Share

cover art for 🎃 Halloween vs. Allhelgona – vad firar vi egentligen?

Harrisons dramatiska historia

🎃 Halloween vs. Allhelgona – vad firar vi egentligen?

Ep. 103
‱

NĂ€r hösten blivit riktigt regnig och ruskig, i det bistra mĂ„nadsskiftet mellan oktober och november, firar vi nordbor numera Halloween. Barn klĂ€r ut sig till monster, ringer pĂ„ dörrar och frĂ„gar ”bus eller godis?” – och överallt lyser stora, fĂ€rgglada pumpor upp i mörkret. De flesta Ă€r medvetna om att detta Ă€r en amerikansk kulturimport, men kunskaperna om vad som egentligen firas Ă€r ofta begrĂ€nsade. Vad Ă€r Halloween? Och varför firar vi den?


Halloween Ă€r bara en av flera högtider som infaller vid den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret. Vi har ocksĂ„ Allhelgonadagen, Alla helgons dag, Alla sjĂ€lars dag och Allhelgonaafton – företeelser som inte Ă€r identiska, men som binds samman av historiska och kulturella kopplingar. HĂ€r möts den katolska helgonkulten, rĂ€dslan för det okĂ€nda i övergĂ„ngen mellan sommar och vinter, minnet av de döda och saknaden efter nĂ€ra och kĂ€ra.


Traditionerna har mÄnghundraÄriga rötter och utgör praktexempel pÄ hur lÀrd och folklig kultur har pÄverkat varandra genom historien. Halloweenfirandet vittnar dessutom om vÄr moderna kreativitet: under de senaste decennierna har vi utvecklat en skrÀckkultur med rekvisita och uttryck som saknar historiska motstycken.


I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Halloween. Hur uppstod högtiden? NÀr kom den till Sverige? Och hur hÀnger den samman med vÄra traditionella allhelgonafester?


Bildtext: Snap-Apple Night, mÄlad 1833 av den irlÀndske konstnÀren Daniel Maclise, visar en livfull halloweenfest i Blarney, Irland, dÀr gÀsterna Àgnar sig Ät lekar och spÄdomar. Tavlan Àr baserad pÄ en fest Maclise sjÀlv deltog i Äret innan. (KÀlla: Wikimedia Commons, lÀnk. Public Domain)


Halloween har sina rötter i det keltiska samhainfirandet, dÀr grÀnsen mellan de levandes och de dödas vÀrld ansÄgs vara som tunnast. Traditioner som att spÄ i smÀlt bly eller leka "snap-apple" lever kvar i olika former Àn idag.


Klippare: Emanuel Lehtonen

More episodes

View all episodes

  • 137. Banden mellan Sverige och Ukraina

    53:09||Ep. 137
    Varje dag möter vi nyheter frĂ„n Ukraina i radio, tv och tidningar – rapporter om det förödande och mĂ€nniskoslukande krig som har kastat en mörk skugga över Europa i Ă„ratal och fĂ„tt oss att inse att vi aldrig kan ta freden för given. Vi har ocksĂ„ hört Rysslands diktator Vladimir Putin förklara inför journalister att Ukraina Ă€r en naturlig del av det ryska riket och att dagens ukrainska regim Ă€r nazistisk. Vad Ă€r sant? Hur ser Ukrainas historia egentligen ut?Svaret Ă€r att landets historia i stor utstrĂ€ckning ocksĂ„ Ă€r Sveriges historia. Det första riket i Ukraina vĂ€xte fram under vikingatiden och styrdes av ett överskikt av handelsmĂ€n och furstar frĂ„n bĂ„de Mellansverige och de östslaviska bygderna vid Dnepr. PĂ„ 1600-talet och 1700-talet var banden mellan Ukraina och Sverige mycket starka, och vid ett tillfĂ€lle var till och med Kristianstad exilresidens för den landsflyktiga ukrainska regimen. Även efter att Ryssland erövrat landet under 1700-talets andra hĂ€lft fanns det gott om svenskar i bygderna: det var under denna epok som kejsarinnan Katarina den stora tvingade estlandssvenskar pĂ„ Dagö att vandra söderut och grunda Gammalsvenskby, en liten svensksprĂ„kig befolkningsö inte lĂ„ngt frĂ„n Svarta havet, som idag Ă€r nĂ€ra att utplĂ„nas.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Ukrainas historia, frĂ„n begynnelsen under vikingatiden till nutidens krig.Bild: PĂ„ Johann Baptist Homanns karta frĂ„n 1720 framtrĂ€der Ukraina som ”kosackernas land”, omgivet av bland annat Valakiet, Moldavien och Krimkhanatet. Kartan markerar ocksĂ„ Poltava, dĂ€r ett avgörande slag utkĂ€mpades 1709. Johann Baptist Homann (1664–1724). Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen
  • Slaget vid Hastings 1066 – det största nederlaget

    42:08|
    Slaget vid Hastings hösten 1066 var Vilhelm Erövrarens fjĂ€rde försök att gripa makten i England, och den tredje sjöburna invasionen, under ett och samma Ă„r. Samtliga inblandade i maktkampen kĂ€nde varandra och anstrĂ€ngde sig till det yttersta för att segra.Det var engelsmĂ€nnens största och mest heroiska nederlag genom tiderna – örikets motsvarighet till svenskarnas Poltava och det amerikanska kavalleriets Little Bighorn – och eftersom engelska numera Ă€r vĂ€rldssprĂ„k och det engelska kulturarvet har globaliserats har vi alla tagit Hastingsdrabbningen till vĂ„ra hjĂ€rtan.Be vem som helst ange ett historiskt Ă„rtal som fastnat i minnet, och chansen Ă€r stor att hon eller han sĂ€ger 1066. Årtalet Ă€r mer Ă€n ett Ă„rtal – det Ă€r ett begrepp, en siffermĂ€ssig sinnebild av förflutenhetens krigiska uppgörelser. Även den som inte vet nĂ„gonting om medeltiden har i regel hört talas om slaget vid Hastings.Det finns mĂ„nga skĂ€l till att slaget vid Hastings har etsat sig fast i medvetandet. Först och frĂ€mst har det skildrats i broderad serieform pĂ„ Bayeuxtapeten, vilket i sig nog Ă€r tillrĂ€ckligt för att vĂ€cka intresse. DĂ€rtill var hĂ€ndelseförloppet oerhört dramatiskt, som hĂ€mtat ur en film eller tv-serie. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om slaget vid Hastings, medeltidens mest ryktbara fĂ€ltslag, tillika en av de drabbningar som fick störst betydelse för epoken.Bild: Bayeuxtapeten Scen 52, Slaget vid Hastings. Fotograferat av University of Caen Normandie, Public Domain, Wiki MediaKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt
  • 136. Korsarerna som förslavade svenska sjömĂ€n

    51:12||Ep. 136
    Mellan 1500-talet och 1800-talet var det med stor fara att resa med skepp i Medelhavet, ibland Ă€ven utanför den nordafrikanska delen av Atlanten. Om kaptenen inte hade ett speciellt sjöpass, utfĂ€rdat i enlighet med avtal med nordafrikanska sjörövarregimer, kunde fartyget bli bordat och besĂ€ttningen spĂ€rras in i fĂ€ngelser i Marocko, Algeriet, Tunisien eller Libyen, varefter medlemmarna tvingades arbeta som slavar i vĂ€ntan pĂ„ att eventuellt bli friköpta av hemlandets regering.Denna ofta bortglömda del av vĂ„r historia var först och frĂ€mst ett gissel för MedelhavslĂ€ndernas befolkning och för de stora sjöfartsnationerna, men Ă€ven Sverige drabbades. En av de svenskar som i mitten av 1700-talet tvingades förslavas i marockansk trĂ€ldom, kapten Marcus Berg, blev friköpt, Ă„tervĂ€nde till Stockholm och kunde i sin omgĂ„ng skriva sin sjĂ€lvbiografi. HĂ€r kan vi i detalj lĂ€sa om livet i slavbaracker, om det allestĂ€des nĂ€rvarande förtrycket och de omfattande arbetsplikter som svenskarna blev Ă„lagda – och om hur lĂ„ngt ifrĂ„n alla var sĂ„ lyckligt lottade att de kom hem. I andra kĂ€llor frĂ„n epoken möter vi de konsuler som Ă€gnade livet Ă„t att upprĂ€tta diplomatiska relationer med nordafrikanerna för att förhindra att Ă€nnu fler svenska sjömĂ€n skulle fĂ€ngslas.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korsarerna – de nordafrikanska sjörövarna – och om svenskar som föll i deras vĂ„ld.Bildtext: Slavmarknad i Alger 1684, dĂ„ kristna fĂ„ngar sĂ„ldes som slavar i det osmanska Algeriet. Kopparstick av Jan Luyken, 1684. Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen
  • KorstĂ„gen – nĂ€r kriget blev en vĂ€g till frĂ€lsning

    45:04|
    KorstĂ„gen inleddes Ă„r 1095 nĂ€r pĂ„ven Urban II kallade den vĂ€stliga kristenheten till heligt krig mot muslimerna, vilket inledde flera sekler av blodiga korstĂ„g. Sett ur Nya testamentets perspektiv var hĂ€ndelseutvecklingen obegriplig: kristendomen hade gĂ„tt frĂ„n att vara fridfull och pacifistisk till att bli aggressiv och krigisk, och ögonvittnesskildringarna frĂ„n korstĂ„gen lĂ€mnar inget utrymme för tvivel – korsfararna gjorde sig skyldiga till hĂ„rresande brott mot mĂ€nskligheten, allt i Guds och Kristi namn.Varför blev det sĂ„? Vilka drivkrafter fick fromma medeltidsmĂ€nniskor i VĂ€steuropa att lĂ€mna hus och hem för att utkĂ€mpa krig som saknade minsta lĂ€nk till uppbackning i Jesu lĂ€ra? Och hur gick fĂ€lttĂ„gen och belĂ€gringarna till? Vad blev resultatet? Var kan vi idag se lĂ€mningar efter krigarna och deras framfart?FrĂ„gorna blir inte mindre relevanta av att korstĂ„gsidĂ©n under högmedeltiden utvecklades betydligt. Allt fler mĂ€nniskor riskerade att drabbas av fanatism. Inledningsvis handlade det bara om att kriga mot muslimer och befria Jerusalem, men ett halvsekel senare riktades korstĂ„gen Ă€ven mot folk i centrala och östra Europa som Ă€nnu inte hade anammat kristendomen. PĂ„ 1200-talet proklamerades heligt krig mot ortodoxa kristna i Ryssland och Grekland, och i nĂ€sta skede kunde vem som helst – frĂ„n upproriska bönder till kristna kĂ€ttare och tysk-romerska kejsare – utsĂ€ttas för korsriddarnas blodtörst.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korstĂ„gen – bĂ„de som medeltida fenomen i allmĂ€nhet och om hur de konkret gestaltade sig i Heliga landet och i ÖstersjövĂ€rlden.Bild: Denna miniatyr illustrerar en av striderna under det andra korstĂ„get av Ludvig VII, som kom kungen av Jerusalem Baldwin III till hjĂ€lp mot saracenerna, i mitten av 1100-talet. - William av Tyrus, History of Outremer, 1300-talet, Paris, BnF, Institutionen för manuskript, franska 22495 fol. 154v. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt
  • 135. Vad skrĂ€p, skit och avfall kan berĂ€tta om det förflutna

    45:13||Ep. 135
    Vi möter företeelsen varje dag – pĂ„ toaletten, nĂ€r vi slĂ€nger saker i soptunnan, nĂ€r vi kĂ€llsorterar, nĂ€r vi kör trĂ€dgĂ„rdsavfall till Ă„tervinningscentralen, nĂ€r vi dammsuger och dammtorkar eller rensar garderober och kĂ€llare. Överallt finns sĂ„dant vi mĂ„ste göra oss av med – ofta ohĂ€lsosamt och illaluktande.Det Ă€r Ă€mnen vi sĂ€llan pratar eller skriver om, och som nĂ€stan aldrig syns pĂ„ film och tv, men som Ă€ndĂ„ Ă€r omöjliga att komma undan. Hur hanterade vĂ„ra förfĂ€der detta? Och Ă€r vĂ„r slit- och slĂ€ngmentalitet verkligen nĂ„got nytt?Tack vare skriftliga kĂ€llor och arkeologiska utgrĂ€vningar vet vi i dag mycket om skrĂ€pets och avfallets historia. I Rom anlades Cloaca Maxima – en av stadens tidigaste stora avloppsanlĂ€ggningar, enligt traditionen pĂ„börjad omkring 600 f.Kr. – och den löper fortfarande under staden. UtgrĂ€vningar i antika stadsmiljöer har dessutom avslöjat imponerande rester av latriner och avloppssystem.Även medeltiden lĂ€mnar rika spĂ„r efter sig. I stĂ€der som London – men ocksĂ„ i mindre nordiska miljöer – kan arkeologer följa hur avfall och orenlighet hanterades i vardagen. I svenska Söderköping har de tjocka kulturlagren bevarat organiskt material ovanligt vĂ€l: rester av byggnader, bortkastade ting och avfall ligger i lager under dagens gator, och samtida kĂ€llor och fynd visar hur staden bokstavligen kunde stinka av det som mĂ€nniskor och djur lĂ€mnade efter sig.I detta avsnitt samtalar historikern Dick Harrison och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om en av de verkligt stora – men sĂ€llan omskrivna – baksidorna av mĂ€nniskans kultur: allt det skrĂ€p och avfall vi lĂ€mnar efter oss, och vad det kan berĂ€tta om livet förr.Bild: Medeltida illustration (ca 1450) som skildrar latrintömning: en kvinna tömmer sitt nattkĂ€rl genom ett fönster, en vardaglig men ohygienisk praktik i tĂ€t stadsmiljö. OkĂ€nd konstnĂ€r. Public domain, via Stockholms stadsmuseum/Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen
  • Runstenarnas hemligheter

    41:35|
    De synligaste resterna av vikingatiden i vĂ„rt kulturlandskap Ă€r runstenarna, som möter oss i de mest olikartade miljöer – vid vĂ€gar och gravhögar, inmurade i kyrkvĂ€ggar och uppstĂ€llda i museer. MĂ„nga av deras texter Ă€r pĂ„fallande lĂ€ttlĂ€sta för den som lĂ€r sig de 16 runorna, den sĂ„ kallade futharken, och de bĂ€rande orden i fornsvenskan Ă€r inte svĂ„rare att tyda Ă€n att de flesta av oss förstĂ„r dem Ă€n idag. Detta var ocksĂ„ avsikten: de mĂ€n och kvinnor som lĂ€t resa stenarna ville att budskapet skulle kunna förstĂ„s och minnas.                Runristandet har en lĂ„ng historia, frĂ„n de besynnerliga – antagligen magiskt laddade – ord som höggs in i Norge redan under folkvandringstiden till de utförliga slĂ€ktredogörelser som möter oss i stenar frĂ„n 900- och 1000-talen. Ett praktexempel Ă€r den hĂ€lsingska Malstastenen, idag pĂ„ museet i Hudiksvall, dĂ€r stenresaren och ristaren Romund rĂ€knar upp manliga och kvinnliga slĂ€ktingar i sju led, antagligen för att markera arvsrĂ€ttsligt revir. Romund berĂ€ttade ocksĂ„ exakt var han hĂ€mtat stenmaterialet, och för att visa vad han trodde pĂ„ högg han in ett kors. Ett annat monument som inte lĂ€mnar nĂ„gon oberörd Ă€r den östgötska Rökstenen, med vĂ€rldens lĂ€ngsta runtext, som enligt den senaste forskningen innehĂ„ller en svit av gĂ„tor med fördold kunskap, allt för att stenresaren Varin ville hedra minnet av den döde sonen VĂ€mod. FĂ„ runstensprojekt Ă€r lika bildmĂ€ssigt imponerande som Hunnestadsmonumentet i SkĂ„ne, som krossades pĂ„ 1700-talet men nu till stor del har rekonstruerats.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om runstenar och deras budskap.Bild: RunhĂ€llen vid Hillersjö pĂ„ MĂ€laröarna, som berĂ€ttar om en lĂ„ng och komplicerad arvsföljd, dĂ€r en kvinna vid namn Gerlög blev mycket förmögen och Ă€gare till mĂ„nga gĂ„rdar. Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY) RiksantikvarieĂ€mbetet.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt
  • 134. De exotiska frukternas vĂ€g till vĂ„r kultur

    39:58||Ep. 134
    Det fanns en tid – och den ligger bara nĂ„gra decennier bort – dĂ„ bananbĂ„tarna som fraktade solmogna frukter till Sverige frĂ„n fjĂ€rran lĂ€nder var nĂ€rmast legendomsusade. Folk flockades till kajerna i Göteborg för att fĂ„ en skymt av dem. Andra lĂ€ckerheter – som ananas, kiwi, mango och passionsfrukt – var det bara ett fĂ„tal förunnat att ens ha sett, Ă€n mindre smakat.De exotiska frukter som i dag kan köpas i snart sagt varje speceriaffĂ€r och livsmedelsbutik var lĂ€nge okĂ€nda för majoriteten av vĂ„ra förfĂ€der. De fick hĂ„lla till godo med Ă€pplen och pĂ€ron.NĂ€r och hur kom de exotiska frukterna egentligen hit? Och varför heter de som de heter? Ofta döljer sig en spĂ€nnande berĂ€ttelse i frukternas förflutna – inte minst i deras namn. Varför talar engelsmĂ€nnen om orange, medan vi sĂ€ger apelsin, ett ord som bokstavligen betyder ”Kina-Ă€pple”? Varför har frukten lime gett namn Ă„t britter i allmĂ€nhet och deras sjömĂ€n i synnerhet – ”limeys” – med rötter i flottans citrusransoner mot skörbjugg? Och hur kommer det sig att dagens kiwifrukter en gĂ„ng kallades ”kinesiska krusbĂ€r”?Kring frukterna finns ocksĂ„ en fascinerande historia av portugisiska kulinariska fynd i Sydöstasien, spansk kulturspridning i Amerika via conquistadorerna och besynnerliga vĂ€xthus i botaniska trĂ€dgĂ„rdar och pĂ„ europeiska lantgods.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de exotiska frukternas vĂ€g in i vĂ„r kultur – och om historierna som gömmer sig i varje fruktskĂ„l.Bild: AB Banan-Kompaniets marknadsföring av Fyffes bananer frĂ„n jubileumsutstĂ€llningen i SkĂ€nninge 1929, arrangerad i samband med stadens 400-Ă„rsjubileum av Gustav Vasas stadsprivilegier. Foto: Karl Johan Stenhardt, CC BY-NC, via Östergötlands museum.Klippare: Emanuel Lehtonen
  • Vite krist och vikingarna

    43:48|
    En av de största omvandlingarna under vikingatiden var kristnandet: efter sekler av fallerade missionsförsök började kungar, hövdingar och rika Ànkor ta Vite Krist till sina hjÀrtan och pÄbjuda andlig omvÀndelse i bygderna. PÄ 900- och 1000-talen övergick skandinaverna till kristendomen och kom dÀrmed att integreras kulturellt i VÀsteuropa.I de missionÀrsskildringar som skrevs pÄ 700- och 800-talen dominerar redogörelser för misslyckanden. Willibrord lyckades inte kristna Jylland, Ansgar förmÄdde inte kristna MÀlardalen, trots upprepade missionsresor. För utomstÄende betraktare utgjorde de skandinaviska lÀnderna starka bÄlverk för hedendomen. Men sedan hÀnde nÄgot. Under 900-talet sipprade kristendomen permanent in i Danmark och VÀstergötland, för att dÀrefter sprida sig till allt fler omrÄden. I spetsen för utvecklingen gick kungar som Harald BlÄtand, Olav Haraldsson och Olof Skötkonung, vilka gÀrna beskyddade missionÀrer och lÀt resa kyrkor, av allt att döma bÄde för att de omvÀndes i sinnet och för att de insÄg de praktiska fördelarna med den nya tron. Metoderna varierade. Ibland tycks en storman ha tvingat alla bönder i bygden att lÄta sig döpas. Ibland anammades kristendomen kollektivt under en tingsförhandling. Stundom kompromissade man och tillÄtit vissa förkristna sedvanor att leva vidare, sÄsom var fallet nÀr Islands allting antog den nya lÀran omkring Är 1000.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kristnandet under vikingatiden.Bild: Ansgar, predikar vid konung Harald Klaks hov. FÀrglitografi pÄ papper, limmad pÄ kartong. Signerad nedre vÀnster: L. M. Moe, 92. Text: Danmarks historie i billeder XIV. Ansgar predikar i Haralds Gaard. Alfred Jacobsens litogr. Etablissement, KÞbenhavn K. Samlingen bestod av 50 illustrationer, museum nr. 17.001-17.049, med nr. VI och L (50) saknas. Utgiven 1898, dokumenterad i V.E. Clausen: Folkelig grafik i Skandinavien, 1973, sid 144. Wikimedia Common, Public DomainKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt
  • 133. Supervikingen Ragnar Lodbrok

    50:15||Ep. 133
    Ragnar Lodbrok Ă€r en av den medeltida nordiska sagalitteraturens största kĂ€ndisar. De islĂ€ndska krönikörerna Ă€lskade att berĂ€tta om Ragnars och hans söners hjĂ€ltedĂ„d, och i det sena 1100-talets Danmark hade Saxo Grammaticus mycket att förtĂ€lja om denna veritabla superviking. Fascinationen har hĂ„llit i sig Ă€nda fram till dagens tv-serier. Men vem var Ragnar? Har han existerat? Och vad skall han egentligen ha utrĂ€ttat?Till det mĂ€rkligaste med Ragnar Lodbrok hör att historierna om honom endast i liten utstrĂ€ckning fokuserar pĂ„ klassiska hjĂ€ltedĂ„d. Framför allt tyckte de medeltida nordborna om att berĂ€tta om Ragnars mĂ„nga kvinnohistorier – med Ladgerd, Tora, Aslög med flera. Ragnar var krigarhövdingen som styrdes av sina kĂ€nslor, som ideligen förĂ€lskade sig och var beredd att gĂ„ över bĂ„de mĂ€nniskolik och monster för att fĂ„ sina kvinnor (vilka, vĂ€l att mĂ€rka, inte alltid var intresserade av att ha honom).De söner han fick skildras dĂ€remot som brutalast möjliga vĂ„ldsverkare, utan ett uns av charm. I berĂ€ttelserna om deras hĂ€rjningar i England och pĂ„ den europeiska kontinenten möter vi just den typ av blodbesudlade och giriga vikingar som dĂ„tidens europĂ©er skall ha fruktat sĂ„ mycket och bett till Gud om beskydd mot. Kort sagt, sagan om Ragnar och Ragnarssönerna Ă€r ett stycke medeltida fantasy som fĂ„ nutidsmĂ€nniskor kĂ€nner till, trots att Ragnar sjĂ€lv tillhör allmĂ€nbildningen bland vikingaentusiaster.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Ragnar Lodbrok och hans söner.Bildtext: En lindorm utan ben och vingar, tecknad av John Bauer 1911: en ung man med svĂ€rd i kamp mot sagovĂ€sendet. Bilden speglar den svenska sagotraditionen och nationalromantikens bildvĂ€rld, publicerad i Guldslottet, Barnens julbok nr 13 (1911) till sagan “Jungfrun i rosiga molnens borg”. Illustration: John Bauer. Public domain, via Flickr.Klippare: Emanuel Lehtonen