Share
Militärhistoriepodden
Svenska försvarsplaner under kalla kriget
•
Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.
Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.
Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politiskt konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.
Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.
Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.
Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.
Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)
More episodes
View all episodes
Konstantinopels fall år 1453 – slutet för Bysan
50:57|Konstantinopels fall 1453 innebar slutet för det bysantinska riket – en kristen statsbildning med rötter i det östromerska imperiet. Samtidigt blev erövringen ett avgörande steg i det osmanska rikets etablering, där Konstantinopel (dagens Istanbul) snart blev centrum och huvudstad.Utanför murarna samlades en osmansk här på minst 60 000 soldater, understödd av ett effektivt artilleri. Stadens försvar uppgick till omkring 8 000 man. Belägringen pågick från den 7 april till den 29 maj, då Konstantinopel till slut föll. Striderna utkämpades inte bara man mot man, utan också genom tung artilleribeskjutning, underjordiska mineringsoperationer och sjöstrider.I reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved om Konstantinopels fall.Konstantinopel hade varit huvudstad i ett rike som existerat i mer än 1 000 år, beroende på hur man räknar. Det bysantinska riket var arvtagaren till Romarriket och var under århundraden den största och starkaste kristna makten i Europa och östra Medelhavet, innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.Vid mitten av 1400-talet var Bysans i praktiken ett krympt kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade främst ett begränsat område på den europeiska sidan av Bosporen samt vissa delar av sydvästra Grekland och ett antal öar. Riket var nu i stort sett omgivet av det expanderande osmanska riket.Sultan Mehmet II behövde visa sin styrka som härskare i ett rike där makten ännu inte var helt konsoliderad. En erövring av det mytomspunna Konstantinopel skulle stärka hans ställning inrikespolitiskt och undanröja ett kristet brohuvud mitt i den osmanska intressesfären. När snaran drogs åt vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp, men svaren blev svaga eller uteblev. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var upptagna av egna konflikter.Den som vill läsa mer kan ta del av David Nicolle, Constantinople 1453: The End of Byzantium (Osprey, 2000), samt Judith Herrin, Det bysantinska riket (Höör: Agering, 2009).Bild:Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]
169. Hur Guderian formade blixtkrigets pansaridéer
43:41||Ep. 1691937 publicerades Heinz Guderians bok Achtung – Panzer! Den sammanfattade hans syn på pansarkrigföring – och få militärteoretiska verk har blivit lika legendariska.Guderians tankar kom att få stor betydelse för hur den tyska armén under andra världskriget använde pansar på ett sätt som var både nydanande och effektivt. När Nazityskland gick i krig 1939 hade landet byggt upp ett antal pansardivisioner som blev en av de viktigaste orsakerna till de tidiga framgångarna.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Guderians karriär som officer i den tyska krigsmakten under en minst sagt dramatisk period i Europas historia. Det handlar om två världskrig – och två tyska nederlag.Guderians idéer, som kommer till uttryck i Achtung – Panzer!, bygger på en systematisk inläsning av litteratur, bland annat ögonvittnesskildringar från deltagare i första världskriget. Det som kanske är mest slående med boken är hans öppenhet för nytänkande. Han tar till sig brittiska och franska erfarenheter och värderar dem högt. Samtidigt är han kritisk mot tyskarnas sätt att använda pansar i första världskriget. På så sätt framstår han som en typisk representant för den bildade och skolade preussiske officeren. Han ser stridsvagnens potential: att skapa genombrott och bryta den statiska krigföring som dominerade första världskriget, åtminstone på västfronten.Att Guderians idéer fick ett så stort inflytande berodde på flera faktorer – inte minst att han hade mentorer bland sina överordnade som såg hans potential. Trots det kom faktiskt inte alla hans visioner att förverkligas. Antalet pansardivisioner i den tyska krigsmakten översteg i princip aldrig mer än omkring en tiondel av alla divisioner. Den högsta ledningen tog aldrig riktigt steget fullt ut i linje med Guderians tänkande. Det fanns också en skepsis – ibland ren ängslighet – från högkvarterets sida, till och med under genombrottet vid floden Meuse i maj 1940 under fälttåget i Frankrike. Gick det för fort för pansardivisionerna? Riskerade de att bli isolerade? Hann infanteriet med? Hann artilleriet med?Det är viktigt att förstå att pansarkrigföring inte bara handlade om att samla stridsvagnar i egna divisioner. Pansardivisionernas framgångar var ett resultat av ett taktiskt och operativt koncept som omfattade uppdragstaktik, samverkan med flyg och motoriserat infanteri samt en rörlig ledning och logistik. Pansardivisionerna i sig hade aldrig fått den betydelse de faktiskt fick utan den tyska taktiska och operativa rörligheten. Och det fanns befälhavare – som Guderian och Rommel – som förstod hur pansarvapnets potential kunde utnyttjas i praktiken.Bild: Generaloberst Heinz Guderian på östfronten sommaren 1941. Han var en central teoretiker bakom Tysklands snabba pansarkrigföring. Hans idéer om pansarkoncentration och samverkan fick stor betydelse i krigets inledning. Foto: Ludwig Knobloch/Bundesarchiv, Bild 101I-139-1112-17. Wikimedia Commons, Licens: CC BY-SA 3.0 DE.
Galärernas sista strid vid Lepanto år 1571
49:45|Slaget vid Lepanto är 1571 utkämpades mellan galärfartyg i en tid då sjökrigföringen sakta var på utveckling mot bredsidesfartyg och linjetaktik. Med i slaget fanns på den kristna sidan sex större venetianska bredsidesfartyg som kanske kom att spela en avgörande roll i slaget.I övrigt utkämpades striden på traditionellt sätt med melée-taktik där ramning och ändring av motståndaren utgjorde tungpunkten i striden. Över vattnet utvecklades en ”bro” av hundratals fartyg som kopplats samman i ett kaos av närkamp. Fartyg erövrades och återerövrades. Tusentals sjömän och soldater stupade och lemlästades.I avsnitt 23 av Militärhistoriepodden fördjupar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i det mytomspunna slaget vid Lepanto som i århundraden har givit upphov till många tolkningar och diskussioner. Frågan om slagets verkliga betydelse på lite längre sikt är en av frågorna som tas upp. Kristenheten samlades i en allians, den så kallade Heliga ligan, men var egentligen ganska splittrade av religiösa och maktpolitiska motsättningar.Utanför den grekiska kusten i Patrasbukten möttes en allierad kristen flotta den osmanska flottan den 7 oktober 1571. Det slag som kom att utspela sig är en av sjöhistoriens största drabbningar och ett av de allra sista slagen mellan i huvudsak roddrivna fartyg eller galärflottor.Striden hade i många avseenden väldiga dimensioner när nästan 400 fartyg med mer än 100 000 roddare och soldater ombord möttes i en hänsynslös kamp. Men vad handlade slaget egentligen om? En strid mellan kristenheten och islam?Slaget stoppade knappast fullständigt det osmanska inflytandet i Medelhavet, men gav kanske ändå de kristna Medelhavsstaterna ett andrum och kontroll över västar Medelhavet.
168. Invasionen av Panama 1989
47:40||Ep. 168Den 20 december 1989 inledde USA Operation Just Cause – ett dramatiskt militärt angrepp mot Panama. Målet var att gripa och avsätta den panamanske starkemannen Manuel Noriega, utan att samtidigt kasta landet in i fullskaligt kaos.Operationen har ofta beskrivits som militärt framgångsrik, men den blev också en tydlig markering av en ny interventionsepok i skiftet mellan kalla kriget och 1990-talet.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt om USA:s invasion av Panama i december 1989.Manuel Noriega hade under lång tid haft kontakter med amerikanska underrättelsetjänster. Relationerna fördjupades under 1960- och 1970-talen, och i början av 1970-talet blev han en regelbunden källa – till och med avlönad av CIA. Samarbetet passade USA:s regionala strategi, men efter att juntaledaren Omar Torrijos omkommit i en flygolycka den 31 juli 1981 blev Noriegas egna ambitioner allt tydligare. Efter interna maktstrider tog Noriega 1983 över som chef för Panamas försvarsstyrkor och fick därmed de facto kontroll över landets politiska institutioner.Till en början tolererades utvecklingen i Washington så länge Noriega uppfattades som användbar. Men hans kopplingar till narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten gjorde relationen allt mer politiskt omöjlig – särskilt under en period när USA:s ledning drev en hård linje i det så kallade ”kriget mot drogerna”. När George H.W. Bush väl beslutade om invasionen var Noriega redan åtalad i USA, och operationen motiverades också med att skydda amerikanska medborgare och intressen.Här spelade även USA:s långvariga intressen i Panamakanalen in. Frankrike hade misslyckats med kanalbygget på 1880-talet, men USA tog över projektet 1904 och öppnade kanalen 1914 efter ungefär ett decennium av arbete. Kanalen – och den tidigare amerikanskt kontrollerade Kanalzonen – hade stor strategisk betydelse, och i Panama fanns dessutom många amerikanska medborgare knutna till kanalområdet. Noriegas allt mer konfrontativa hållning uppfattades därför som ett hot – både mot människor på plats och mot USA:s regionala maktposition.Bildtext: En amerikansk M113 pansarbandvagn bevakar en gata nära det förstörda högkvarteret för Panamas försvarsstyrkor under andra dagen av Operation Just Cause. Fordonet är utrustat med ett M175-vapenfäste och en Dragon robotlavett. Foto: PH1(SW) J. Elliott, U.S. Department of Defense. Wikipedia. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen
Förintelsekampen vid Verdun 1916
46:31|Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sett i tio månader, med varierande intensitet. På en yta av några kvadratkilometer öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och ett mycket stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick sammantaget till över 700 000.I reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum, men också det större sammanhanget – och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.Den franska offensivandan konfronterades på ett synnerligen brutalt sätt med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det massiva tyska anfallet? I centrum för den diskussionen står inte minst general Philippe Pétain, ofta kallad ”Verduns räddare”.Var slaget vid Verdun det värsta, eller ens det största, under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det ändå blivit så betydelsefullt – inte minst för det franska minnet av kriget? För många soldater blev tjänstgöringen vid Verdun liktydig med att ha deltagit i kriget över huvud taget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget ska under någon period ha fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun”, sa man efteråt – och möttes alltid av respekt.Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär än i dag tydliga spår av striderna. Vissa platser går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.Bild: Tyska soldater lämnar sina skyttegravar för att anfalla höjden Le Mort Homme (”Död mans kulle”), 14–15 mars 1916. Foto: Hermann Rex. Public domain (Wikimedia Commons)
167. Konvoj PQ 17 – arktisk katastrof sommaren 1942
43:48||Ep. 167Konvoj PQ 17 lämnade Island den 27 juni 1942 med kurs mot Arkangelsk i Sovjetunionen. Av de 34 handelsfartyg som faktiskt gick ut från Hvalfjörður kom endast 11 fram. Resten sänktes under de följande dagarna av tyska flyganfall och ubåtar – en av andra världskrigets värsta konvojkatastrofer var ett faktum.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om PQ 17:s öde. Under 1942 led de allierade stora förluster till havs, och de arktiska konvojerna var en livlina för det hårt pressade Sovjetunionen. PQ 17 var lastad med vapen och förnödenheter och tvingades gå långt norrut i arktiska vatten – där is, midnattssol och begränsade skyddsmöjligheter gjorde varje misstag livsfarligt.De allierade fruktade särskilt ett utfall från de tyska ytstridskrafterna i Nordnorge, med slagskeppet Tirpitz som främsta hot. Konvojen skyddades därför av en närskyddseskort och en större täckstyrka med tyngre fartyg, avsedd att möta ett eventuellt tyskt genombrott.Den 4 juli fattade den brittiska ledningen ett ödesdigert beslut: konvojen beordrades att skingras (”scatter”) och de tyngre skyddsstyrkorna drogs undan, i tron att Tirpitz var på väg att anfalla. Men något tyskt ytangrepp mot PQ 17 blev aldrig av. När handelsfartygen spreds ut och förlorade sitt sammanhållna skydd blev de i stället lätta mål – och förlusterna sköt i höjden.Bildtext: Eskortfartyg och handelsfartyg i Hvalfjörður före avseglingen av konvoj PQ-17. I förgrunden syns jagaren HMS Icarus (1.03) och bakom den den sovjetiska tankern Azerbaijan. Konvojen var en del av de allierades försörjningslinjer till Sovjetunionen via Murmansk och Archangelsk – den kortaste men farligaste rutten under andra världskriget. Foto: RN official photographer Lt. C. J. Ware, Imperial War Museums (foto A 8953, samling nr 4700-01). Wikipedia. Public domainKlippare: Emanuel Lehtonen
Slagskeppens korta tidevarv: Dreadnought till Yamato
44:43|Under perioden från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget dominerade de stora slagskeppen den marina krigföringen. Slagskeppen var enorma artilleriplattformar av stål, byggda för världens ledande örlogsflottor.Stora ekonomiska resurser plöjdes ned i det ena skeppsprojektet efter det andra, i en ständig kapplöpning om att bygga snabbare, tyngre bestyckade och bättre bepansrade fartyg. Men varför satsade man så hårt på dessa jättar? Vilka idéer låg bakom? Vilken roll kom slagskeppen att spela i krigföringen – och varför försvann de i praktiken från världshaven efter andra världskriget?I avsnitt 21 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om de stora slagskeppens tidevarv. Både Martin och Peter fascinerades redan i unga år av slagskeppen och deras historia.Slagskeppen fick en betydelsefull roll i det sena 1800-talets strategiska tänkande och i stormakternas utrikespolitik. För den ledande sjöfartsnationen Storbritannien var örlogsflottan – och dess slagskepp – livsviktiga. Inför första världskriget utmanade Tyskland britternas ställning, och under andra världskriget var det Japan som tog upp kampen med britter och amerikaner. Vem minns inte de otroliga japanska slagskeppen Yamato och Musashi – de största slagskepp som någonsin byggts? Bild: Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought (1906), Wikipedia, Public Domain.
166. Slagen vid Isonzo – italienska fronten 1915–1916
36:25||Ep. 166Längs floden Isonzo (Soča), i gränslandet mellan nordöstra Italien och dåvarande Österrike-Ungern (i dag främst västra Slovenien), utspelade sig några av första världskrigets mest brutala och utdragna strider.Den italienske överbefälhavaren Luigi Cadorna drev gång på gång sina soldater mot väl befästa höjder i en terräng som gynnade försvararen – och kom senare att bli ihågkommen som en av militärhistoriens mest hänsynslösa generaler.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt Italiens inträde i första världskriget och de inledande striderna längs Isonzofronten.När kriget bröt ut 1914 förklarade Italien sig neutralt, trots att landet ingick i Trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern. Men en växande italiensk nationalism – och tanken på att samla ”italienskt” territorium under en och samma stat – gjorde det allt mer lockande att byta sida och ansluta sig till ententen (främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Särskilt hägrade områden som Sydtyrolen och Trieste, som fortfarande tillhörde Österrike-Ungern men som det italienska ledarskapet ansåg borde bli italienska.I april 1915 slöts därför Londonfördraget, ett hemligt avtal där ententemakterna lovade Italien territoriella vinster om landet gick in i kriget på deras sida. Italien förband sig att agera snabbt – men mobiliseringen drog ut på tiden. När de italienska styrkorna väl sattes in under Cadornas ledning inleddes offensiverna vid Isonzo i juni 1915.Den italienska armén var dock knappast rustad för det som väntade. Terrängen var karg, brant och oförlåtande. Att gräva ned sig i bergssluttningarna var ofta nästintill omöjligt, och anfallen tvingades fram i smala passager där försvararna kunde koncentrera sin eld. Fördröjningarna gav dessutom Österrike-Ungern tid att förstärka sina försvarsställningar i höjdlägena. Kombinationen av bristande förberedelser, starka försvarslinjer och en terräng som kanaliserade anfallen skapade en obarmhärtig spiral av förluster – och Cadornas utpräglat offensiva doktrin gjorde priset ännu högre.Det skulle krävas tolv stora slag vid Isonzo mellan 1915 och 1917 innan fronten slutligen bröts – till ett ohyggligt pris i människoliv. Italienska soldater under andra slaget vid Isonzo, 1915. Bilden visar en position för det 20:e kavalleriregementet "Cavalleggeri di Roma" i området Carso, under de intensiva striderna som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern under första världskriget. Källa: www.esercito.difesa.it. Licens: CC BY 2.5.Det andra slaget vid Isonzo var en del av en serie offensiver längs Isonzofronten och kännetecknades av svåra terrängförhållanden och höga förluster. Carso-platån var särskilt strategiskt viktig men mycket svår att försvara och anfalla.Klippare: Emanuel Lehtonen
När teknikutvecklingen blir krigsavgörande
43:54|Krigföring har alltid påverkats av teknikutvecklingen. Gång på gång ser vi hur nya vapensystem – och förmågan att producera vapen, ammunition och andra varor i stor skala – kan bli avgörande. Men hur påverkar tekniken egentligen krigföringen? Är det teknikutvecklingen som styr hur krig förs?I reprisen av avsnitt 20 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved teknik och krig. Samtalet rör sig från antiken och medeltiden till 1900-talets snabba tekniska språng. Poängen är tydlig: tekniska uppfinningar och nya vapensystem är inte automatiskt avgörande. Teknik måste användas på rätt sätt – och passa in i taktik, organisation och logistik – för att få verklig betydelse. Teknisk överlägsenhet spelade till exempel en viktig roll när västmakterna expanderade under imperialismens tidevarv. Ofta citeras den berömda formuleringen: “Whatever happens, we have got / The Maxim gun, and they have not.” – en rad som tillskrivs Hilaire Belloc (1898) och som fångar den tidens syn på eldkraftens asymmetri. På 1900-talets slut blev det tydligt att även avancerade robotsystem och precisionsvapen ställer krav på industri, kompetens och ekonomi. Under 1970- och 80-talen ökade trycket i vapenkapplöpningen, och skillnader i teknisk och industriell uthållighet blev en del av bakgrunden till att Sovjetunionen fick allt svårare att konkurrera. Bild: Hiram Maxim lutar sig mot sin första automatiska kulspruta (”The First Automatic Gun”).