Militärhistoriepodden

Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain. 

Det tyska anfallet på Belgien och Frankrike i augusti 1914 hade stoppats upp i och med slaget vid Marne i september. Fronten hade därefter stabiliserats i en lång skyttegravslinje genom hela norra Frankrike och Belgien till Engelska kanalen. Krigsåret 1915 skulle karaktäriseras av de allierades förhoppningar om ett genombrott.Stora satsningar gjordes, men de resulterade i omfattande förluster i människoliv. Tyskarna å sin sida höll sig på defensiven eftersom de samtidigt genomförde en offensiv mot Ryssland. Trots detta introducerade tyskarna gas som ett aktivt stridsmedel vid Ypres i april 1915, vilket tog de allierade fullständigt på sängen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved skyttegravskriget på västfronten 1915. Det övergripande problemet var att ingen av sidorna i kriget var förberedd på de utmaningar som skyttegravskriget innebar. De allierades förhoppningar om att kunna nå ett avgörande i kriget vändes mot slutet av året till stor besvikelse och näst intill uppgivenhet.Problemet var att den offensiva taktiken var helt underlägsen defensiven. De tyska skyttegravslinjerna, som var utbyggda med flera parallella linjer och gav djup i försvaret, var övermäktiga. Artilleriets oförmåga var en betydande orsak till misslyckandet. Det lättare fältartilleri som dominerade på den allierade sidan, inte minst den franska 75 mm-kanonen, var för klent för att på allvar slå ut taggtråd i ingenmansland, tyska kulsprutenästen och skyddsrum. Det krävdes mer och tyngre artilleri och, inte minst, fler spränggranater som kunde penetrera marken och verkligen få verkan på de tyska försvarslinjerna. Till detta kom oförmågan att kraftsamla tillräckliga mängder soldater och uppnå den överraskning som krävdes. Resultatet blev enorma förluster som chockade alla.Under det som brukar kallas det andra slaget vid Ypres, 22 april – 25 maj, använde tyskarna klorgas med stor framgång – åtminstone inledningsvis. Bakgrunden till offensiven var ett försök att pressa de allierade och avleda deras uppmärksamhet medan huvudfokus för tyskarna låg på kriget vid östfronten. Anfallets inledning blev en stor framgång för tyskarna. Gasen överraskade de allierade och lämnade ett stort hål i deras linjer då soldater dog, skadades eller flydde. Trots gasanfallets framgång lyckades tyskarna inte utnyttja övertaget för att nå ett fullständigt genombrott. Skälet var bristen på förstärkningar som kunde sättas in innan britter och fransmän hade återhämtat sig från den första chocken.Gasen hade i och med det tyska anfallet kommit för att stanna som ett aktivt stridsmedel. Utvecklingen gick snabbt framåt under de kommande månaderna och åren, både vad gäller nya gaser, hur de användes och hur man skyddade sig mot gasanfall.Bild: Tyska trupper släpper ut klorgas vid Ypres i april 1915. Gasen kom att förändra krigföringen på västfronten och blev ett av första världskrigets mest fruktade vapen. Målningen The First German Gas Attack at Ypres av William Roberts skildrar det tyska gasanfallet mot franska och kanadensiska soldater. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Lyssna också på Alexander den store och slaget vid IssusBild: Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602

Julius Caesars fälttåg i Gallien var till en början en rasande succé. Det inleddes 58 f.v.t. med en till synes blygsam provokation i transalpinska Gallien (dagens södra Frankrike) av den nyutnämnde prokonsuln Julius Caesar.Gallerna, trots sin tapperhet och slughet i strid, saknade den disciplin, organisation och logistiska förmåga som kännetecknade den romerska krigsmakten. Kampanjen utvecklades snabbt till en serie spektakulära slag, belägringar och diplomatiska intriger som ekar in i vår tid.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor Martin Hårdstedt Caesars fälttåg i Gallien.Caesars legioner kunde vinna seger efter seger och avancera genom Gallien, ända upp till dagens Belgien och engelska kanalen. Han genomförde även en kortare expedition till de brittiska öarna. Framgångarna resulterade i ökad handel med Rom, inklusive export av vin, slavar och naturresurser. För Caesar och hans allierade innebar kriget enorma ekonomiska vinster och en stärkt maktbas i Rom.Men missnöjet i Gallien växte. Trots Caesars försök till allianser och traktat var den romerska expansionen omöjlig att stoppa. Till slut slöt sig flera stammar samman för att göra motstånd. Ledarskapet togs av Vercingetorix, kung över arvernerna. Han förstod att romerska legioner inte kunde besegras i öppen strid. I stället satsade han på gerillataktik och strategiska manövrar för att destabilisera fienden. Inledningsvis var han framgångsrik och Caesar led ett nederlag vid Gergovia.Slutligen fann sig Vercingetorix instängd i Alesia, där Caesar demonstrerade sin beslutsamhet genom att genomföra en mästerlig belägring. Alesias fall blev det avgörande slaget som säkrade den romerska dominansen över Gallien och lade grunden för Caesars triumf i Rom – och republikens slutliga fall.Kriget var tätt sammanflätat med den inrikespolitiska situationen i Rom, där komplexa falangstrider pågick. Caesars militära framgångar stärkte hans maktposition, men vid hans återkomst 51 f.v.t. var den Romerska republiken på randen till kollaps. När Caesar korsade floden Rubicon inleddes det inbördeskrig som skulle förändra Rom för alltid.Bildtext: Vercingetorix kastar sina vapen vid Julius Caesars fötter. Belägringen av Alesia 52 f.v.t. blev det avgörande slaget i Caesars galliska fälttåg. Efter månader av svält tvingades Vercingetorix att kapitulera inför den romerska övermakten. 1899, av Lionel-Noël Royer Källa: Musée CROZATIER du Puy-en-Velay Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.t.Klippare: Emanuel Lehtonen

