Share
Militärhistoriepodden
Tysklands invasion av neutrala Belgien 1914
Första världskriget inleddes på allvar den 4 augusti 1914 när den tyska armén gick över den belgiska gränsen. Det första hindret för tyskarna var fästningarna kring staden Liége som behärskade de viktiga broarna över gränsfloderna och det belgiska järnvägssystemet.
De belgiska fästningarna visade sig inte utgöra något större hinder för tyskarna som snabbt kunde slå ut de föråldrade fästningarna med moderna tunga haubitsar. Vägen genom Belgien låg öppen och målet att kringgå och ringa in den franska armén i enlighet med Schlieffenplanen verkade kunna nås som tyskarna hade tänkt.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved serien om första världskriget. Det tyska anfallet på Belgien den 4 augusti innebar en kränkning av en neutral stat och konsekvensen blev en brittisk krigsförklaring mot Tyskland då britterna lovat att garantera Belgiens suveränitet. Redan den 2 augusti hade Luxemburg ockuperats och Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti.
Den tyska Schlieffenplanen innebar att Frankrike snabbt skulle besegras för att sedan möjliggöra för den tyska armén att omgruppera och möta en väntad ryska invasion österifrån. Grundidén i planen var att kringgå det franska försvaret genom en stor strategisk flankmarsch genom Belgien som skulle placera starka tyska styrkor väster om Paris. Samtidigt skulle tyska styrkor i gränsprovinserna i Elsass-Lothringen binda huvuddelen av den franska armén tillräckligt länge för att fransmännen skulle gå i fällan. Den franska krigsplaneringen – Plan XVII – spelade tyskarna i händerna så till vida att den innebar ett franskt anfall österut för att ockupera och återta de före detta franska provinserna Alsace-Lorraine.
Väl inne i Belgien mötte tyskarna den brittiska expeditionskåren BEF på drygt 150 000 man. Trots att britterna var välövade hade de ingen egentlig chans mot tyskarnas 1.armén. Tyskarna kunde planenligt kasta tillbaka de brittiska och franska försöken att stoppa den tyska frammarschen. Den belgiska armén retirerade hopplöst underlägsen mot fästningsstaden Antwerpen som försvarades ännu några månader.
Men allting gick inte som tyskarna hade tänkt. Förlusterna i döda och sårade steg oroväckande på grund av de frontala anfallen i täta formationer mot britter och fransmän. Ganska snart började logistiken att bryta samman. Hästarna dog av utmattning. Mat och ammunition kom inte fram. Fler och fler tyska förband började leva av det de kunde hitta lokalt. Det senare ledde i många fall till hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen. Särskilt om dessa gjorde motstånd som i Belgien. Den 5 september stod den tyska armén slutligen vid floden Marne. Här skulle ett avgörande slag utkämpas de närmaste dagarna som blev avgörande för krigets utveckling.
