsvillkor. Men varför skedde allt detta just på 1760-talet och 1770-talet, och varför just i Storbritannien? Varför inte i Kina på 1200-talet eller i Italien på 1600-talet? (Tekniskt sett hade det varit fullt möjligt.) Varför inleddes utvecklingen just inom textilbranschen, med arbetsbesparande maskiner för bomullsspinnare? Vilka entreprenörer och uppfinnare gick i spetsen? Frågorna är många, och för att få svar måste vi lära känna män som James Hargreaves, Richard Arkwright, Samuel Crompton och James Watt – uppfinnare som förvisso inte är på allas läppar idag, men som tog initiativ som bröt upp dörren till nutiden.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om industriella revolutionens begynnelseskede.Bildtext: Mekaniska vävstolar i arbete i Storbritannien 1835 – en central teknik i bomullsindustrins genombrott under industrialiseringen, som förändrade produktionstakt, arbetsvillkor och stadsliv. Illustration av T. Allom, gravyr av J. Tingle. Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Under de senaste åren har antalet totalitära stater ökat kontinuerligt. I stora delar av världen är folk skeptiska mot demokrati och föredrar att lyda under starka ledare, även om det sker till priset av personlig frihet och internationell fred. Kort sagt, det våras för diktatorerna.Diktaturer är inget nytt, men basen för, och logiken bakom, envåldshärskarnas maktinnehav har förändrats betydligt under seklernas gång. I det republikanska Rom var ”diktator” en titel som bara fick innehas i som mest ett halvår, när staden befann sig i djupast möjliga kriser – och ju snabbare diktatorn lämnade ifrån sig ämbetet, desto större ära fick han. Några sekler senare utvecklade emellertid de romerska kejsarna allt större ambitioner – de länkade sitt ämbete till himlen, framställde sig som gudomliga viceregenter och krävde all makt på livstid. På medeltiden, 1500-talet och 1600-talet övertog många europeiska kungar dessa pretentioner, men därtill kom nya idéer: tänkare som Thomas Hobbes och 1700-talets ”upplysta despoter” menade att diktatorn härskade i kraft av sitt överlägsna förnuft, att envälde var bästa möjliga statsskick. I nästa fas, på 1800-talet och 1900-talet, tillkom ännu en aspekt: idén att makt är rätt, att makten i sig legitimerar diktatorn. Resultatet av denna utveckling har varit fruktansvärd, något alla med ett minimum av kunskap om det senaste århundradets tragiska historia kan intyga.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om diktatorer och diktaturer från antiken till nutiden. Bildtext: Italiens respektive Tysklands diktatorer, Benito Mussolini och Adolf Hitler, vid Mussolinis ankomst till München den 28 september 1938, på tröskeln till Münchenöverenskommelsen som styckade Tjeckoslovakien och blev en vändpunkt i Europas väg mot krig. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1969-065-24, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Vikingatiden brukar ofta förknippas med krig, sjöröveri och plundring, men det var också en av de största fredliga expansionstiderna i vår historia. Vanliga jordbrukare och boskapsskötare lämnade sina hem på jakt efter större marker, samtidigt som stormän och furstar som skrämdes av de nya kungamakterna satte segel mot väster för att finna nya länder att kolonisera, och därmed bevara sin frihet.Den vikingatida kolonisationen förändrade Nordeuropas historia för alltid. Shetlands- och Orkneyöarna, Färöarna, Island, Grönland och många andra områden fick en skandinavisk befolkning. Nordbor slog sig ned på Hebriderna och Isle of Man, i norra Skottland, södra Wales och vid flera nygrundade städer på Irland, medan andra bosatte sig i norra och östra England (”Danelagen”) och i Normandie. Majoriteten av kolonisterna var bönder och handelsmän som valde att lämna sina gamla bygder i förhoppning om att kunna bygga sig en ny och bättre framtid på andra sidan havet. De grundade städer – till exempel Dublin – och påverkade såväl konsthantverk som ortnamnsskick i alla bygder de rotade sig i. Än idag är arvet efter kolonisationen fullt synligt i många delar av Västeuropa. På andra håll, som på Grönland, är det endast synligt i form av ruiner, eftersom kolonisternas ättlingar till slut försvann från scenen på sätt som ännu inte har klarlagts.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den vikingatida kolonisationen, framför allt i västerled.Bild: Sommar på Grönlandskusten ca. 1000 e.kr. Oljemålning av Carl Rasmussen (1875). Wikipedia, Public Domain. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

