Nisse presenterar: Världens bästa poplåt

Undersökningen om popmusikens mörka sida går vidare. Gräver djupare. Idag tittar vi närmre på mannen vars namn hela tiden dyker upp i utredningarna. Bob Ezrin. Ibland förövare, ibland offer, alltid i centrum. Han är den legendariska producenten bakom den bästa popmusiken men hur gick det till? Det här är den officiella och definitiva topplistan! De fem bästa låtarna som Ezrin har producerat och vad han var tvungen att göra för att producera dem. Galen vetenskapsman som hänsynslöst skapar stor konst ur rockmusiker och kokain eller en hjälte som är beredd att tänja en smula på gränserna för vår skull? Häng med! Det blir djupa toner av lila, tomtar på rymmen, galna basister, kommersiella självmord och kanadensisk pubrock som drabbas av partyitis - tydligen en svår sjukdom som leder till usla/genialiska rim.Det är en topplista så låtlistan nedanför är verkligen SPOILER! Läs på egen risk..................SPOILER! VARNING! UNDVIK!..,.......Immigrant Song, Nisse (dvs jag som spelar Led Zeppelin fast på synth)Portable Door, Deep PurpleNo Man's Land, Alice Cooper (soloartisten)Another Brick in the Wall, Pink FloydComfortably Numb, Pink FloydThe Kids, Lou ReedThis Beat Goes On, The KingsSwitching to Glide, The Kings

Manchester. Manchester är staden där den bästa brittiska rockmusiken tog form, det är där den brittiska moderna folkmusiken föddes, det är där drogen ecstasy fick sitt genombrott när Manchester blev Madchester och dansade genom nätterna i slutet av 1980-talet. Där studerade Karl Marx hur arbetarna på Engels fabrik producerade ett mervärde och det var där han började skriva Kapitalet, försörjd av mervärdet från Engels fabrik, om att det är lite dumt att ta mervärdet från arbetarna. H.G. Wells såg fabrikerna han med. Hittade inspirationen till sin genombrottsroman Tidsmaskinen bland fabrikssotet och ingenjörerna som utvecklade maskinerna. Manchester är också en brottsplats. Förövaren är Noel Gallagher och han och hans orkester genomförde en av musikhistoriens mest listiga kupper. De trodde de skulle komma undan. Och det gjorde de nästan. Men nu rasar allt. De är rökta. Det här är berättelsen om hur Ace Frehley uppfann britpop, skrev en av dess främsta låtar, men ändå är det ingen som pratar om honom när britpop diskuteras. Vem vann - Blur eller Oasis? Eller om du är pretto: Pulp eller Suede? Svaret är att ingen av dem vann. Det var Ace som vann. Sen blev han rånad. Det är också berättelsen om Manchester som musikalisk ground zero. Dags för mer true crime, alltså! Häng med! Spoiler på avsnittets låtar nedan...............(Är du säker? Det är SPOILERS!!!!!!!).......Dirty Old Town, Ewan MacColl och Peggy SeegerThe Ballad of Stalin, Ewan MacCollI'm Telling You Now, Freddie and The DreamersDonna, 10ccDesmond, Happy MondaysI'd Like to Teach the World to Sing, No way SisOuch!, The RutlesSupersonic, OasisCherry Medicine, Ace FrehleyÄr det här så bra det blir?, Nils Karlsson

Hit or Kiss hoppar lite i kronologin och går från enastående märkliga Peter Criss 1978 till hans då okända ersättare Anton Figs fullständiga musikaliska trumtriumf Unmasked från 1980. Vi kommer inte glömma bort de andra skivorna men Unmasked skrek efter uppmärksamhet. Älska mig, säger Unmasked från skivbacken och när skivorna börjar prata med en så måste man lyssna för annars så blir de ledsna. Unmasked hamnar sällan högt upp på folks listor över bästa Kiss-skivorna, precis som Peter Criss, men det är märkligt att det är så. För Unmasked är fantastisk. På ytan framstår den som en lite för välpolerad popbagatell som saknar personlighet och det där amatörmässigt härliga rock och roll de första skivorna har men det finns något under ytan, inte bara en Torpedo Girl, som är stort. Utforskande. Genialiskt.På Unmasked försöker Kiss göra något nytt. Det är sista gången i deras karriär. Vi har bländande poplåtar, det finns INGEN refräng på skivan som inte lätt hade varit den mest envetet trallvänligt ihågkombara på någon av deras tidigare skivor. Paul Stanley når sin pophöjdpunkt här. Ace spelar gitarrsolon som tillhör hans bästa. Inte bara på hans egna tre låtar men solot på What Makes the World Go Round är så briljant att det övergår allt förstånd. Hans solon låter traditionellt Kiss men också nytt. Unmasked dryper av dekadent New York-New Wave med syntar som tar bandet till helt nya nivåer. Framförallt på Genes låtar men inte bara där. Och Gene skriver för en gångs skull utan att bry sig om sin demonroll. Mest av allt är Unmasked Anton Figs skiva. Hans trumspel håller samman allting och till skillnad från på Dynasty där hans uppgift var att låta som Peter Criss spelar Fig som Fig och ingen annan. Fig är briljant. Det svänger ordentligt. Mer än det gjort sedan Dressed to Kill men det svänger helt annorlunda än det gjorde med Criss. Det finns inte ett trumslag på Unmasked som kan ifrågasättas. Det här är perfektion. Följ med mig och Sväva in i ett unikt ljudlandskap och dröm er bort tillsammans med oss! Häng med!

Peter Criss soloskiva från 1978 är den av Kiss skivor, om vi räknar alla med Kiss logtyp på som Kisskivor, som oftast hamnar sist när fans eller kritiker ska rangordna dem. Är det befogat? Är kattens utflykt på egen hand verkligen så makalöst värdelös som ryktet gör gällande? Nej, det är den inte. Långt ifrån. I Peter Criss har vi en skiva som på sina håll snuddar vid det fantastiska och ibland rent av når det. Kommersiellt hade den ingen chans och vem den tänkta publiken var är oklart. Men det är en skiva som avslöjar Criss drömmar om rock n roll utan smink, utan eld och blod och raketer. Criss drömmer om groovet. Samtidigt drömmer han om att visa att det inte var en slump att hans Beth var Kiss största hit dittills. Han ville visa att Beth inte bara var producenten Bob Ezrins förtjänst. Han brottades med dålig självkänsla och soloskivan var hans chans att visa både sig själv och andra att han hade vad som krävdes för både vara bandets stora stjärna och för en egen karriär vid sidan. Criss skiva pekar på ett helt otroligt mod eftersom Criss inte låter sig hindras av detaljer som att han inte kan skriva låtar, spela i ungefär samma tempo en hel låt eller ens stå på benen. Det finns något väldigt vackert i det. Något älskvärt. Häng med mig och Sväva in i ett märkligt ljudlandskap som inte liknar något annat i Kiss samlande verk. Gud gav rockenroll till oss.

Med Metallicas svarta blev hårdrocken mainstream i ett drygt decennium och Metallicas svarta hade inte fått det genomslag den fick om det inte varit för Guns N' Roses framgång med Appetite for Destruction som visade att det går att sälja hård hårdrock utan Desmond Child eller permanentade frisyrer. I centrum för båda bandens succéer stod två gitarriff som krävde uppmärksamhet och skivköp. Enter Sandman och Sweet Child O' Mine. Briljanta riff. Briljanta riff som får oss att betrakta Kirk Hammett och Slash som gudar bland män. Men tänk lever vi en lögn? Tänk så är vi utsatta för en Operation: Mindcrime som får oss att blunda för den verkliga verkligheten?Världens bästa poplåt går till botten med saken. Metallica fyller fortfarande arenor. Guns N' Roses säljer fortfarande slut på biljetterna. Hårdrocken är fortfarande folklig. Men tänk så bygger deras och hårdrockens framgångar inte bara på deras egna hårda arbete utan också på en femtonårig flicka som vågade drömma om att spela progrock kombinerat med hårdrock i London 1976? Tänk så finns det en bortglömd hjältinna vi borde hylla och resa statyer över? Vem vet? Kära jury, det är dags att öppna ytterligare ett cold case. Det är dags att skipa rättvisa. Häng med.Spoilers om vilka låtar som är med nedan:........(VARNING! SPOILERS!).....Enter Sandman, MetallicaTapping into the Emotional Void, ExcelSweet Child O' Mine, Guns N' RosesUnpublished Critics, Australian CrawlButterfly Queen, Canis Major

Det finns ett speciellt släkte män som älskar sina ljudanläggningar mer än de älskar något annat. Homo Hifidelicus. De brukar samlas i stereobutiker för att lyssna på hur den nya högtalaren klarar av att spela Disturbed. Det är såklart ett brott mot mänskligheten att tvinga stackars butiksarbetare att höra samma eländiga låt hela tiden men det är sorgligt nog en naturlag. Det här avsnittet handlar om en pianoslinga som dyker upp på många olika skivor och i många olika sammanhang. De flesta som spelar det har snott det från Alice Cooper men även om Disturbed, David Guetta och John Grant TROR att de stulit det från Alice Cooper så är det inte så enkelt. För Alice Cooper hade också stulit det. Cooper stal det från en kille som redan varit jättedöd i 130 år när Cooper norpade hans slinga. Den första rockstjärnan. En man vars namn när han var som mest populär var synonymt med könssjukdom i Genua. Häng med!SPOILERS KOMMER NEDAN: Låtarna som spelas i avsnittet........Sa jag spoiler? Det blir spoiler........One of these Days - Pink FloydThe Sound of Silence - DisturbedDangerous - David Guetta ft. Sam SmithMarz - John GrantSteven - Alice CooperPaganini, Carpice Op 1 No. 2 - Itzhak Perlman

Eftersom Hit or Kiss ändå bröt den kronologiska ordningen på genomlyssningen av Kiss skivor genom att lyssna på Paul Stanleys soloskiva från 1978 förra gängen så betar vi av alla soloskivorna när vi ändå är igång. Turen har kommit till Gene Simmons eftersom vi tar skivorna i den ordning Kiss syns på den affisch man kunde pussla ihop om man köpte alla fyra skivorna. Året är alltså 1978. Kiss är fyra medlemmar och för att hålla sams och tjäna jättemycket pengar så gör de varsin soloskiva. Paul Stanleys visade sig vara mycket bättre än jag mindes den även om den inte med den bästa av viljor kan beskrivas som originell. Paul hade inga ambitioner att distansera sig från den roll han spelade i Kiss men Gene försökte visa andra sidor än demonen med omättlig sexualitet. Lyckas han? Vi lyssnar tillsammans och ser hur det går! Häng med!

På grund av havererade hårddiskar och slampiga slutsteg gör förhandsversionen av Hit or Kiss ett hopp till vad som egentligen är det åttonde avsnittet av den genomgång av Kiss officiellt utgivna studioinspelningar jag och Sväva gör på grund av dårskap eller en ovilja att se det ofrånkomliga i att vi förr eller senare kommer fram till Hot in the Shade. Jag har vid det här laget insett att Kiss är precis så magiskt faktiska som jag minns dem från när jag var mellan tio och fjorton. Inget kan krossa min återfunna kärlek till det hetaste bandet i världen. Eller? Eller tar det slut med soloskivorna från 1978? Det är med rädsla jag startar Paul Stanleys LP. Borde man kanske egentligen låtsas som att Kiss slutade spela in låtar efter fjärde sidan på Alive II och därför hade Rocket Ride som en av sina sista låtar och därför slutade på topp? Inte då! Paul Stanleys skiva kanske inte är originell eller ens bra om man använder ordet bra på ett sätt där det har någon sorts betydelse men rolig är den! Sväva har en annan ingång. Hon är arg för att Stanley inte är Simmons och tycker att det är oförlåtligt. Men inte kan hon hålla i sin ilska genom hela skivan? Dessutom avslöjar hon den oanade kopplingen mellan Paul Stanley och Markoolio. Häng med!