Bild: tyskar i Belgien på väg till fronten i augusti 1914. Bain News Service (Library of Congress). Wikipedia. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
More episodes
View all episodes
131. När Hindenburg tillintetgjorde Ryssland vid Tannenberg 1914
35:55||Ep. 131Vid slaget vid Tannenberg i slutet av augusti 1914 lyckades Paul von Hindenburgs 8:e armé lura in och slå en ring runt den ryska Samsonovs 2:a armé på östfronten. Manövern var så lyckosam att Samsonovs armé blev totalt tillintetgjord, och slaget har sedan dess blivit ett av första världskrigets mest mytomspunna.Slaget ledde omedelbart till politiska förvecklingar, och för den pensionerade officeren Hindenburg blev slaget starten på en lång politisk karriär som vi får anledning att återkomma till senare i vår serie om första världskriget.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Slaget vid Tannenberg 1914.Tyskland hade flyttat fram en av sina arméer på ca 200 000 man upp till den östra fronten för att där försena en rysk frammarsch i väntan på en fransk kapitulation. Denna leddes först av von Prittwitz. Ryssarna mötte upp med två arméer under Rennenkampf respektive Samsonov. Till en början var Prittwitz försiktig och beordrade ordnade reträtter västerut. Men den defensiva attityden uppskattades inte av överkommandot, och snart blev von Prittwitz ersatt av Paul von Hindenburg. Med Hindenburg hoppades man på en offensiv taktik med det yttersta målet att slå ut de ryska arméerna, trots det uppenbara numerära underläget. Erich von Ludendorff, som nyligen hade bevisat sin förmåga i slaget om Liège på västfronten blev Hindenburgs stabschef och följde med.Efter att ha anlänt på plats såg de två en möjlighet att exploatera det faktum att de ryska arméerna separerades från varandra på var sin sida om de Masuriska sjöarna. Hindenburg tog initiativet och försökte sig på en omfattning av Samsonovs 2:a armé, söder om sjöarna, medan Rennenkampf fortsatte västerut. Det var ett vågspel som hade kunnat misslyckas om Rennenkampf vädrat Hindenburgs intentioner, och fallit in i Hindenburgs rygg. Men det lyckades och resultatet blev häpnadsväckande. Hindenburgs 8:e armé tog över 90 000 krigsfångar och över 70 000 ryska soldater miste livet, i utbyte mot ca 12 000 tyska förluster.Bild: Tyskt infanteri under slaget vid Tannenberg 1914. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenSlaget om Berlin 1945
55:07|Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.Klippare: Emanuel LehtonenHitlers sista offensiv - Ardennerna 1944
46:43|Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.129. Israels tidiga drönarkrig
42:16||Ep. 129Efter andra världskrigets slut öppnade sig en helt ny teknologisk horisont, men det var inte till drönarteknikens fördel. I ett militär-tekniskt tänkande som dominerades av interkontinentala missiler, kärnvapen, jetplan och så småningom enorma ubåtar var intresset för drönare svagt.Om allt handlade om att hota motståndaren med total utplåning i ett massivt kärnvapenkrig, vad skulle man då ha drönare till? I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarnas historia under kalla kriget.Under 1960-talets början hamnade dock drönartekniken allt mer i blickfånget. I och med att piloten Francis Gary Powers sköts ner över Sovjetisk luftrum under ett spaningsuppdrag (vilket blev starten för Kubakrisen), behövdes nya sätt att arbeta. Kennedyadministrationen förstod att övervakning och informationshämtning behövde skötas utan risk för politiska förvecklingar. Drönartekniken gav möjligheter för detta. Även under Vietnamkriget började nöden kräva bättre och riskfria former av informationsinhämtning.Den stora vändningen för drönarnas utveckling kom dock i samband med kriget i Libanon 1982. Under operation Mole Cricket visade det israeliska flygvapnet upp en häpnadsväckande förmåga att med hjälp av drönare reläa information och slå ut syriska luftvärnssystem utan några egna förluster. Det var inget mindre än en teknisk revolution vilket fick både öst och väst att helt och hållet lägga om sin militära planering de kommande 30 åren. Drönarna hade nu kommit för att stanna.Bild. Ett montage. IAI Scout UAV. Wikipedia CC BY-SA 3.0Klippare: Emanuel LehtonenWarszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne
40:12|Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.Klippare: Emanuel Lehtonen128. Svenska Tunnan utmanade supermakterna
46:00||Ep. 128Det svenska jaktplanet J29 ”Tunnan” var resultatet av brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. Det har gått till historien som ett av världens mest innovativa stridsplan. Utvecklingen av Tunnan blev starten på en unik försvarsindustriell historia som fortfarande inte är avslutad. Utan Tunnan, ingen Draken, Lansen, Viggen eller Gripen. För Sveriges del var flygplanet inget mindre än en ingenjörsmässig bragd.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om J29 ”Tunnan”.Planet flög för första gången redan 1948 och under 1950-talet var det i stånd att utmana både amerikanska, brittiska och sovjetiska motsvarigheter i fråga om prestanda och kvalité.Tunnan var i högsta grad ett barn av sin tid. Sverige var i stort behov av ett snabbt jaktplan som kunde anfalla inkommande bombflygstyrkor, eventuella framtida kryssningsmissiler, samt störa vattenburna invasionsstyrkor över Östersjön. Utifrån alliansförhållandena under den här tiden var flygvapnet också på det klara med att man måste räkna med att producera planen själva, med egna inhemska förmågor och industriell kapacitet.Designmässigt är det också ett intressant stridsplan i det att det representerar jaktplanens övergång till jetmotorer. Dess designhistoria skulle kunna sammanfattas med att Tunnan är resultatet av kombinationen brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. En viktig inspiration var nämligen testdata från de nazityska Messerschmittplan med pilvingeform som Saabingenjörerna fick tag på efter krigets slut. Hastigheten som detta medgav blev avgörande för Tunnans framgång, och mycket riktigt skulle planet också slå flera hastighetsrekord under 1950-talet.Operativt kom dock Tunnan inte att spela någon större roll i militärhistorien. Planet användes skarpt under Kongokrisen för spaningsändamål och för bombning av markmål, men mycket mer än så blev det inte. Endast vid ett tillfälle hamnade svenska piloter i luftstrid med J29:an. Således förblev planet i stort sett oprövat. Dess bidrag till historien är dock något annat.Bild omslag: Kungliga Hälsinge Flygflottilj, F15, Söderhamn. En Saab J29 Tunnan med pilot. FotografLiljeroth, Erik, Nordiska museet, Digitaltmuseum. Erkännande-IckeKommersiell-IngaBearbetningar (CC BY-NC-ND) Klippare: Emanuel LehtonenArnhem 1944 – en bro för mycket
43:22|Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Garden som luftlandsättningsoperationen kallades. Market var luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.Detta är ett återpublicerat avsnitt.Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen127. Slaget vid Salamis räddade den grekiska högkulturen
42:57||Ep. 127Slaget vid Salamis är ett av världshistoriens mest mytomspunna sjöslag. Inte bara för dess materiella storslagenhet utan även för dess konsekvenser för den grekiska kulturen. Enligt sägen skall 1200 persiska fartyg ha mött ca 380 grekiska i det smala sundet och grekerna skulle gå ur striden segrande, något som på sikt räddade den grekiska högkulturen och som fick långtgående konsekvenser för västvärldens intellektuella utveckling.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om den attiska alliansens kamp mot Xerxes vid Salamis 480 fvt.Slaget vid Salamis var en del av en större konflikt under 400-talet fvt. mellan ett antal av de grekiska stadsstaterna och det relativt nybildade Persiska imperiet. Den persiske kungen Xerxes föresatte sig att slutföra sin föregångare Darius I försök att erövra den grekiska övärlden och slutligen kväsa grekiska uppror i den joniska delen av hans imperium. Till en början såg han ut att lyckas, men i farvattnen utanför Aten, mellan fastlandet och den lilla ön Salamis, där de atenska medborgarna tagit sin tillflykt, beslutade den attiska alliansen att genomföra en samlad offensiv.Ledaren för den attiska alliansen, atenaren Themistocles menade att de behövde slå ut Xerxes flotta för att omöjliggöra underhållet av Xerxes samtidigt anfallande landarmé. Att det var möjligt hade tidigare erfarenheter visat. I trånga sund var Xerxes numerära överlägsenhet en belastning. För att lyckas med anfallet var dock grekerna tvungen att locka in Xerxes i en fälla. Xerxes behövde anfalla först, och det i rätt tid. Themistocles vågspel skulle visa sig lyckas till fullo. Xerxes gick till anfall och dagen efter slaget var den persiska flottan mer eller mindre förintad, Xerxes förödmjukad, och den grekiska övärlden räddad.Bild: Slaget vid Salamis 480 fvt var ett sjöslag som utkämpades mellan en allians av grekiska stadsstater och det persiska riket 480 f.Kr. Grekerna vann och den grekiska kulturen kunde fortsätta att blomstra. Romantiserad målning av von Wilhelm von Kaulbach från 1868. Wikipedia. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen