Harrisons dramatiska historia

Ragnar Lodbrok är en av den medeltida nordiska sagalitteraturens största kändisar. De isländska krönikörerna älskade att berätta om Ragnars och hans söners hjältedåd, och i det sena 1100-talets Danmark hade Saxo Grammaticus mycket att förtälja om denna veritabla superviking. Fascinationen har hållit i sig ända fram till dagens tv-serier. Men vem var Ragnar? Har han existerat? Och vad skall han egentligen ha uträttat?Till det märkligaste med Ragnar Lodbrok hör att historierna om honom endast i liten utsträckning fokuserar på klassiska hjältedåd. Framför allt tyckte de medeltida nordborna om att berätta om Ragnars många kvinnohistorier – med Ladgerd, Tora, Aslög med flera. Ragnar var krigarhövdingen som styrdes av sina känslor, som ideligen förälskade sig och var beredd att gå över både människolik och monster för att få sina kvinnor (vilka, väl att märka, inte alltid var intresserade av att ha honom).De söner han fick skildras däremot som brutalast möjliga våldsverkare, utan ett uns av charm. I berättelserna om deras härjningar i England och på den europeiska kontinenten möter vi just den typ av blodbesudlade och giriga vikingar som dåtidens européer skall ha fruktat så mycket och bett till Gud om beskydd mot. Kort sagt, sagan om Ragnar och Ragnarssönerna är ett stycke medeltida fantasy som få nutidsmänniskor känner till, trots att Ragnar själv tillhör allmänbildningen bland vikingaentusiaster.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Ragnar Lodbrok och hans söner.Bildtext: En lindorm utan ben och vingar, tecknad av John Bauer 1911: en ung man med svärd i kamp mot sagoväsendet. Bilden speglar den svenska sagotraditionen och nationalromantikens bildvärld, publicerad i Guldslottet, Barnens julbok nr 13 (1911) till sagan “Jungfrun i rosiga molnens borg”. Illustration: John Bauer. Public domain, via Flickr.Klippare: Emanuel Lehtonen

Vid sidan av ohistoriska hornhjälmar och sjöväga expeditioner till hägrande plundringsmål brukar folk förknippa vikingatidens nordbor med sagor om asagudar och krigshjältar. Många av dessa historier har tillhört den narrativa standardrepertoaren i Norden ända in i våra dagar, något som vittnar om styrkan och lyskraften i epokens berättarkultur. Oden och Tor gick hem i stugorna långt efter det att folk slutade blota till dem.Hur var sagorna konstruerade, och vilka teman älskade folk att höra om? Varför får den busige Loke så stor plats och fungerar som intrigskapare i så många sagor? Hur kommer det sig att nordborna ännu på 1500-talet älskade att höra om den urstarke, långlivade och kulturkritiske ärkebarbaren Starkad, som fick breda ut sig över sida efter sida hos författare som Saxo Grammaticus och Olaus Magnus? Och hur skiljer sig Saxos hämnande danaprins Amled, originalet, från kopian, den tragiske shakespearehjälten Hamlet? Till saken hör att vissa av vikingatidens berättelser innehåller element som, med våra ögon sett, är djupt osmakliga – som i fallet med mästersmeden Völund, som våldtar kvinnor, dödar barn och förvandlar deras skelett till smycken, och som trots det är avsedd att beundras som en hjälte.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de guda- och hjältesagor som växte fram under järnåldern, spred sig vida kring under vikingatiden och inte har mist sin popularitet.Bild: Loke och Idun. Illustration av John Bauer (1911) för Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga. Wikipedia, Public Domain.  Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar, / fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill”, skaldade Esaias Tegnér, och otaliga svenskar har allt sedan dess drömt sig tillbaka till 1770- och 1780-talen, när Gustav III härskade över Sverige. Kungen var en mästare på att skapa propaganda för sig själv och sin regim, och än idag har folk i gemen en påfallande ljus och positiv bild av honom.Men den historiska verkligheten var betydligt mer komplex. Gustav III var den banbrytande svenske kulturfursten som också var en krigarkung, opera- och teaterentusiasten som genomförde ett fullständigt onödigt angrepp på Ryssland, entreprenören som berikade sig på transatlantisk slavhandel, politikern gjorde statskupp och upprättade en kunglig diktatur som var så avskydd inom adelsleden att han till slut blev mördad.Ju mer vi studerar Gustav III, desto svårare blir det att förhålla sig neutral till honom. Han var en upplyst despot som ville förändra Sverige till det bättre, men eftersom han satte i system att förställa sig och uppvisa falska attityder var det omöjligt att räkna ut vad han egentligen tyckte och tänkte. Redan under Gustavs egen livstid var han följaktligen en mycket kontroversiell gestalt, föremål för allt från devot beundran till illasinnat skvaller.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gustav III – en av Sveriges mest berömda kungar, men också en av de mest problematiska.Bildtext: Gustav III avbildad 1772 i den så kallade kuppmakaruniformen efter statskuppen som stärkte kungamakten. Porträttet visar Serafimerorden, Nordstjärneorden och Vasaorden, samt den vita armbindeln som blev en detalj i officersuniformen efter kuppen. Verkstad av Alexander Roslin. Public domain, via Nationalmuseum/Flickr.Klippare: Emanuel Lehtonen

Majoriteten av alla vikingatida skandinaver var vanliga bönder, medan krigarna utgjorde en synlig minoritet. Till dessa grupper kom en tredje, som i mångas ögon var ännu mer prominent än kungarnas och stridsmännens kretsar: köpmännen. De seglade överallt för att köpa billigt och sälja dyrt, och genom deras verksamhet knöts Nordeuropas alla kuster samman i kommersiella nätverk. Vikingarnas epok sammanföll nämligen med ett handelsuppsving i hela Europa, något nordborna inte var sena att profitera på.Vad som gör de medeltida köpmännen särskilt intressanta är att vi har stora kunskaper om några av dem, som i fallet med Ottar från Hålogaland, en nordnorsk bonde som extraknäckte som handelsman på sommaren. Under en vistelse i England uppmärksammades han av kung Alfred den store, som lät intervjua honom om hans resor och sedan såg till att redogörelsen fästes på pränt. Vi kan dessutom bokstavligt talat gräva upp köpmännens liv genom att fokusera på köpstäder som Birka och Hedeby, vars stadsbebyggelse är lätt att komma åt för dagens arkeologer, eftersom resterna efter de gamla trähusen inte är övertäckta av senare bebyggelse. Vi vet också vad vikingarna handlade med, och vi har kusliga skildringar av deras lika omfattande som vidriga slavhandel. Allt sammantaget ger oss dessa källor både konkreta och fascinerande inblickar i epokens handels- och näringsliv.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de vikingatida köpmännen, deras färder, varor och städer.Bild: Handel i östslavernas land. Skildring av slavhandel mellan ruser och khazarer. Oljemålning av Sergej Ivanov (1909) från serie som skildrar rysk historia. Wikipedia, Public Domain. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt 

Vi har alla sett dem på film, läst om dem i böcker eller serietidningar och hört talas om deras blodiga bravader: gladiatorerna, de förslavade krigare som utkämpade dueller till döds på antikens amfiteatrar. Men frågorna är många. Hur uppstod gladiatortraditionen, hur såg en gladiatorstrid ut, vilka typer av gladiatorer fanns det, och när gick ridån ned för spektaklen?Rötterna till gladiatorernas tvekamper är att söka i begravningsritualer, vid vilka människoblod – trodde man – måste spillas för att de dödas andar skulle få det bättre. Seden uppstod i syditalienska Campanien och spred sig omkring år 300 f.Kr. till Rom, där man lärde sig att älska underhållningsvåldet.Det blev vanligt att förmögna romerska karriärister bjöd på gladiatorspel för att bli populära, och en mängd gladiatortyper introducerades – till exempel retiarius, ”nätmannen”, secutor, ”förföljaren”, essedarius, ”vagnskämpen”, sagittarius, ”bågskytten” till häst, och många fler. Kring gladiatorspelen utvecklades en omfattande kultur med gladiatorskolor och träning, och de skickligaste gladiatorerna kunde bli föremål för idoldyrkan av både krigisk och sexuell natur.De kristna kyrkofäderna och biskoparna, som avskydde striderna, kunde indignerat konstatera att deras församlingsmedlemmar var lika entusiastiska som övrig publik. Ända till 400-talet e.Kr. var gladiatorspelen ett stort folknöje i Sydeuropa, Nordafrika och Främre Orienten.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om gladiatorerna i det antika Rom.Gladiatorer i strid, avbildade på den så kallade Zlitenmosaiken från Leptis Magna i dagens Libyen, troligen 100-talet e.Kr. Mosaiken ger en ovanligt konkret inblick i romerska arenans våld, utrustning och underhållningskultur i Nordafrika. Okänd upphovsperson. Public domain (PD-Art), via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Vikingatågen gick inte bara i västerled. I synnerhet från dagens Sverige gick de också till Östeuropa, både till ”Grekland”, det vill säga det bysantinska riket, och till ”Gårdarike”, det vill säga till dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Utvandringen av handelsmän, krigare och hövdingar från Norden till Östeuropa lade grunden till Kievrus, det första ryska riket.Vikingarnas östeuropeiska historia är påfallande väldokumenterad, både genom arkeologiska lämningar och genom redogörelser i skriftliga källor. När en munk i Kiev i början av 1100-talet skrev Nestorskrönikan, den första ryska historieskildringen, kunde han använda sig av flera bevarade handelsavtal från 900-talet, vilka i detalj visar hur ruserna, det vill säga svenskar från Roslagen och deras östslaviska förbundna, tog sig till Konstantinopel (vikingarnas ”Miklagård”) för att handla. I bysantinska verk kan vi detaljanalysera resorna som sådana – vilka vägar vikingarna tog, vilka forsar de måste bemästra och hur fort de färdades. Både nordbor och bysantinare har till råga på allt efterlämnat redogörelser för de skandinaviska krigare som trädde i kejsarens tjänst och stred i väringagardet, en av Europas militära elitkårer. Tack vare detta kan vi följa den blivande norske kungen Harald Hårdrådes spännande liv i exil, först som stridsman i Kievrus, sedan som väringaledare i Italien och på Balkan.                I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatågen i österled, om handel och krig i Gårdarike och Sydösteuropa.Bild: Besökare från andra sidan havet. Skildring av varjagers färd till Kievrus. Oljemålning av Nicholas K. Roerich (1901). Wikipedia, Public Domain. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

Idag är USA en global supermakt, och så har det varit ända sedan andra världskrigets slut. Det är ingen överdrift att beteckna presidenten i Vita huset som jordens mäktigaste man. Annat var det i mitten av 1700-talet: då existerade inte USA, och den politiska konstruktion som sedan skulle bli en världsmakt utgjordes av några sinsemellan fristående brittiska kolonier vid den nordamerikanska östkusten.Så sent som 1763 framstod Storbritannien som den stora segraren i kampen om Nordamerika, men redan ett decennium senare bröt det koloniala imperiet samman i ett utdraget krig, i vilket kolonisterna reste upprorsfanan under män som George Washington och Thomas Jefferson. Till en början hade Storbritannien alla trumf på hand: de såg till att kolonisternas slavar gjorde uppror, de fick den nordamerikanska urbefolkningen på sin sida, och de hade betydligt bättre arméer till sitt förfogande, med gott om tyska legosoldater.Men sedan hände något: kolonisterna lyckades förvandla upproret till ett världskrig, i vilket Frankrike och Spanien öppet allierade sig med dem, och i vilket mängder av stater – såväl Ryssland och Sverige som Osmanska riket och Bägge Sicilierna – uttryckligen motsatte sig den brittiska flottan och dess metoder för att kontrollera världshaven. Och därmed öppnades vägen till grundandet av en helt ny stat: United States of America.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om nordamerikanska frihetskriget – varför det bröt ut och hur det utkämpades.Bildtext: Delaware-regementet i slaget vid Long Island den 27 augusti 1776, en tidig och avgörande drabbning under USA:s frihetskrig som tvingade Washingtons armé till reträtt från New York. Målning: Domenick D’Andrea. Public domain, via Flickr (National Guard Bureau).Klippare: Emanuel Lehtonen

Upptäckare, kolonister, riksbildare och köpmän i all ära, men det vi spontant associerar till när vi visualiserar vikingatiden är trots allt krigarna – såväl de lejda och edsvurna stridsmännen som stred för kejsare, kungar och furstar i hela Europa som de frilansande sjörövare och plundrare som gjorde Västeuropa osäkert mellan 700-talet och 1000-talet. Vad vet vi egentligen om dem?Ett stort problem är att vi ofta har valt att glömma de riktiga krigarna – de som uttryckligen nämns med namn i samtida annaler och runstenstexter – och istället minnas de sagohjältar som diktades ihop flera sekler senare. Vad händer om vi skalar bort det medeltida fiktionshöljet och söker efter historiskt belagda stridsmän? Under vilka perioder var de verksamma? Vilka strategier och taktiker använde de sig av när de gick till angrepp mot sina fiender? Hur mindes de efterlevande dem, när sorgebudet kom att de fallit i främmande land? Hur barbariska var de? Fanns det bärsärskar, alltså vilda krigare som drogade sig med flugsvamp och trodde att de var osårbara? Genom att ställa den här typen av frågor tvingas vi pränta ned besvärande frågetecken framför legendariska hjältar som Gånge-Rolf, samtidigt som vi möter fullt historiska men bortglömda hövdingar som Sibbe Foldarsson – den danske sjökungen vars död i Kalmarsund ännu ger ekon i Ölands kulturlandskap.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de verkligt blodiga sidorna av vikingatidens historia, om epokens krig och plundring.Bild: "Ein Wikingerüberfall", konstnärlig skildring av en vikingaräd. Oljemålning av Ferdinand Leeke (1901). Wikipedia, Public Domain. Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt

Efter att den industriella revolutionen hade inletts i Storbritanniens bomullsspinnerier slog världshistorien in på en helt ny väg. Bondesamhället, som växt fram mellan 8000 och 3000 f.Kr., fick lämna plats för industrisamhället. Men utvecklingen var långt ifrån problemfri, och det fanns gott om folk som drabbades hårt av utvecklingen.Mekaniseringen av produktionen av bomullstyg blev en oerhörd succé. Nu fick alla, även vanliga bönder och arbetare, råd att köpa åtråvärda kläder. Folk började till och med använda underkläder av bomull, något som tidigare varit att betrakta som en lyx förunnat blott de verkligt förmögna.Efter att ångmaskiner blivit vanliga vid fabrikerna gick utvecklingen ännu snabbare. Men för varje framgång uppstod nya flaskhalsar och problem, vilka pockade på lösningar. Följden blev ännu mer ny teknik inom ännu fler branscher. Som ringar på vattnet fortplantade sig revolutionen till allt fler näringar: kemisk industri, metallurgisk industri, och så vidare.Inom kort började britterna anlägga järnvägar och revolutionera transportsektorn. För varje år som gick rullade hjulen allt snabbare – men mycket av det värsta slitet utfördes av fabriksarbetande barn, och det fanns gott om hantverkare som sammanslöt sig för att förstöra de maskiner som tog jobben från dem.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur industriella revolutionen knuffade in världen i industrisamhället, med kedjereaktioner som transformerade vår värld på ett oåterkalleligt vis.Bildtext: Utsikt över “Black Country” väster om Birmingham i England, ett av 1800-talets mest industrialiserade områden präglat av kolgruvor, masugnar och järnverk – en miljö som illustrerar industrialiseringens genomslag i brittisk tungindustri. Illustration ur Griffiths’ Guide to the iron trade of Great Britain (1873). Public domain, via Flickr/Internet Archive.Klippare: Emanuel Lehtonen