Somna med Henrik

Sommaren är slut och jag är tillbaka. Min första arbetsdag. Jag börjar i barndomen, i Hökviken, där man cyklade överallt och ingen låste dörren. Två berättelser om cyklar och skrapsår. En om djup lera i ett dike. En om Pontus som sladdade för långt.Sen berättar jag vad jag har gjort i sommar. En del är sant. En del är falskt som vatten. Du får själv avgöra. Det handlar om Köpenhamn och secondhandbutiker med min dotter, om att vara pappa på sista versen. Om en fornlämningsturné, en liten kris i Funäsdalen och en sten som blev till för 1,7 miljarder år sedan. Om ensamhet, och om att inte lämna sig själv.Och så en nyhet. Jag har byggt en app till podden. Helt själv. Den finns i App Store nu, än så länge bara till iPhone.Godnatt. Sov gott.

Jag har hört någonstans att man bara kan vika vissa saker ett visst antal gånger. Till slut tar det stopp, och det går inte att vika mer. Det går så fort, hur många lager det blir när man börjar vika. Hur många gånger hade man behövt vika ett papper för att det ska nå upp till månen? Svaret är 42 gånger, eller om det var 43. Det är jättefå gånger. Det känns inte som att det är sant, men det är det. Ibland blir jag tokig på att vi är så inskolade i att registrera vad som är verkligt och inte. Det finns faktiskt forskning som visar att händelser i nuet kan påverka det förflutna.I dagens avsnitt berättar jag en historia du antagligen har hört förut. Det är en kung som blir förtjust i ett nytt spel. Spelet är schack, ett bräde med 64 rutor. Kungen vill tacka uppfinnaren och säger att han får välja sin egen belöning. Uppfinnaren ber om något som låter blygsamt: ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, fyra på den tredje, och så vidare, en fördubbling för varje av brädets 64 rutor. Kungen tycker det låter som en löjligt liten begäran och går med på det direkt. Men fördubbling är förrädisk. De första rutorna ger nästan ingenting, bara enstaka korn. Vid ruta 32 börjar det bli säckar med ris. Och på ruta 64 skulle mängden ris vara större än allt ris som någonsin odlats på jorden. Det jag tycker är häftigt är det där exakta ögonblicket i mitten av brädet, när det vänder, när det går från att vara en näve ris till att vara mer ris än vad som finns.Jag berättar också om när jag lekte med miniräknaren på telefonen och multiplicerade ett tal med sig själv. Resultatet blev för stort för att visas som vanliga siffror, i stället dök det upp ett litet e och några tecken till. Det lilla e:et är telefonens sätt att säga att den ger upp, talet är för stort. Sen pratar jag om googol, en etta med hundra nollor efter sig, uppkallat av ett barn. Jag tycker det är ett bra bevis för att man ska fråga barn om deras åsikt i vissa frågor.Hur många saker finns det egentligen i universum? De allra minsta sakerna? Det visar sig att det inte finns tillräckligt många av något, inte ens atomer, för att man ska kunna ha ett googol av det. Och det finns ett tal som är ännu större, ett tal som knappt går att tänka. Det heter googolplex, och det innehåller fler nollor än det finns atomer i hela universum.Jag börjar bli lite sömning själv. Jag är nära på att somna själv. Sov gott Somna.Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Vad jag har längtat efter det här, att bara få sitta ner, öppna käften och tala med dig. Som att vi är gamla kompisar. Som att vi är du med varandra. Jag vill slå ett slag för ordet du. Vad är det egentligen med att vi kallar varandra vi?Jag var på restaurang häromdagen och en servitör frågade om vi hunnit titta på menyn. Jag var ju bara en av vi. Min vän tror att det beror på att man inte vågar säga ni, men inte heller vill säga du. Språket förändras, allting ändras, och kanske är vi bara det som blir kvar när ingen vågar välja.Jag är annars en trevlig kund när jag är på restaurang. Men häromdagen åt jag med en kompis som vågar visa när han är missnöjd, utan att för den sakens skull vara otrevlig mot personalen. Bara rak och ärlig. Jag själv blir omedelbart nervös. Jag har en annan vän som helst vill stå kvar i hallen en stund innan vi sätter oss, för att känna av om restaurangen har rätt vibe. Jag menar inte att man ska dalta med serveringspersonal, de är ju vana vid att folk ställer krav. Men jag skulle aldrig kunna sätta mig i en situation där jag riskerar att göra någon ledsen. Jag vill vara en sån gäst som glöms bort samma sekund jag går ut genom dörren.Efter middagen åkte jag Voi till bilen jag parkerat en bit utanför stan, rakt genom allt festfolk. Ett vemod smög sig på, över att jag inte svänger mina lurviga längre. Men jag kände också att det finns en ny mening i mitt liv nu, en som inte är avhängig lurvsvänget. Något större och djupare. Jag saknar lite det där med att ständigt träffa nya kontakter, hur man kunde hamna i samtal med någon i toakön. Det händer fortfarande, men jag är inte lika mottaglig längre, inte lika intresserad av att snacka strunt. Efteråt gick vi till en pub, och jag satt där med något alkoholfritt i en värld som i stort sett är byggd för alkoholens skull. Ändå kändes det förvånansvärt skönt.Jag började fundera på de där sakerna som alltid är med i den här podcasten, de som har uppstått av bara slump. Hej Somna. Det är som det är, det som händer händer. Inget av det är uttänkt i förväg, ingenting jag bestämt att jag ska säga om och om igen. Det har bara blivit så, av en slump och i samspel med dig som lyssnar, år efter år. Det här rummet har vi byggt tillsammans, utan att vi någonsin pratat om det. Vi har vuxit ihop.Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Jag har ett minne från när jag var liten, då jag råkade slå på radion mitt under en inspelning. Det hördes en finlandssvensk röst som sa att ur barnens munnar får man höra sanningen. Den frasen har stannat i mig på något sätt sen dess.Idag ska jag berätta något. Bakom Äventyrsvargen ligger en liten samling hus, de påminner lite om husen i den där urgamla turkiska staden, jag kommer aldrig ihåg vad den heter. Där gäller en regel som alla känner till men ingen riktigt kan formulera: allting förvandlas, men ingenting förvandlas medan man tittar rakt på det. En stol kan bli en häger, en brödkavel kan bli en flod. Invånarna har lärt sig att aldrig fråga vad något är, bara vad det är just nu. Ingen av dem har rörliga leder heller, de rör sig med raka ben och raka armar, som legogubbar.Det bor en kvinna där som heter Ingegerd. Hon gillar inte förvandling, hon har protesterat mot den. Hon limmar fast sina ägodelar och skriver namn på dem med en tjock penna, sitter sedan uppe på nätterna och vaktar. Allt i samhället är för övrigt gjort av pappmaché. Människorna i byn förändras inte, förutom när de dör.Det finns också en gammal gubbe som heter Bror. Han minns hur allt var innan tingen började förvandlas, en gyllene tid då en sak bara var det den var. Ingen annan i byn tror riktigt på att den tiden fanns. Bror har en egen teori om varför det hela började, att det en gång var någon som glömde säga tack, och då tackade tingen för sig själva istället. Saker som inte känner sig behövda börjar leta efter att bli något annat, något mer användbart, kanske något mer älskat.Katterna däremot förvandlas aldrig och bryr sig inte det minsta om att allt annat gör det. De är fullständigt förlikade med att världen inte rör dem. Ibland önskar jag att jag var lite mer som de där katterna. Vad föredrar du, Somna? En värld där allting ändras hela tiden, eller en värld där allting hela tiden är detsamma? Sov gott Somna.Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Det är sent när jag spelar in det här, men det är fortfarande ljust ute. En koltrast sitter på taknocken och sjunger vemodigt. Jag minns kvällar när jag gick hem från någon fest, dimman låg över ängarna och en koltrast sjöng likadant då. Hur mår du, Somna? Jag mår ganska bra. Jag är inte helt klar med dagen än, men tänkte att jag skulle spela in ett avsnitt ändå. Ibland blir det si och så när man spelar in efter att dagen egentligen redan är slut, men ibland är det just då man öppnar en dörr till en värld man inte visste fanns.Ikväll läser jag ur barnboken Barbara Bankir, rikligt illustrerad. Barbara vaknar bredvid sin snarkande man Bosse, kliver upp, borstar tänderna och betraktar sig själv i spegeln. Är det fortfarande jag? Hon är med i samfällighetens bilpool in till stan, och idag är det Jäkeln som kör, han väntar aldrig, så hon får skynda ut och slår foten i tröskeln på vägen. Barbara jobbar på bank, i en byggnad hon känt utan och innan i 25 år.Dagens första kund är en rakryggad kvinna som dänger en portfölj på disken, full av spelmarker hon vunnit på casinot. Sen kommer en snäckförsäljare med 90 000 kronor i skrynkliga sedlar. Sist en liten man med bara tre ben, som undrar vad 9 kronor gömda i en madrass sedan 1961 skulle vara värda idag. Det är då Barbara kommer på att människor bara har två ben, och att allt det här måste vara en dröm. Hon vaknar. Och visst var det en dröm. Hon har ingen man, hon jobbar inte längre på bank, och hon heter inte ens Barbara Bankir. Hon är pensionär och bor i sin pappas gamla hus. Det ringer på dörren och där står Rickard Olsson. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hej Somna. Välkommen till den här timman av vad det nu är. Jag står inför ett val, Somna, men när du hör det här har valet redan gjorts. Det är både spännande och skrämmande. Idag ska jag berätta en historia som börjar mitt i handlingen: det är en smäll. Fönster skallrar, fåglar lyfter, och över Södermalm skingras fyra kajor åt var sitt väderstreck, precis som de lovat varandra.Öst-, Väst-, Nord- och Sydkajan, en kvartett som sedan ungdomen har ett löfte: vid första smäll som hörs flyger de åt var sitt håll och samlas sedan igen för att jämföra vad människorna haft för sig. Den här gången var smällen bara en bil som baktände på Folkungagatan, men samtalet dröjer sig kvar länge på taket. Kajorna pratar om att folk har slutat titta upp, att människor har tappat sin nyfikenhet och går med sina gamnackar och tittar ner i telefonen istället för på himlen, på skorna, på varandra.Mitt i alltihop kliver sotaren Gävlert Garnmärnan upp på taket med en flaska prosecco. Han känner igen dem, de där kajorna som alltid sitter och dömer människorna, och till slut öppnar de sina näbbar och pratar med honom. De presenterar sig kort för varandra. Det blir tyst ett tag, lite pinsamt, innan de hittar in på portkoder. Gävlert kan nämligen alla portkoder på Södermalm, och det visar sig att kajorna kan dem också. De skålar i prosecco och säger "nu lever vi". Stämningen är god ända tills Gävlert blir lite för berusad och gör ett övertramp. Kvällen får en vändning ingen såg komma, en vändning som slutar med Gävert som puttas ner av kajorna och landar på en droskhäst. Tiden är en konstig tunna. En sekund föds man, sen är man nunna. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/