Få högtider upplevs som lika äktsvenska som midsommar. Det svenska midsommarfirandet skiljer sig markant från motsvarande helger i andra länder, och när svenskar vill framhäva något genuint nationellt lyfter de ofta fram just midsommaren – med dess typiska inslag: maten, midsommarstången, dansen, lekarna och till och med alkoholen.Men hur växte våra midsommartraditioner och ritualer egentligen fram? Vad är bakgrunden till sill och färskpotatis, jordgubbsfrossa och stångresning? När skrevs "Små grodorna"? Hur länge har jordgubbar ens existerat? Frågorna är många – och svaren ofta överraskande. Ingen svensk i sina sinnens fulla bruk hade ätit färskpotatis före 1900-talet, och sill var en gång raka motsatsen till festmat. ”Små grodorna” är i själva verket en gammal fransk militärmarsch, och mycket talar för att midsommarstången är ett senmedeltida kulturarv från Tyskland. Supandet, däremot, kan ha vikingatida rötter.Men midsommar är mer än ritualer och rätter. Det finns flera historiska händelser som starkt förknippas med högtiden, exempelvis Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 samt ”midsommarkrisen” 1941, då den svenska regeringen tvingades tillåta en tysk stridsdivision att färdas genom landet – från Charlottenberg till Haparanda – för att delta i kriget mot Sovjetunionen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den svenska midsommaren – dess traditioner, historia och överraskande ursprung.Bild: Majstången reses. Oljemålning av Hugo Salmson. Skildrar midsommarfirande i Rättvik med majstångsresning, dans och folkmusik i ljus sommarnatt. Män och kvinnor i sockendräkt deltar i festligheterna medan barn, äldre och en präst samtalar vid sidan om. En kvinna håller sin baby i famnen, och nymånen lyser över scenen.Källa: Dalarnas museum via DigitaltMuseum, identifikationsnummer ÅH 0002.Licens: Bilden återges med tillstånd i enlighet med gällande upphovsrättsliga bestämmelser.Lyssna också på Svensk matkultur från medeltid till nutid – Sås och tro.Klippare: Emanuel Lehtonen

Under decennierna omkring år 1000 genomfördes ett antal lika djärva som seriösa nordiska försök att anlägga permanenta kolonier i Nordamerika. Med utgångspunkt i nordligaste Newfoundland utforskade nordborna nuvarande Kanadas östkust, byggde långhus och trädde i kontakt med urbefolkningen i det land som de döpte till Vinland.Upptäckten av Amerika framstår i efterhand som vikingarnas mest imponerande bragd, men vad var det egentligen som hände? Vem eller vilka tog initiativ till upptäcktsresorna och bosättningarna? Vad ville de åstadkomma – grunda utposter för handel eller ta över landet? Och varför slutade det som det gjorde, med att nordborna drog sig tillbaka till Grönland och Island?Frågorna blir inte mindre spännande när vi finner att de verkliga pionjärerna var kvinnor, först Gudrid Torbjörnsdotter och sedan Frejdis Eriksdotter. Till skillnad från i alla andra kända vikingatida kolonisationsprojekt gick kvinnorna i spetsen, något som medeltidens islänningar var väl medvetna om – så till den milda grad att de skrev långa historiska skildringar av kvinnornas liv, i vilka de dominerar över männen, både som hjältar och som skurkar. I ett senare skede av historien glömdes dock kvinnorna bort till förmån för sagornas manliga bipersoner. Varför?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Vinland och de vikingatida försöken att utforska och kolonisera nordöstra Nordamerika.Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika. Målning av Christian Krogh (1893). Wikipedia, Public Domain. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

Franska revolutionen hade börjat bra 1789, och under de två åren som följde förvandlades det franska samhället till det bättre, och på ett fredligt vis. Nationen tog stora kliv mot framtiden. Men sedan hände något.Från och med 1792 spårade revolutionen ur och gick in i en fruktansvärd fas, i vilken ingen kunde känna sig säker. Fullständigt oskyldiga människor kunde lynchas eller dömas till döden medelst giljotin. I spetsen för utvecklingen stod ”den omutlige” Maximilien Robespierre, som själv slutade på schavotten sedan andra politiker blivit så rädda för sina egna liv att de beslutat sig för att störta honom.Skräckväldet, la Terreur, visar oss människan i hennes allra sämsta stunder. Historien blir inte bättre av att terrorn var fullt medveten och högst offentlig: det var meningen att folk skulle lära sig att frukta och darra inför risken att mista huvudet. Revolutionen skulle räddas genom grövsta möjliga våld mot misstänkta eller verkliga regimkritiker. Motorn i utvecklingen var krig: när Frankrike drogs in i väpnad konflikt med grannländerna blev det mycket lättare än förut för de revolutionära grupperingarna i Paris att angripa varandra och ta initiativ till utrensningar.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om franska revolutionens blodigaste skede, det skräckvälde som skördade tusentals oskyldiga människors liv åren 1793 och 1794.Bildtext: En avrättning med giljotin på Place de la Révolution (dagens Place de la Concorde) i Paris omkring 1793, under den franska revolutionens terrorvälde – en bild av hur dödsstraffet blev ett offentligt politiskt verktyg. Målning av Pierre-Antoine Demachy (1723–1807). Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen