Militärhistoriepodden

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps. Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politiskt konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)

Den 25 april 1915 landsteg brittiska, australiska och nyzeeländska trupper på Gallipolihalvön i dagens Turkiet. Redan den 18 mars hade en allierad flottstyrka förgäves försökt forcera Dardanellerna, men tvingats tillbaka med stora förluster på grund av minor och osmanska kustbatterier. I över åtta månader försökte de allierade inta halvön för att öppna vattenvägen mellan Medelhavet och Svarta havet. Operationen blev ett stort misslyckande och kostade 58 000 soldater livet. Den ansvarige Winston Churchill tvingades avgå från sin post i amiralitetet och tog senare befälet över en bataljon på västfronten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar professor Martin Hårdstedt och idéhistorikernPeter Bennesved en av första världskrigets mest kända operationer. De allierades strategi var att öppna en ny front i södra Europa för att understödja Ryssland och försvaga Tysklands allierade. Operationen misslyckades, inte minst på grund av en kraftig underskattning av det osmanska försvaret. Osmanerna var väl förberedda och stöddes av tysk materiel och militär kompetens. Terrängen på Gallipolihalvön gjorde landstigningar svåra, och det kuperade landskapet gynnade försvararna. Anfallet körde snart fast, och försök att bryta dödläget genom nya landstigningar och frontala attacker ledde bara till mycket stora förluster.Vid Gallipoli gjorde australiska och nyzeeländska soldater stora insatser, och fortfarande firas landstigningsdagen den 25 april som en form av nationell högtid på andra sidan jordklotet – ANZAC Day.Bildtext: Landstigningen vid Gallipoli, april 1915. Nyzeeländska trupper var en del av den allierade styrkan som gick i land vid det som snart kom att kallas ANZAC Cove. I åtta månader utkämpades strider i svår terräng mot hårt motstånd från osmanska styrkor, vilket resulterade i omkring 125 000 döda – däribland 2721 nyzeeländare. Målning av Charles Dixon. Archives New Zealand / Charles Dixon – Landing at Gallipoli CC BY-SA 2.0Länk: warart.archives.govt.nz/node/1085Lyssna också på När Winston Churchill räddade världen.Klippare: Emanuel Lehtonen

Sepoyupproret i Indien bröt ut maj 1857 när indiska soldater i brittisk tjänst gjorde myteri. Den tändande gnistan var rykten bland de muslimska och hinduiska soldaterna att papperspatronerna till de nya infanterigevären var insmorda med ko- och grisfett. Eftersom man måste bita av patronens pappersdel vid laddning kom soldaterna i kontakt med fettet som de ansåg var en hädelse.Upproret blev våldsamt och ledde till en blodig uppgörelse mellan britterna, som tvingades kalla in förstärkningar, och de indiska soldaterna. Omkring 6 000 britter dödades och så många som 800 000 indier. Städer lades i ruiner. Bestialiska övergrepp skedde från båda sidor i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest våldsamma upproren i den brittiska kolonihistorien. Bakom upproret låg inte bara religiösa föreställningar och missnöje bland indiska soldater, så kallade sepoyer, utan konflikten gällde i grund och botten ett mer spritt hat mot britternas kolonialpolitik. Inte minst hur britterna lade sig till med indiska landområden och beskattade den indiska befolkningen. Indien administrerades inte av den brittiska staten utan av British East Indian Company. Det fanns ett vidspritt missnöje mot kompaniets administration.Militärt kom upproret att kretsa kring de regementen inom främst den Bengaliska armén som i de norra och nordöstra delarna av Indien intog städer och inledde krig mot britterna. Dehli blev utsatt för den mest förödande belägringen som när kriget var över hade förvandlats till en grushög. Kriget innebar omfattande mord och våld mot civila.Myteristerna gick hänsynslöst fram mot den brittiska befolkningen. Britterna hämnades med omfattande massakrer och avrättning av myterister. Först 1858 kunde britterna få full kontroll över Indien igen.Upproret kom att prägla relationen mellan indierna och den brittiska kronan under de kommande årtionden av 1800-talet. Efter kriget införde den brittiska kronan direktstyre från London. För många indier uppfattades det som var ett myteri för britterna som ett första befrielsekrig och därmed ett steg mot den självständighet som kom efter andra världskriget.Bild: Attack av myterister på Redan-batteriet i Lucknow, 30 juli 1857, Okänd konstnär, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

Slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741, under Finska kriget 1741–1743, är bland de största katastroferna i svensk militärhistoria. Uppfyllda av övermod och med orealistiska mål inledde hattpartiet i riksdagen, de så kallade Hattarna, ett illa förberett anfallskrig mot Ryssland.Konsekvenserna blev ödesdigra: landavträdelser och starkt ryskt inflytande över Sveriges inrikespolitik. Det mänskliga priset betalades av tusentals svenska soldater, som dog utan att resultat uppnåddes.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av Sveriges mest glömda krig. Hattarnas ryska krig inleddes sommaren 1741. Trots franska subventioner och ett avtal med Osmanska riket var förberedelserna bristfälliga. Redan vid Villmanstrand led svenska trupper katastrofala förluster: av Wrangels 4 000 man stupade eller sårades hälften. Flottan drabbades av sjukdomar och i augusti 1742 kapitulerade armén i Helsingfors.Som resultat av förlusten avträddes Sveriges sydöstra delar av Finland till Ryssland, vilket lämnade viktiga gränsfästningar på ryskt territorium. Ryssarna påverkade svensk tronföljd och förde in en rysk styrka på 12 000 man strax utanför Stockholm för att "skydda" landet mot Danmark. Dalkarlarna reste sig och tågade till huvudstaden i den så kallade "daldansen", där den svenska militären gick in på Norrmalmstorg. Sverige befann sig därefter i ett politiskt och militärt svaghetstillstånd, som inte skådats på flera århundraden.Bild: Karta över slaget vid Villmanstrand, 23 augusti 1741 (Public domain, Wikimedia Commons).Lyssna också på Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21.Klippare: Emanuel Lehtonen

Alexander den store sin ledde i sin framgångsrika här allt närmare Indien. Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.Det står klart i efterhand att även om Alexander var ett taktiskt och strategiskt geni var han ingen statsbyggare. Något beständigt imperium blev det dock inte. Efter hans tidiga död 323 f.v.t. bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323. Detta är en repris.Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad. Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.Efter slaget vid Hydaspes nåde dock Alexander väg ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen påväg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.Enligt Alexanders biografer tog alkoholen också över allt mer under Alexanders sista år och innan han dog hade hans tidigare gudalika uppenbarelse och förmåga fått en annan karaktär. År 323 f.v.t. dör Alexander svårt försvagad och utan en utsedd arvinge. Exakt vad det var som tog hans liv tvistas det ännu om, men klart är att hans stora alkoholintag knappast gav honom motståndskraften och skärpan att hantera varken naturliga sjukdomar eller försök till förgiftningar, oavsett vad det nu var som ledde fram honom till Styx.Något beständigt imperium blev det dock inte. Hans stora gärning ligger i hans sätt att föra krig. Ganska snart bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. Inte minst förändrades läget i de östra delarna av medelhavet när den tidigare makedonska supermakten tappade sitt grepp. Detta skulle också leda till att nya stormakter kunde etablera sig. Den enes död, den andres bröd, som det heter, och efter många år av inbördes konflikter mellan kvarlevorna av Alexanders imperium låg medelhavet snart öppet för en ny och växande stormakt på den italienska halvön.Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.

Schweiz har länge betraktats som något av ett broderland till Sverige vad gäller sin neutrala och alliansfria hållning. Sedan 2024 har dock Sverige definitivt lämnat sin neutralitet bakom sig. Men varför fortsätter Schweiz att upprätthålla sin neutralitet och alliansfrihet?I det här avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt Schweiz unika historia och dess särskilda förhållande till allianser och krig.En självvald neutralitet är i själva verket ett relativt nytt fenomen i Schweiz historia. Sedan 1600-talet har landets neutralitet varit påtvingad och garanterad av Frankrike. Frankrikes engagemang var då av strategisk betydelse och kopplat till landets geopolitiska konflikt med det Habsburgska imperiet. Det var avgörande för Frankrike att alppassagerna genom de schweiziska kantonerna inte plötsligt skulle hamna i habsburgska händer.Även efter de europeiska krigen under det tidiga 1800-talet förblev den schweiziska neutraliteten påtvingad, nu av den segrande alliansen efter slaget vid Leipzig 1813. Schweiz visade då beredvillighet att underordna sig den nya europeiska ordningen, vilket möjliggjorde att dess neutralitet formaliserades.Först efter världskrigen började det schweiziska politiska ledarskapet formulera en idé om neutralitet som ett kulturellt och politiskt projekt. Detta stöddes av landets framgångsrika diplomatiska manövrer mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget. Genève utvecklades till ett centrum för underrättelsetjänster från de krigförande länderna, samtidigt som Schweiz tillät handel med båda sidor.Efterkrigstiden visade att detta lilla land i Europas mitt kunde fortsätta att nyttja sin position som mellanhand och finansiellt nav för att säkra sin frihet även i framtiden.Neutralitetsfrågan har sedan dess förblivit en politiskt känslig fråga i den schweiziska offentligheten. Landet har visserligen deltagit i internationella militära insatser, men aldrig med stridande förband, och alltid med politiska kontroverser i bagaget. Till och med landets inträde i FN – som skedde först 2002 – ledde till hård debatt och ett mycket jämnt folkomröstningsresultat.Schweiz hållning till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har också varit föremål för debatt, och frågan är i skrivande stund ännu inte avgjord.Bild: Marignano 1515 – början på Schweiz väg mot neutralitet.Urs Grafs teckning visar slagfältet vid Marignano, där Schweiz led ett förkrossande nederlag mot Frankrike. Nederlaget blev en vändpunkt. Det visade gränsen för den schweiziska krigsmaktens möjligheter och inledde en utveckling där stormakterna, främst Frankrike, började garantera Schweiz neutralitet av strategiska skäl. Teckning: Urs Graf, ca 1515. Kunstmuseum Basel, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr i om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.Sverige hade åren för slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.Det blev det sista alternative som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain. Bild hemsida: Slaget vid Lund 1676. Konung Karl XI (1655-1697) slår sig igenom fientliga skvadroner. Målning av Johan Philip Lemke. I målningens mittparti synes Karl XI jämte Ascheberg och Dahlbegh spränga igenom de danska linjerna, dit de förirrat sig. Efter dem en ryttare i blå kappa. I förgrunden döda hästar och krigare. I mellanplanet på en öppen hed två svenska kavalleriformationer. I bakgrunden synes staden Lund, framför denna trupper uppställda i fyrkanter, och längst bort Öresund. Blå vinterhimmel med ljusa moln. Inom ramverket text över målningen. Nationalmuseum. Wikipedia, Public Domain  

Slaget vid Marengo var långt ifrån det största slag som Napoleon Bonaparte utkämpade, men på många sätt var det ett av hans mest betydelsefulla. Den militära situationen i Italien var prekär våren 1800. Frankrike stred mot en koalition av stormakter som hade det militära övertaget. I Paris hade Napoleon genomfört en statskupp i november 1799, och ett militärt nederlag i Italien hade inneburit ett hårt fall från piedestalen för den korsikanske uppkomlingen. En seger i det pågående kriget mot Frankrikes fiender skulle däremot stärka Napoleons grepp om makten och skapa förutsättningar för ännu fler franska utrikespolitiska framstötar.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av Napoleons klassiska segrar.Napoleon ledde en armé över Alperna i maj 1800 och kunde inom några veckor driva österrikarna mot fästningsstaden Alessandria. Han hade dessutom försvagat den armé han hade tillgänglig för att möta österrikarnas anfall genom att skicka iväg två avdelningar norrut och söderut. Tanken med denna spridning av den franska armén var uppgifter om att österrikarna höll på att ta sig ur Napoleons inringning.Den österrikiske befälhavaren, fältmarskalk Melas, fattade i detta läge beslutet att gå till anfall i stället för att invänta en fullständig inringning. Anfallet tog fransmännen mer eller mindre på sängen. Det första Napoleon gjorde när det österrikiska anfallet inleddes var att kalla tillbaka general Desaix och hans division, samtidigt som han samlade de reserver han hade och mötte anfallet. Trots österrikarnas numerära överlägsenhet lyckades fransmännen bromsa angreppet, bland annat med hjälp av ett artilleribatteri.Bild: "Bataille de Marengo", målad av Louis-François, Baron Lejeune. Illustration av slaget vid Marengo den 14 juni 1800, där Napoleon Bonapartes franska styrkor besegrade den österrikiska armén.Klippare: Emanuel Lehtonen

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man trupper ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget och infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71. Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.