Share
Harrisons dramatiska historia
Sveriges första livskraftiga städer
Ep. 47
•
Nästan alla medeltida svenskar bodde på landsbygden, antingen i byar eller i ensamliggande gårdar. Tanken att lämna denna tillvaro för att flytta in till städer torde ha framstått som bisarr för folkmajoriteten. Likväl fanns det män och kvinnor som trotsade sedvanan och bosatte sig på platser med tusentals invånare. Till skillnad från järnåldersstäder som Birka och Uppåkra, vilka krossades av föränderliga politiska och ekonomiska konjunkturer, har medeltidsstäderna överlevt in i nutiden.
Medeltidens svenska städer var små men dynamiska, i regel bestående av mängder av låga trähus, vilka förenades av trägator som krävde ständigt underhåll. De var ohälsosamma, stinkande och obekväma, men folk uppskattade dem ändå. Städerna växte fram, utvecklades och överlevde eftersom de behövdes. Skara formades som en liten tätort kring den västgötske biskopens kyrka och gård, medan Lödöse etablerades som bästa möjliga hamn- och marknadsplats för skeppare och handelsmän som band ihop Sverige med länderna på andra sidan Kattegatt och Skagerrak. I östra Sverige grundades Kalmar, Söderköping och Stockholm som kungliga projekt på platser som ansågs optimala för att både behärska omgivningen och profitera på handeln. Visby stod i en klass för sig – här samarbetade gutar och tyskar för att skapa en av Nordeuropas stora kommersiella metropoler. Berättelsen om dessa äldsta svenska städer är både dramatisk och spännande: för varje ny utgrävning i de gamla stadsområdena måste vi skriva om historien.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de första bestående svenska städerna – hur de såg ut, hur stora de var och varför de överhuvudtaget grundades.
Bild: I början av 1940-talet bedrevs icke-förstörande arkeologiska utgrävningar i kv Valnötsträdet i Kalmar. Det innebär att man lämnade kvar alla fasta konstruktioner som murar och trappor, något som varit till hjälp under de utgrävningar som bedrivits under 2000-talet. Digitalmuseum, Kalmar läns museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt
More episodes
View all episodes
67. Henrik VIII var mer än en hustrumördare
43:16||Ep. 67Henrik VIII lät halshugga två av sina fruar och flera av sina närmaste medhjälpare när han tröttnade på dem. För många historieintresserade i hela världen är han urtypen för en tyrann som det var bäst att hålla sig på långt avstånd från. Samtidigt står det klart att Henrik var en härskare som gjorde stor skillnad: han stärkte den engelska statsmakten på ett avgörande sätt och kapade banden till påvekyrkan. Vem var han egentligen?Henrik VIII var mycket mer än en livsfarlig hustrudödare och radikal kyrkopolitiker. Han var ett barn av renässansen och hade stora kulturella intressen, vilka imponerande på omgivningen. Som exempel kan nämnas hans musikalitet: han var en skicklig tonsättare, och hans verk spelas fortfarande. Han älskade vildmarksliv och torneringar, skrev teologiska traktater på latin och hävdade sitt lands intressen på kontinenten med kraft.I mångt och mycket var Henrik VIII – och är fortfarande – en imponerande gestalt. Men det vilade en mörk skugga över hans levnad och hans regering. Oförmågan att få en manlig arvtagare som kunde garantera att dynastin Tudor inte dog ut gjorde Henrik rastlös och farlig, och sviterna av en torneringsskada gav honom hälsoproblem som aldrig löstes. Kort sagt, berättelsen om Henrik VIII rymmer både glänsande och tragiska element. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den engelske kungen Henrik VIII, en av den europeiska historiens mest mytomspunna gestalter.Musik: Henry VIII Pastime with Good Company, performed by the dws Chorale. Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.Bild: Henrik VIII av England blev med tiden blev tämligen kraftig: Porträtt av Hans Holbein den yngre från 1540. Galleria Nazionale d'Arte Antica. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
66. Habsburgarna – gifte sig alltid smart
39:07||Ep. 66På 1500-talet och 1600-talet var huset Habsburg världens mäktigaste familj, sett till hur stora områden och hur många riken medlemmarna kontrollerade. Habsburgarna dominerade Centraleuropa från Wien, Sydeuropa från Madrid, Nederländerna från Bryssel och ett kolonialvälde som omfattade Latinamerika, Filippinerna och mycket mer. Hur var detta möjligt?Nyckeln till habsburgarnas framgångar stavades äktenskap. De byggde upp sin dynastiska stormakt genom smarta giftermål med arvtagare och arvtagerskor i hela Europa, från Nederländerna i nordväst till Pyreneiska halvön i sydväst och Ungern och Böhmen i öster. Därefter såg de till att bevara makten i familjen genom att delegera ansvaret för styrelsen till alla någorlunda begåvade män och kvinnor inom släktkretsen. För att stärka sammanhållningen ytterligare gifte de sig i regel med sina kusiner, vilket fick trista genetiska följder samtidigt som det onekligen gjorde det lättare att bilda gemensamma allianser mot omvärlden. För resten av Europa framstod huset Habsburg som epokens mest imponerande men också mest hotfulla stormakt. De franska kungarna, som kände sig inringade av habsburgska territorier, allierade sig med vem som helst som kunde hjälpa dem att försvaga härskarna i Madrid, Bryssel och Wien.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om huset Habsburgs utveckling från att ha härskat över några små besittningar vid Alperna till att kontrollera en global stormakt.Bild: Den habsburgska monarkins expansion i centrala Europa.Ramsay Muir - Ramsay Muir, 1911, Philips New Historical Atlas for Students, skylt 25a, 1:a upplagan, Philip & Son. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
65. Biskopar i exil tog Sverige in i den lärda världen
38:27||Ep. 65Under Gustav Vasas tid trädde Sverige på allvar in i Europas lärda värld, bokstavligt talat – och det berodde inte på kungen utan på två av hans argaste kritiker. Olaus Magnus och Johannes Magnus var östgötska katoliker som gått i landsflykt till Rom och ägnade sig åt att försöka förmå övriga Europa att ombesörja att svenskarna åter blev katoliker. Sverige måste framstå som så stort och viktigt att katoliker i gemen insåg behovet att hjälpas åt för att Gustav Vasa och hans regim skulle ändra sig – eller störtas. De tog boktryckarpressen till hjälp.Både Johannes och Olof blev med tiden katolska ärkebiskopar i exil, och som sådana hade de gott om fritid – men de var inte sysslolösa. Fritiden omsattes i bokskrivande och kartritande. Olaus Carta marina är den första avbildningen av Norden, och den tillhör de kändaste och mest reproducerade kartorna överhuvudtaget. Johannes skrev en svensk historia som dignade under överdrifter och påhitt, och Olaus skrev sin väldiga Historia om de nordiska folken, som handlade om allt mellan himmel och jord i Sverige och dess grannländer. Det var Johannes som hittade på de många erikar och karlar som gjorde att Vasakungen Erik valde att kalla sig för Erik XIV och lillebror Karl för Karl IX – istället för Erik IX och Karl III, som de egentligen borde ha kallat sig.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om bröderna Olaus Magnus och Johannes Magnus, två svenska lärdomsgiganter i renässansens era.Omslag: Till vänster kungen Gorm, Broder och Buke som färdats så långt norrut att inget dagsljus syntes. På denna plats blir de attackerade av de övernaturliga varelserna till höger på träsnittet.Olaus Magnus - "Historia de gentibus septentrionalibus", Wikimedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
64. Renässansen: konst, vetenskap och mänsklighetens återfödelse
36:10||Ep. 64Renässansen är ett av de mest positivt värdeladdade epokbegreppen i Europas historia. Det står för nytänkande och kreativitet, för universalgenier, upptäckare och uppfinnare. Det leder tankarna till Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, liksom till Peterskyrkan i Rom, palatsen och konstmuseerna i Florens och till våra egna Vasaborgar i Kalmar och Vadstena. Men vad var egentligen renässansen? Hur revolutionerande var utvecklingen, om vi jämför den med medeltiden?För att komma renässansen in på livet måste vi styra kosan söderut, mot Italien. I 1400- och 1500-talens italienska kulturmiljöer väcktes intresset för antiken, både det klassiska latinska språket och den klassiska konsten och arkitekturen. Man uppfattade den tusenårsperiod som gått sedan romarrikets fall som en trist ”mellantid” (varvid termen ”medeltid” föddes) och föraktade dess ”gotiska” stil. Vägen framåt gick, menade man, via en återfödelse av antiken och dess syn på människa och samhälle. Genom att efterlikna de romerska och grekiska förebilderna skulle människan växa och bli större i kropp och ande. Likväl fanns det en gräns för hur långt man kunde sträcka sig. Till en början var det högt i tak och en renässansmålare kunde lägga in nästan vilka element som helst på sina dukar, men under 1500-talets andra hälft började inkvisitionen lägga sig i. Mästare som Veronese kunde få stora bekymmer – vilket vi kommer att få höra exempel på i podden.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om renässansen – dess konst, litteratur och bildningsideal.Bild: Gud skapar Adam av Michelangelo, 1508–1512, takfresk i Sixtinska kapellet, Vatikanen. Wikipedia, Public DomainMusik: A Mighty Fortress is Our God av Martin Luther framförd av Calvary Choir 1917, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
63. Sveriges krokiga väg till lutherdomen
43:07||Ep. 63En av de verkligt stora europeiska omvälvningarna på 1500-talet hade sin grund i religionen: katolska kyrkan utmanades av reformatorer som grundade nya kyrkor, vilka sammanfattande brukar kallas protestantiska. I Sverige kom Martin Luthers idéer att bli banbrytande för hur kristendomen predikades och färgade samhällslivet under hundratals år. Lutherdomen blev en svensk statsideologi, och eftersom skolväsendet kontrollerades av kyrkan fick detta konsekvenser för alla svenskar.Men varför? Påven och hans kyrka hade kritiserats i århundraden, men före 1500-talet hade kritikerna, som kallades kättare, alltid utsatts för förföljelser och tvingats fly för att undkomma döden på bålet. Nu ändrades detta, mycket på grund av två nya element: boktryckarkonsten och den starka statsmakten. Tack vare tryckpressarna kunde idéer spridas mycket snabbare, och till många fler människor, än någonsin tidigare. Samtidigt ville kungarna och furstarna ta makten över kyrkan och tillskansa sig dess rikedomar – genom att konfiskera kyrkomark kunde de snabbt stärka sina positioner. Men historien var oförutsägbar. Det var långt ifrån självklart att försiktiga monarker som Gustav Vasa skulle våga sätta sig upp mot påven och genomföra reformationen. Vägen till lutherdomens seger i Sverige var lång och krokig.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om reformationen, med särskilt fokus på hur protestantismen infördes i Sverige.Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
62. Den stridbara svenska allmogen
39:02||Ep. 62På en punkt är den svenska historien unik: till skillnad från i alla andra västerländska länder fick allmogen – vanliga bönder – en så stark samhällsställning att de tillerkändes rätten till representation i riksdagen. Vi fick ett ”fjärde stånd”, bondeståndet, vid sidan av adeln, prästerna och borgarna. Men historien är mer komplicerad än så: Sverige hade också, särskilt under Gustav Vasas regeringstid, ovanligt många bondeuppror. Hur går detta ihop?På 1400-talet och under 1500-talets första decennier blev den svenska allmogen stridbar. Våldet införlivades med böndernas politiska kultur, eftersom de insåg att militär konfrontation, eller hotet om sådan, faktiskt lönade sig. De lärde sig att kriga i skogar, arrangera överfall och tvinga fram politiska eftergifter från kungar, riksföreståndare, biskopar och andra stormän. Resultatet blev att skatterna sänktes och att böndernas självförtroende stärktes. När Gustav Vasa sedan ville vrida utvecklingen åt ett annat håll och flytta fram kungamaktens positioner i bygderna upplevdes detta som ett hot. Bönder, liksom herremän och kyrkoherdar, grep till vapen och utmanade kungen i flera revolter. Den allvarligaste utbröt i Småland på 1540-talet och har gått till historien som Dackefejden. Resultatet av dessa sammanstötningar var en besynnerlig kombination av stabil statsmakt och allmogeinflytande.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1500-talets svenska bondeuppror, från 1520-talets daluppror till Dackefejden på 1540-talet.Bildtext: Den brända byn, Albert Edelfelt (1879). Albert Edelfelt, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
61. Den mångsidige Gustav Vasas arv
55:34||Ep. 61För många svenskar börjar historien med Gustav Vasa – vår förste ”riktige” kung, nationalstatens grundläggare och rikets befriare från Kalmarunionens danska förtryck. Verkligheten var annorlunda: Sverige hade haft egna kungar i hundratals år, nationalstaten växte fram långt senare och Kalmarunionen var mycket mer än ett danskt projekt. Trots att detta idag är välkänt inom historikerkretsar har Gustav Vasa fortsatt att vara den enskilt mest kända härskaren i vårt förflutna. Varför? Vad gjorde Gustav som gör att han fortfarande sätter sin prägel på våra historieböcker?Frågorna går att besvara genom att vi närmar oss Gustav Vasa från två håll: genom att vi skapar oss en överblick av hans politiska gärning och sätter den i relation till både medeltidens Norden och 1500-talets Europa, och genom att vi detaljanalyserar Gustavs egen korrespondens, till exempel med fruar och barn. I så fall framträder bilden av en kung som med en blandning av effektivitet, hänsynslöshet, framsynthet och försiktighet byggde upp ett stabilt välde åt sig själv och sin familj. Vi möter en mångsidig gestalt: ena dagen misstänksam envåldshärskare med gott om fiender, andra dagen ömsint familjefar. Eftersom han fick regera så länge, från 1523 till 1560, hann Gustav verkligen göra skillnad. Han byggde kanske inte vår nationalstat, men han lade flera av grundstenarna.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gustav Vasa, som för många svenskar fortfarande är en portalfigur i historien.Bild: Gustav Vasa, porträtt från omkring 1558 i porträttsamlingen på Gripsholm. Beskuret. Okänd konstnär, men med mycket snarlikt utförande trärelief av kungen, gjord av Willem Boy.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt
Bronsåldersmänniskornas lämningar i Sverige
37:11|För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domainKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt
Den svenska stenåldern
41:38|För alldeles för många svenskar är stenåldern en vag och svårpåtaglig epok i det mycket fjärran förflutna. Stenåldern förknippas med skämtteckningarnas grottmänniskor och med rader av flintpilspetsar och yxor i gamla museimontrar. Men hur gör man för att träffa på den riktiga svenska stenåldern? Var har den efterlämnat synliga spår?Sanningen är att stenåldern finns runt omkring oss, från Skåne till Lappland. Vi hittar den i skånska stendösar, i västgötska gånggrifter – till exempel på det väldiga gravfältet Ekornavallen – och i form av påfallande välbevarad norrländsk konst. Alla som vandrat på spångarna vid Nämforsen för att bekanta sig med de inknackade avbildningarna av älgar och andra djur är dömda att bli imponerade. För att inte tala om de som beväpnar sig med myggspray och traskar ut i Härjedalens vildmark på jakt efter hällmålningarna i Ruändan. För de mindre äventyrligt lagda finns det betydligt mer att avnjuta på våra museer än gamla vapen. Några av världens äldsta skidor är utställda till allmänt beskådande i Umeå. De hittades i en myr vid Kalvträsk 1924, då de legat bortglömda i omkring 5 200 år. Få svenska fornfynd är lika fascinerande och vackra som den lilla Alundaälgen, skulpterad i grönsten, som idag är utställd på Historiska museet i Stockholm.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska stenåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?Bild: För 6000 år sedan ristades 2600 hällristningar in vid Nämforsen i Ångermaland. På berghällarna i och vid forsen ristade stenålderns jakt- och fångstfolk in sina bilder av älgar, båtar, människor, fåglar, fiskar och föremål, men också, för oss, svårtydda streck och linjer. Nämforsen är en av Europas största hällristningsplatser med 2595 hällristningar som antas vara 6 000–3 800 år gamla, det vill säga från ca 4 000–1 800 f.Kr, troligen finns det också ristningar i Nämforsen som är yngre än så, dvs från bronsåldern.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt