VadPratarViOm

Mirre har checkat ut i Spanien. Jossan har gjort detsamma i Köpenhamn. Kvar finns två semesterhjärnor med ungefär samma arbetsmoral som en kommunal fontän i november. Så istället för att spela in något nytt rotade vi fram ett avsnitt som egentligen aldrig skulle lämna arkivet. Det finns förmodligen en anledning till det. Men eftersom vi gillar dåliga beslut lika mycket som ni gillar att lyssna på dem kommer det här. Varsågoda.

I veckans avsnitt tar vi oss an den lilla, obetydliga frågan: är midsommar bara fylla med PR-avdelning? Jossan förklarar varför nattbad och tält numera känns som socialt självskadebeteende, medan Mirre rasar mot Gothia Cup, veckan då Göteborg förvandlas till ett öppet ungdomsfängelse med benskydd. Dessutom försöker vi förstå varför fotbolls-VM får vuxna människor att skrika, gråta och förstöra relationer över ett gäng miljonärer som jagar samma boll?

I veckans avsnitt testar vi de 36 frågorna som ska skapa djup emotionell kontakt. Vi använder dem istället för att gräva fram gammalt skit, ifrågasätta varandras livsval och råka bli lite rörda på vägen.Det blir en märklig blandning av självinsikt, nostalgi och totalt urspårade sidospår. Vissa svar överraskar, andra bekräftar exakt det vi redan misstänkte om varandra. Och kanske lär vi känna varandra lite bättre. Tyvärr gör ni det också.

Den här veckan ligger ämnet oss extra varmt om hjärtat. Vi blir lite mer känslosamma än vanligt och pratar om identitet, trygghet och varför Pride fortfarande behövs. Vi hinner också ranta om fenomenet SD-bögar, dåliga beslut och Pridehistorier som ingen av de inblandade kan eller vill redogöra för i efterhand. Ett ovanligt rörande avsnitt. Fortfarande producerad av samma två idioter.

Mirre har representerat Sverige i Italien genom att konsumera ungefär 75 liter vin, överleva en härdsmälta på en toalett i Palermo och hålla ett bröllopstal som idag endast existerar som en vag känsla i kroppen. Hemma i Göteborg har Jossan blivit påkörd av en moped och därefter frivilligt gått på megaloppis i Majorna, ett beslut hon numera jämställer med självskadebeteende. Ett avsnitt om semester, sammanbrott och varför vuxenlivet just nu känns som en sjukt dåligt planerad skolresa.

I veckans avsnitt avhandlar vi mänsklighetens kanske mest underskattade uthållighetsidrott, småprat. Mirre erkänner dessutom ett och annat tveksamt barnomdöme genom åren, medan Jossan förklarar varför Göteborgsvarvet känns mindre som ett lopp och mer som en masspsykos med nummerlappar. Och så ställer vi den viktiga frågan: hur illa kan det egentligen gå om man råkar ta sömnmedicin när man egentligen var ute efter Novalucol?

I veckans avsnitt balanserar vi på gränsen mellan podd och kommunalt nödrop. Jossans kusin Gabriella gästar direkt från Dubai. Vi pratar om hur många red flags man egentligen får ha innan folk börjar ringa Länsstyrelsen och varför Gabriella inte längre kan bjuda hem folk utan att låta som en ursäktande djurparksskötare. Dessutom inser vi att om vi hade fått leda Eurovision hade Europa antagligen brutit all diplomatisk kontakt med Sverige innan finalen ens var över.

I veckans avsnitt inser vi att "vad räknas egentligen som sex?" är en fråga med betydligt fler följdfrågor än man kan tro. Vi dissekerar lesbisk logistik, bögigt finlir och en liten heteroavstickare för balansens skull. Jossan jämför strap on med bungyjump medan Mirre avslöjar att hans sexliv mer eller mindre gjort alla Göteborgs buskage till kulturella sevärdheter. Förvänta er något som rör sig mellan sexualundervisning och anmälan till HR.

I veckans avsnitt gör Mirre sitt årliga IQ-test och torskar direkt genom att kliva på 11:an mot Saltholmen i solsken, alltså kollektivtrafikens svar på att självmant gå in i en bastu med 200 främlingar och dåligt humör. Vi pratar också om Skatteverket och andra myndigheter som lyckas få en att känna sig som en scamad person varje gång man bara försöker vara en vanlig vuxen. Och så måste vi bara ta det: picknick. Den mest romantiserade formen av kaos. Idén är "så mysigt", verkligheten är gräs i maten, vind i allt och en konstant skam över att man frivilligt valt att sitta på marken som om man inte har stolar hemma,