Med en stor armada om 130 skepp och 20 000 soldater skulle Filip II av Spanien erövra, England och återinföra katolicismen. Från Flandern skulle ytterligare soldater föras över till det brittiska öarna. Världens mäktigaste flotta skulle krossa allt engelskt motstånd i Engelska kanalen och bana väg för invasionen. Men det blev inte så.Engelsmännen ledda av sin drottning Elisabet och med befälhavare som Sir Francis Drake och Sir Thomas Howard förhindrade landstigningen. I stället för ett intåg i triumf i London slutade allt med en spansk katastrof. Mer än 50 fartyg förliste och kom aldrig hem. Hälften av soldaterna och sjömannen på de spanska fartygen omkom.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de klassiska marinoperationerna i Europas historia.Konflikterna mellan Spanien och England handlade om flera saker. Engelsmännen hade under Elisabets far Henrik VIII valt att frånsäga sig katolicismen och skapa en ny statskontrollerad anglikansk kyrka. Den katolska tronpretendenten Mary Queen of Scots avrättades och genom släktband kom Filip III av Spanien att kunna hävda rätt till den engelska tronen. Stödda av bland annat påven skulle England erövras och Elisabet störtas.Dessutom hade engelska örlogsfartyg bedrivit piratverksamhet mot spansk handel i Karibien under befälhavare som Sir Francis Drake. På detta skulle det nu bli ett slut. Till detta kan läggas av engelsmännen länge stött upproret mot spanjorerna i Nederländerna vilket naturligtvis Filip II ville förhindra. Spanien ville återta de norra delarna av sina besittningar i Nederländerna och krossa upproret ifred utan inblandning.Kärnan i den spanska armadan var de stora örlogsfartygen som hade höga överbyggnader och mängder av soldater ombord för att kunna äntra och erövra motståndarnas fartyg. På samma sätt som under slaget vid Lepanto 1571 mot osmanerna var det en äntringsstrid som spanjorerna förväntade sig och som de var överlägsna på. Men engelsmännen hade under ledningen av bland annat Sir John Hawkins utvecklat sina örlogsfartyg och sin taktik mot att undvika äntringsstriden. I stället hade de engelska fartygen långskjutande kanoner och var bättre anpassade för strid på avstånd. Striden mot armadan 1588 utgör på flera sätt en vändpunkt i sjökrigföringen. Årtiondena efter Armadans misslyckande 1588 kom sjökrigföringen att genomgå en omfattande utveckling som inte minst engelsmännen skulle bli leda.Spanjorerna höll samma sin flotta när de närmade sig de brittiska öarna. De var skickliga på att segla i formation. Engelsmännen å sin sida inlät sig inte äntringsstrid utan besköt de spanska fartygen på distans. Ett sorts dödläge inträffade där ingen av kombattanterna kom åt varandra för ett avgörande. Spanjorernas plan att hämta soldater från Nederländerna misslyckades eftersom det var omöjligt att få soldaterna över Engelska kanalen så länge som den engelska flottan var intakt och kunde hota. Spanska armadan tvingades inse att den inte kunde lösa sin uppgift. Befälhavaren hertigen av Medina Sidonia måste desperat föra flotta hem via en rutt norr om de brittiska öarna. Det som slutligen beseglade armadans öde var stormarna norr om de brittiska öarna. Minst 30 fartyg förliste på den irländska kusten.Bild: Den spanska armadan av Jan Luyken, 1679, Wikipedia, Public Domain.Om man vill läsa något mer om Spanska armadan kan Rupert Matthew bok The Spanish Armada. A Campaign in Context rekommenderas.

Spansk-amerikanska kriget 1898 utlöstes av en olycka den 15 februari när det amerikanska pansarskeppet USS Maine exploderade och sjönk i Havannas hamn på Kuba. Kuba var spansk och det amerikanska fartyget var på plats för att skydda amerikanska intressen och amerikanska medborgare.Händelsen blev den tändande gnistan i en konflikt mellan Spanien och USA om in flytandet i Västindien och på Filippinerna. Kriget 1898 skapade ett amerikanskt imperium och avslutade Spaniens ställning som kolonialmakt på det västra halvklotet.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett kort men ändå på många sätt betydelsefullt krig. Kanske tillhör det spansk-amerikanska kriget 1898 de lite bortglömda militära konflikter som trots allt har fått stora konsekvenser.USA tog i och med kriget på allvar steget fullt ut mot att bli en imperiemakt. Detta var inte en självklarhet. USA hade under 1700-talets slut skapats genom en frihetskamp bort från det brittiska styret. Nu i slutet av 1800-talet fanns starka krafter som ville utveckla USA till en imperiemakt.Kriget 1898 brukar i Spanien betecknas som den stora katastrofen. Spanien var långt ifrån sina fornstora dagar på 1500- och 1600-talet då landet var en ledande stat i Europa och världen. Kriget mot USA kom synnerligen ovälkommet och den spanska regimen hade inga resurser att föra kriget, men måste samtidigt anta utmaning för att inte riskera att få hemmaopinionen mot sig.Krigets utgång med förlusten av allt det som återstod av besittningarna i Västindien och Filippinerna innebar att Spanien var en europeiska stat med mindre områden i Nordafrika. En mental kris infall sig som faktiskt i slutänden tvärtemot vad man hade kunnat tänka sig stärkte spanjorerna. Ur katastrofen 1898 föddes en vitaliserat Spanien. Den nya generationen av spanjorer blickade framåt och lade imperiet bakom sig.Kriget blev ur militär synvinkel en blygsam historia. Framföra allt handlade det om hur den överlägsna amerikansk flottan snabbt besegrade den spansk flottan. På Kuba landsteg en amerikansk expeditionskår som så småningom kunde intag Santiago. På Filippinerna kontrollerades Manila snabbt, men det amerikanska maktövertagandet blev inte så enkelt på övriga delar av ögruppen. På kriget 1898 följde ett inbördeskrig mot filippinska separatister som inte ville leva under amerikanskt styre.Den som vill läsa vidare kan med fördel välja Angus Konstams San Juan Hill 1898 : America's emergence as a world power (1998) eller Joseph Smith The Spanish-American War : conflict in the Caribbean and the Pacific, 1895-1902 (1994).Lyssna också på Kom ihåg Alamo – nederlaget som byggde Texas.Bild: Spanskt infanteri på Filipinerna under Spansk-amerikanska kriget 1898, Wikipedia, Public Domain.

Den 24 februari 2025 har Ukrainakriget pågått i tre år. Antalet stupade och skadade soldater räknas i hundratusentals. Antalet offer är i dagsläget inte fullt känt. Till detta kan läggas civila döda i tusentals, krigsbrott och materiell förstörelse. Rapporter från slagfältet vittnar om ett brutalt utnötningskrig.I detta tillbakablickande avsnitt om Ukrainakriget efter tre år försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved reda ut vad som hänt och vad vi kan förvänta oss ligger i framtiden. Mycket är osäkert när det gäller Rysslands agerande och västmakternas stöd. Att försöka förutsäga utvecklingen förefaller omöjligt.Det krig som förs i Ukraina är både modernt och gammeldags till sin natur. Drönare och nya långdistansmissiler har gett nya dimensioner, samtidigt som artilleri och minor utgör de stora hindren för att nå ett genombrott för båda sidor i kriget. Gemensamt för den ukrainska och den ryska krigföringen är oförmågan att överta luftherraväldet. Det tillsammans med uppenbara brister i ledningen av större förband minskar möjligheten att bryta dödläget. Kriget förs längs en lång front som mindre sammanstötningar mellan grupper, plutoner och kompanier. Drönarna plågar soldaterna i sina skyttegravslinjer och stora drönare tillsammans med långdistansmissiler tvingar stridsfordonen att gruppera allt längre från fronten. Kriget förs på ett sätt som för tankarna tillbaka till västfronten under första världskriget.På strategisk nivå är frågetecknen många. Maktskiftet i Vita huset ställer frågan om USA under Trump kommer att minska eller förändra sitt stöd till Ukraina. Frågan är också hur de västeuropeiska staterna, främst Storbritannien, Tyskland och Frankrike, ser på sitt stöd i framtiden. Kommer Ukraina tvingas att acceptera en orättfärdig fred för att få slut på ett krig som sakta nöter ner den nya unga demokratin?Bild: Monument över Ukrainas fallna försvarare som dödades i rysk-ukrainska kriget år 2022: Grekiska utrikesministeriet. Wikipedia. CC BY-SA 2.0.Klippare: Emanuel Lehtonen

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök.  Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobiski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate : Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683 : Christian Europe repels the Ottomans (2008).