Harrisons dramatiska historia

Den grekiska ”demokratin” var ett folkvälde med stora begränsningar. I antikens Aten fanns visserligen folkvalda församlingar, men långtifrån alla hade rösträtt. Samtliga kvinnor var utestängda, liksom barn, slavar (vilka utgjorde en stor del av befolkningen) och utlänningar. För att undvika att räknas som utlänning krävdes bevis på att ens familj hade bott i Aten i flera generationer.Vi är många som – med all rätt – är stolta över att leva i ett demokratiskt samhälle. Vi utnyttjar vår rösträtt, följer politiska debatter och förfäras över de kvarlevande diktaturerna och totalitära regimer som fortfarande finns på jorden. Skolan lär oss att ”redan de gamla grekerna” införde demokrati (ordet kommer från grekiskan och betyder folkvälde). Men vilken typ av demokrati var detta egentligen?Även om vi begränsar oss till den lilla grupp som fick vara med och påverka, är skillnaderna mellan deras system och vårt enorma. Flera ämbeten tillsattes genom lottning, och så kallade “soffliggare” förlorade sina rättigheter – de kunde rentav bli stämplade som idioter. De som var för politiskt engagerade, och därför ansågs farliga, kunde bli uteslutna från systemet och landsförvisade i tio år.I denna sommarrepris av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om demokratin i antikens Aten.Bild: Perikles håller sitt begravningstal. Målning av Philipp Foltz (Wikipedia, public domain).Klippare: Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt

Historierna om Minotauros och labyrinten, om Herakles tolv stordåd, om Kirke och Medea har vi hört när vi var unga, och de har lämnat outplånliga avtryck i vårt medvetande. Grekisk mytologi har inspirerat människor i tre millennier – och mer därtill – och mycket av den ingår fortfarande i allmänbildningen. Disney gör filmer om den, nya romaner skrivs, och myterna står sig fortsatt starka inom barnboksfloran.Men hur uppstod dessa berättelser? Har de sina rötter i verkliga personer och händelser? Kan vi se Minotauros‑sagan som en spegling av konflikten mellan det minoiska Kreta och de helladiska städerna i södra Grekland? Var Herakles en historisk person eller en sagofigur från sten‑ eller bronsålder? Har Atlantis funnits, eller är Platons redogörelse en moraliserande skröna? Fanns kung Midas och kung Krösus – de två rikaste monarkerna i antikens Greklands kollektiva minne – över huvud taget? Och hur förklarar vi de märkliga europeiska djuren i myterna – lejon och elefanter – har de någonsin existerat i Medelhavsområdet under antiken?I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om grekiska myter och sagor.Bild: Theseus och Minotauros. A‑sida från en attisk amfora med svartfigur, ca 540 f.Kr. Wikipedia, public domain.Klippare: Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt

När svenska och danska arméer kämpade om kontrollen över Skåne på 1600-talet uppstod en mångfacetterad folklig krigarrörelse, i regel riktad mot Sverige, som kommit att förknippas med termen "snapphanar". Enligt gängse uppfattning utgjorde snapphanarna en dansksinnad motståndsrörelse som kämpade för landskapets frihet från svenskt förtryck. Verkligheten var dock betydligt mer komplicerad.De historiska snapphanarna var ingen enhetlig grupp, utan bestod av människor som endast hade det gemensamt att de betraktades som kriminella och väpnade upprorsmakare av den svenska krigsmakten. Många var lösdrivare och banditer som rövade och stal från alla – även från den skånska civilbefolkningen – och utnyttjade kriget för att berika sig själva. Andra var fattiga bönder som tvingades ut i skog och mark för att överleva, vilket ofta ledde dem in i laglöshet. Ytterligare andra var friskyttar, formellt rekryterade till Danmarks väpnade styrkor, och kan därmed snarare betraktas som gerillasoldater.Därtill fanns upproriska bönder som grep till vapen mot en överhet som av många upplevdes som hotfull och tyrannisk. Alla dessa grupper kom långt senare att sammanföras under benämningen "snapphanar" och utsattes under 1800- och 1900-talet för en romantiserad historiebeskrivning.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om snapphanarna – några av de mest mytomspunna allmogekrigarna i nordisk historia.Bildtext: Statyn "Snapphanen" av Axel Ebbe (1934) visar Lille Mads, en av de mest kända snapphanarna. Verket står i Hembygdsparken i Hässleholm och symboliserar den danskvänliga motståndsrörelsen i 1600-talets Skåne. Bildkälla: Wikimedia Commons – Axel Ebbe "Snapphanen" Licens: Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Under medeltiden och 1500-talet tillhörde Skåne, Blekinge och Halland Danmark. Den danska kungamakten kontrollerade även Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen – landskap som i dag är självklara delar av Sverige. De avgörande territoriella förändringarna skedde under krigen på 1640- och 1650-talen, då Danmark förlorade sin roll som skandinavisk stormakt till förmån för Sverige.Den svenska maktutvidgningen skedde i flera etapper och medförde stort lidande, särskilt för den skånska civilbefolkningen, som ofta hamnade i kläm när kungarna stred mot varandra. Mitt under trettioåriga kriget omdirigerade Axel Oxenstierna och den svenska riksledningen arméerna från Centraleuropa till Danmark. Detta ledde till den för Danmark förödande freden i Brömsebro.År 1657, när den svenska armén var upptagen i ett utdraget krig i Polen, försökte den danske kungen Fredrik III ta revansch. Detta fick ännu värre konsekvenser. Karl X Gustav lämnade Polen och genomförde det berömda tåget över de isbelagda danska bälten. Utan möjlighet att försvara sig tvingades kung Fredrik acceptera de stränga villkoren i freden i Roskilde, vilket innebar att Skånelandskapen och Bohuslän övergick till Sverige.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur den svenska stormakten på 1600-talet införlivade Skånelandskapen i riket.Bildtext: Karl X Gustaf efter slaget vid Iversnaes. Oljemålning av Johann Philip Lemke, efter förlaga av Erik Dahlbergh. Målningen visar Karl X Gustaf till häst på en höjd efter slaget vid Iversnaes. I bakgrunden ses strider mellan svenska och danska trupper på en frusen sjö, medan Erik Dahlbergh kommer till undsättning från höger. Verket är ett dramatiskt skildrat propagandaporträtt av svensk militär triumf under 1600-talets stormaktstid.Nationalmuseum, identifikationsnummer NMDrh 149.Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

Få gestalter i det förflutna har fascinerat människor lika mycket som piraterna i Karibiska havet: kaptener med träben och papegojor på axeln, sjörövare med lapp för ögat, skattkartor med X som markerar nedgrävda rikedomar, barbariska straff som att ”gå på plankan”, flaggor med dödskallar och benknotor, med mera. Men hur mycket av detta är sant? Har de legendomsusade piraterna i Västindien en verklighetsbakgrund?Svaret är ja. Under 1500-talet och 1600-talet grundades många europeiska kolonier i Amerika och Västindien, där stora rikedomar alstrades, men bristen på statliga flottstyrkor och fungerande polisväsen gjorde att kriminaliteten blomstrade. Parallellt med detta lärde sig nederländska kaptener att de lätt kunde bekämpa sina spanska fiender samtidigt som de stal deras silver, vilket fraktades på stora flottor från Amerika till Europa. Samtidigt rymde hunsade kontraktsarbetare från plantageägare i Västindien och anslöt sig till pirathövdingar. Kombinationen av väldiga förmögenheter, brist på motstånd och tillgången till många villiga sjörövare var att den skeppsburna kriminaliteten fick en guldålder. Ridån gick ned först på 1710-talet, sedan kolonialmakterna investerat i flottor och kustvakter. I gengäld började bokläsande européer skriva ihop sjörövarskrönor som inom kort fick ett eget liv. Vår populärkulturs klassiska pirat var född.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om piraterna i Karibiska havet – de verkliga förlagorna till Long John Silver, Jack Sparrow och andra fiktiva antihjältar.Bild:"Blackbeards sista strid" – Romantiserad skildring av slaget i Ocracoke Bay 1718 mellan piraten Blackbeard och löjtnant Robert Maynard. Målning av Jean Leon Gerome Ferris, ca 1920.Bildkälla: Jean Leon Gerome Ferris – Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen

Den 6 juni firar Sverige nationaldag, men hur många vet egentligen varför vi firar just denna dag? Faktum är att nationaldagen är ett modernt påfund som endast har existerat i några decennier. Varför har vi överhuvudtaget infört denna helgdag? Påminner den om historiska händelser som är värda att hyllas, eller handlar det om något annat?En ofta återkommande förklaring är att Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs den 6 juni 1523. En annan förklaring är att dagen uppmärksammar tillkomsten av vår nya regeringsform år 1809, då det gustavianska enväldet avskaffades och Sverige fick ett styrelseskick som grundade sig på idén om maktdelning mellan kung och riksdag. Det var förvisso ännu inte en demokrati, men det markerade början på utvecklingen mot vårt nuvarande samhällsskick.Sanningen är dock att nationaldagsfirandet har sina rötter i Artur Hazelius flaggfester på Skansen på 1890-talet, vilka så småningom ledde till firandet av Svenska flaggans dag. Hazelius hade knappast lyckats med detta om han inte kunnat luta sig mot en nyväckt svensk nationalism – samma strömning som resulterade i nationalsången, svenska flaggor på flaggstänger och den etablerade Sverigebilden med röda stugor, husmanskost, folkdräkter och föreställningar om gemensamma värderingar.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den svenska nationaldagen och den nationalistiska rörelse som banade väg för nationaldagsfenomenet.Bild: Nationaldagsfirande på Skansen i Stockholm den 6 juni 2016.Foto: Bengt Nyman – Eget arbete. Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.Musik: La Marseillaise Rouget de Lisle Musique de la Garde Républicaine. Band of the Garde Républicaine, directed by François-Julien Brun. Recorded at the Théâtre des Champs-Elysées. Tillgänglig via Wikimedia Commons. Public domain.Du gamla, du fria. Kören Harmonica med ett CC-licensierat körarrangemang skapat av Anders Ewaldz. Tillgänglig via Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International.Svenska: Kören Harmonica framför Sveriges nationalsång med ett CC-licensierat körarrangemang skapat av Anders Ewaldz. Texten är skriven av Richard Dybeck 1844 och melodin är hämtad från en gammal folkmelodi.Klippare: Emanuel Lehtonen

Sverige, Danmark och Norge brukar sällan räknas till de stora kolonialmakterna, och få känner till hur många utomeuropeiska kolonier de skandinaviska rikena faktiskt haft. De norska kolonierna i Arktis och Antarktis, som etablerades under mellankrigstiden, utgjorde bara de sista i en lång rad av koloniala projekt.Redan på 1600-talet grundade Sverige kolonier i både Afrika och Amerika. Handelsstationerna vid Guldkusten i nuvarande Ghana etablerades i syfte att skapa inkomster för Svenska Afrikakompaniet, som bedrev handel med guld, socker och slavar. Samtidigt grundades kolonin Nya Sverige i nuvarande Delaware, som fungerade som en bas för handel med Nordamerikas ursprungsbefolkning. Båda kolonierna blev kortlivade, men deras historia är dramatisk och fängslande, fylld av färgstarka guvernörer och konflikter med grannkolonierna.Danmark däremot utvecklade ett större och mer långlivat kolonialvälde. Danskarna etablerade sig inte bara vid Guldkusten utan även i Västindien och Indien. Framför allt de tre västindiska öarna visade sig vara mycket lönsamma tack vare slavplantager och omfattande sockerproduktion. Den stora koloniala drivkraften var kung Kristian IV, som inte bara grundade nya städer och uppförde ståtliga byggnader med hjälp av inkomster från Öresundstullen, utan också aktivt försökte förvandla Danmark till en merkantil stormakt.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de skandinaviska kolonierna – med särskilt fokus på 1600-talet.Bildtext: Karta över dåtidens Guldkust i Västafrika, cirka 1725. Området var en viktig plats för europeiska kolonialmakter, inklusive Sverige, som bedrev handel med bland annat guld och slavar. Kartan är ritad av den brittiske kartografen Herman Moll.Källa: Herman Moll, ca 1725 – via pirateshold.buccaneersoft.comLyssna också på S:t Barthélemy – En skamfläck i Sveriges historia.Klippare: Emanuel Lehtonen

Den transatlantiska slavhandeln mellan 1400-talet och 1800-talet är ett av de största brotten mot mänskligheten genom tiderna. Det började som ett försök att skaffa arbetskraft till de portugisiska sockerplantagerna på Madeira, som var obebodd innan européerna upptäckte ön. Näringen övergick på 1500-talet till att bli ett storskaligt sätt att fylla de luckor som uppstod i Västindien och Amerika i takt med att smittkopporna och mässlingen skördade otaliga människoliv i urbefolkningens led.Triangelhandeln – handelsvaror från Europa till Afrika, slavar från Afrika till Amerika och socker från Amerika till Europa – utvecklades till en lika obarmhärtig som lukrativ kommers när portugiserna på 1600-talet fick konkurrens av nederländare, engelsmän och fransmän. Slavhandeln hade flera faser och modeller, från fängslandet av ofria afrikaner i inlandet till förvaringen och försäljningen vid kusten. Allra vidrigast var överfarten över Atlanten i de ”flytande likkistor” som skeppen ofta har liknats vid. Både i barackerna vid kusten och i båtarnas lastutrymmen rådde helvetiska förhållanden, med sjukdomar, trängsel, vattenbrist och hög dödlighet. Tack vare ögonvittnesskildringar känner vi till åtskilliga vidriga detaljer om strapatserna, som också skördade många sjömäns liv.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om triangelhandeln på 1600-talet och 1700-talet.Bild: Slavmarknad i Brasilien under 1800-talets början. Den tyske konstnären Johann Moritz Rugendas dokumenterade slavhandelns brutalitet genom sina detaljrika akvareller. På denna bild syns män, kvinnor och barn som säljs – några lagar mat över öppen eld. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt

England betraktas ofta, med rätta, som ett av världens mest monarkistiska länder. Kungakröningarna är lika pampiga som fordom och huset Windsor är sannolikt världens kändaste familj, trots (eller tack vare) alla skandaler.Likväl har engelsmännen under en kort men viktig period på 1600-talet faktiskt varit republik – och militärdiktatur. Efter ett uppslitande inbördeskrig avrättades kung Karl I och hans familj drevs i landsflykt. Hur var detta möjligt, och hur styrdes landet under de republikanska år som följde?En nyckelperson i utvecklingen var Oliver Cromwell, en av de mest omdiskuterade och betydelsefulla gestalterna i Englands historia. Han var adelsmannen från landsbygden som i kraft av sin enastående förmåga att skapa starka militära enheter blev en av de huvudansvariga bakom parlamentets seger i inbördeskriget mot kungen på 1640-talet. När en spricka därefter uppstod mellan parlamentet och armén ledde han den senare i kampen mot sina förra uppdragsgivare och slutade som envåldshärskare över öriket. Därefter vidtog en hastig serie fälttåg och förändringar av civilsamhället. Irländare och skottar kuvades, flottan blev världens starkaste (och förblev så i sekler), religionspolitiken vändes upp och ned och till och med julen förbjöds.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det engelska inbördeskriget på 1640-talet och den republikanska regim som Oliver Cromwell ledde under nästföljande decennium.Bild: Oliver Cromwell av Samuel Cooper. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt