MITT I NATUREN

Vi studerar de hungriga härmaporna runt termitstacken. Lyfter på pannbenet för att för att titta på den tredje hjärnhalvan. Bondsonen kopierar pappas kopia av pappa.

Vi studerar hanarnas beteenden utanför Spy Bar. Hyllar elefanters kommunikationsmönster. Dekonstruerar matematiken i en fågelsvärm.

S01E09 - Tack Einstein. Förlåt Nick Cave.I en parallell verklighet nära dig sitter mörkermagikern och mystikmusikern Nick Cave ensam på en stol framför scenen på en gammal teater och bedömer en talangtävling för musikmaskiner.I myllret av artificiellt intelligenta instrumentalister hörs viskningar från balkongens dammiga säten. Två ettriga fysiker bråkar om vem som känner Universum bäst:- Hon älskar blommor!- Nej, hon älskar choklad!Kosmos fnissar finurligt i bakgrunden åt de tafatta friarnas försök att sammanfatta henne genom sina begränsade av evolutionen karvade aphjärnor. Välj valfri grävmaskin och välkommen ner i klustret av kaninhål inuti kaninhålen.Tack Einstein.Förlåt Nick Cave.

S01E08 - Slutet på alltGuldkalven Andrew Tate rabblar namnen på sina Rolexklockor som ett symfoniskt radband medan han klänger sig fast med armarna runt den spruckna masten på Illusionernas skepp medan Herakleitos guppar runt sittandes på en flytande öltunna mitt i den teknologiska malströmmen. Nihilisten som vaggar sig själv till tomhet i ena hörnet på det fuktiga däcket.Ashkan skjuter hål på bästsäljande böcker medan Navid parafraserar paradoxer. Mänsklighetens kollektiva amygdala svullen som en traumatiserad klitoris.Rosa natthimlar. Rulla eftertexter.

S01E07 - När lamstern tystnarEn dvärghamster och en lama går på första dejten på McDonalds i Enköping och blir genast förälskade. Resultatet av deras fluffiga kärlek blir symbolen för mänsklighetens nyfikenhet till vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Är vi gudomliga magiker i kosmos eller mekaniska myror som slavar under Fantasins mystiska krafter?

S01E06 - Sjunde sinnetMörkret fäller sina kupade händer över de två skuggorna som hukar över vedhögen.Regndropparna är fuktiga fallande örfilar.Ovanför cirkulerar ett notblad av svarta prickar.Väntandes på sin tur att sätta näbben i varmt kött.Huttrande kroppar.Elden lyser med sin frånvaro.Ashkan försöker göra mening av nonsens (non-sense, icke-sinne).Navid sorterar sinnena i en hierarki.(Ser du vad jag ser? Jag hör dig. Känner du?)Den sjätte sagan har ingen början och inget slut.Ett rutnät av sånger som vilar över fälten.Vem ska minnas oss när vi lagras så labilt?

S01E05 - Vad har kärleken att göra med det?Träden släpper taget om sina löv och ser dem virvla mot den frusna marken i en långsam sista dans. Gnistorna från elden speglas mellan ögonen som vaktar den. Vintern penslar landskapet med en frostig glasyr medan björnar och igelkottar backar baklänges in i sina gömmor för att skeda varandras fluffiga hjärtan. I väntan på ljuset härdar vi ut i mörkret. I väntan på att bli valda i kärlek härdar vi ut på den inre fotbollsplanen.(Innerst inne är vi fortfarande 10 år gamla och fasar inför att bli valda sist till laget i grusplanens dammiga beslutsångest)Ashkan minns de sammanbitna käkarnas tyrranni medan han satt i den ringlande sorgekaraven på väg till möbelhusets museum av döda ting. Navid minns den franska tenniscoachens elektriska blick på nattbussen i Bangkok och de två läkarstudenternas putande läppar i den smutsiga baren i Amsterdam.Hur gör du när du älskar?Frågan ekar mellan bergsväggarna och lägger sig till slut för att ta en powernap i dalens stelfrusna buskage. Kärleken sparkar upp dörren från det trånga rummet där paret sitter rygg mot rygg i en förstelnad dans. Frimärksamlaren kliver ut från garagets dammiga hyllor och bländas av vintersolens skoningslösa pushnotiser.De ovalda älskade pojkarna som gång på gång låser in allt och alla de inte kan kontrollera: i terrarier, slöjor och fängelser.(Hör gör du när du älskar?)

S01E04 - Pojken med svavelstickornaMedan barnen i byn faller baklänges in i de inre stjärnhimlarna patrulleras stigarna mellan hyddorna av vaksamhets uppspärrade blickar. Krigarna uppställda på gränsen till vildmarken; stolta fyrtorn som scannar ytterkanternas konturlösa mörker. Pojkprinsarnas viskande vålnader i vinden. Piskar upp till hat i vallmoblommornas infekterade kommentarsfält.Ashkan bakar en mångbottnad kaostårta ur degen av missnöje som jäser i källaren hos Höghusstammen i Norr. Lättklädda vintervandrare som huttrar i 42 minusgrader. Navid matar hyenorna som närmar sig lägerelden med sotiga marshmallows och gräddbakelser infuserade med hopp om framtiden. Prokrastinerar den annalkande stormen som klöser sig fram genom trädkronorna.Ögonblicket är den smuliga skivan från Tidens lagrade mögelost. Kartan som desperat approprierar Verkligheten.(Vi har aldrig haft någon kontroll hjärtat)Och snart är de här. Med bitterhet i ena handen och det svarta missriktade hoppet i andra. Omskakade av Existensens förtryckande onåd riktar de sina anklagande pekfingrar i alla väderstreck för att utröna var doften av gas kommer ifrån. (Utan att en enda gång peka inåt i sig själva)

S01E03 - Tibetan monks on a planeMellan de två byarna löper en riven remsa land där gatorna saknar namn, där krigaren vilar mot sina svärd och Tiden lutar sitt trötta tickande huvud mot Oändlighetens stadiga axel.Tystnaden hänger upp en hängmatta mellan två ögonblick. Träden skakar sina gröna dreadlocks i Vindens susande Requiem och varje nattvaken uggla trär barndomsminnen på ett halmstrå av tacksamhet.(Har vi ens ett språk för att börja sjunga om den dagen då vi inte är kvar?)Ashkan minns hur fötterna frös fast i golvet första gången han såg en död människa. Hur han i ögonvrån visste att kroppen han stirrade på var helt obebodd. Navid fyller ett brinnande plan med tibetanska dödsmunkar för att långsamt börja umgås med sin egen nedräkning.Sagan om den sista dörren: Det glödande handtaget till portalen som lyser sitt stora svarta frågetecken i kladdig neon. Alla de som gick för att köpa cigaretter och aldrig kom tillbaka. Deras kroppar slukades upp av Natten. Kläderna kvar i en hög på marken i en gränd några kilometer bort.Och allt som blev kvar var stelnade fotografier, den kvarglömda doften i en stickad tröja och sagorna vi fortsätter berätta: om alla de som inte längre sitter med oss vid lägerelden.