Thomas intervjuer

”Ut kommer man, men hur”? Levande eller död, frågar sig ”den person som suttit inne i 38 år, på riksanstalter och inom svensk rättspsykiatri.

Det tog 18 år innan intervjupersonen fick sin första 4 timmars permission.

År 1986 blev den vi kallar ”55-åringen”, utpekad för brott. Brott som han påstår sig inte ha begått. Detta utpekande av ”55-åringen”, är fel säger han och jämför med mordet på Olof Palme där Lisbeth Palme pekar ut Christer Pettersson (som mördare av Olof Palme) Det skulle kunna innebära att han är oskyldigt utpekad. Christer Pettersson blev dömd i Tingsrätten, men friades senare i Hovrätten.

Jag som journalist har ingen möjlighet att veta om den jag intervjuar har fått en korrekt dom eller om vederbörande är ditsatt av någon. Det ställningstagandet gör jag inte. Däremot vill jag lyssna på dennes historia.

Tidigare har jag läst litteratur om människor som dömts för krigsbrott och blivit fängslade i 20 år upp till livstid. Det är annorlunda att intervjua en person som suttit inne mer än halva sitt liv.

Om någon är korrekt dömd finns det också ett brottsoffer som lider livslångt. Om någon inte är korrekt dömd är vederbörande kanske oskyldig.

Kan myndigheterna använda tvångsmedicinering och tvångsvård som en samhällets hämnd?

Finns det livsbegränsande medicinska cocktails inom rättspsykiatrin, för att förkorta livet på intagna, utan att tala om dödsstraff?

Finns det någon läkare/psykiatriker som tar ansvar för de cocktails de tvångsmedicinerar de intagna med?

Om du istället för fängelsestraff erhåller rättspsykiatrisk vård, vet du då om du kommer ut igen?

Rättspsykiatrin har egna lagar, säger den ”55-årige intagne”, som suttit inne i 38 år.

Är det så att läkare/psykiatriker/jurister inte vågar släppa ut en människa som de tror är institutionsskadad och inte klarar av att leva ett liv i frihet. Vem har den rätten att bestämma det? Om någon är för sjuk för att vara med i det öppna samhället, om detta fattar myndighetspersoner beslut. De personer som fattar beslut om att inte låta en människa släppas ut i samhället igen, hur pass kompetenta är dessa att bedöma sådana frågor? Hur bör kompetenserna se ut och vilka kompetenser behöver beslutsfattarna för att de skall fatta sådana beslut?

Jag tar i denna intervju inte ställning för om ett straff är rätt eller fel, den kapaciteten har inte jag eller många andra. Den fråga jag lyfter i den här intervjun är om det är stor skillnad på att placeras på rättspsykiatrisk anstalt istället för ett fängelse. Om vederbörande istället fått ett fängelsestraff hade vederbörande troligtvis varit en fri man ute i samhället för länge sedan. Vad är rätt och vad är fel? Det vet jag inte och den frågan lyfter vi överhuvudtaget inte här!

Tar läkare/psykiatriker inom rättspsykiatrin ansvar för de mediciner som eventuellt allvarligt kan skada sina klienter? Om tvångsmediciner är farliga för hälsan, hur ser ansvaret ut? Vad kan den som utsätts för tvångsmedicinering ha för rättigheter att inte få livsförkortande medicinska ”cocktails”?

Frågor: Hur mår en människa som suttit inlåst i 38 år samt vad krävs för att inte gå under rent mentalt för att överleva, som inlåst under så lång tid? Hur mycket tvångsmedicinering utsätts de tvångsintagna för?

Om man blivit utpekad för hemska brott, och nekar till de brott man är dömd för… som man inte anser sig vara skyldig till. Hur går man vidare när man varit inlåst sedan 1986, med enbart ett fåtal permissioner?

Intervjuad är en anonymiserad person; ”55-åringen” (En ålder som inte stämmer överens med verkligheten, bara ett namn), pga. ev. möjliga repressalier i någon form.

Intervjuare och producent Thomas Gjutarenäfve