Militärhistoriepodden

De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler

Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut.Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder.Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten.Klippare: Emanuel Lehtonen

Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Klippare: Emanuel Lehtonen

Under Fashodakrisen hösten 1898 höll Frankrike och Storbritannien på att gå i fullskaligt krig med varandra över en handelsutpost vid övre Nilendeltat till synes utan något större värde för de europeiska stormakterna. Men Fashoda hade stort symboliskt värde. Här möttes franska och brittiska koloniala intressen.Bakgrunden till detta finns att hämta i den epok som brukar kallas för ”The Scramble for Africa”. Efter Berlinkonferensen 1885 hade västra Afrika delats upp mellan de europeiska stormakterna, men områdena öster om Tchad, ut mot Röda havskusten, var ännu terra incognita för både britter och fransmän, och nu ämnade man ändra på det.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Fashodakrisen 1898.Problemet var att medan britterna sökte sig söderut från Egypten, med målet att knyta ihop kolonierna i norr med kolonierna i Sydafrika, önskade fransmännen att knyta ihop sina kolonier i västra Afrika med besittningarna längs med östkusten. Fashoda, som idag ligger i Sydsudan, var den plats där britternas och fransmännens intressen korsades.Det började med en liten fransk expedition på ca 200 personer startad två år tidigare, från Guineabukten i riktning mot Röda havet, och slutade i en mobilisering av både Franska och Brittiska flottan i oktober 1898.I praktisk och logistisk mening var Fashoda också viktig. Det var ett av få ställen där båtar kunde lägga till längs med övre Nilen, och som sådan var den av intresse både för britter och fransmän. En gammal befästning fanns på platsen sedan tidigare, och när den franska expeditionen nådde Fashoda västerifrån i juli 1898 tog de denna i besittning. Samtidigt var brittiska ångbåtar på väg ner från Egypten. Snart skulle de mötas, och med det, var krisen igång.Bild: Ankomst av de anglo-egyptiska trupperna till Fashoda. Fotograf: Okänd, 1898 - Frederick A. Sharf, red., Expedition from Uganda to Abyssinia (1898), Newburyport Press, 2005. Fotografi som visar hur den egyptiska flaggan hissas vid Fashoda efter Kitcheners flottiljs ankomst 1898. Wikipedia, Public Domain.

Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

En av de första gångerna ballonger användes i krigföring var mot staden Venedig år 1849 i kriget mellan Österrike-Ungern och Sardinien-Piedmont under det första italienska frihetskriget. Där släppte österrikarna från båtar ballonger lastade med sprängmedel. Under de senaste åren har drönare blivit allt viktigare i krigföringen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har sporrat utvecklingen av drönartekniken. Men hur gammal är historien om drönarna, och när skedde egentligen den första drönarattacken i krig? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt de första trevande stegen i drönartekniken med särskilt fokus på användningen av ballonger i krig under 1800-talet.Kriget blev dock inte särskilt framgångsrikt, och Piedmont-Sardinien fick se sig besegrade. Venedig var dock en av de städer som höll ut allra längst under den här konflikten, men motståndet knäcktes av en regelrätt österrikisk belägring som påbörjades i april 1849.Det som var lite speciellt med den här belägringen var de geografiska förutsättningarna och det var det som drev fram idén om att nyttja ballonger för att anfalla venetianerna. Venedig är format som en lagun med en yttre skans och ett stort antal öar innanför. Vid brofästena hade man upprättat starka befästningar och fort för att skydda staden.Problemet med detta var att den sedvanliga artilleribeskjutningen inte tycktes fungera på det här skärgårdsliknande området. Österrikarnas artilleri hade helt enkelt inte tillräcklig räckvidd för att nå även de mest avlägsna delarna av Venedig.Det var i detta läge som den österrikiska befälhavaren Baron von Haynau beslutade sig att ta till extraordinära medel för att knäcka venetianerna. Från båtar utanför Venedig släppte Österrikarna ballonger lastade med sprängmedel.Det var meningen att dessa ballonger skulle driva med vinden in över Venedig. Vid en given tidpunkt skulle själva ballongen sprängas och den explosiva lasten skulle falla till marken för att skapa förödelse. Till hjälp hade man ett intrikat system med koppartråd som skulle möjliggöra utlösning av sprängningsmekanismen på avstånd.Utan att överdriva kan man säga att det här inte visade sig vara en krigsvinnande taktik. I slutändan fick venetianerna se sig besegrade, men det var knappast ballongernas förtjänst. Dock får man tillskriva händelsen ett ”pandora moment” i drönarnas militära historia. För första gången användes obemannade och fjärrstyrda farkoster för att försöka påverka och skrämma civilister.Det var inte första eller sista gången ballonger skulle användas i krigföringen under 1800-talet. I avsnittet berättar vi också om hur Thaddeus Lowe satte upp ett experimentellt spaningsförband under det amerikanska inbördeskriget, och hur Eduard Godards ballonger möjliggjorde en dramatiskt flykt från Paris under det Fransk-Tyska kriget 1870-1871.Bild: Bomber över Venedig med hjälp av ballonger under det första italienska frihetskriget. Aerostation – Aviation (1911) av Max de Nansouty. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

I oktober 1912 inledde Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien krig mot Osmanska riket. Framgångarna blev omedelbara. Osmanska rikets områden på det europeiska fastlandet erövrades snabbt av alliansen. Med knapp nöd lyckades turkarna stoppa den bulgariska offensiven strax väster om Istanbul.I freden övergick de före detta osmanska områdena till de fyra balkanstaterna. Bulgarien uppfattade att de inte hade fått de områden de hade rätt till och bestämde sig för att lösa problemet militärt. Sommaren 1913 utkämpades Andra Balkankriget mellan Bulgarien och Grekland, Serbien, Osmanska riket och Rumänien.Resultatet av de båda krigen blev främst att Serbien framstod som den starkaste staten på Balkan. Konflikterna skulle bara ett år senare vara den utlösande faktorn i det som blev första världskriget.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Balkankrigen 1912-13. Krigen är en viktig pusselbit för att förstå första världskrigets utbrott. Konflikterna på Balkan hade en lång historia.Nya nationer med egna nationella ambitioner uppstod på Balkan på allvar från 1830-talet. Det alltmera försvagade Osmanska riket klarade inte längre att fullt ut hävda sin överhöghet över sina europeiska landområden. Stormakterna Ryssland och Österrike hade sina intressen och agerade för att öka sitt inflytande. Inför Balkankrigen 1912 fanns främst fyra stater som ville utöka sina territorier. Deras ambitioner var delvis överlappande. I centrum stod inte minst kontrollen över Makedonien där Serbien, Bulgarien och Grekland uppfattade att de hade rätt till överhögheten.Krigföringen pekade i vissa avseenden mot det som skulle komma under första världskriget. Detta ska trots allt inte överdrivas. De arméer som drabbade samman i Balkankrigen var när allt kommer omkring mycket mindre och sämre utrustade. Det som ändå kan lyftas fram är artilleriets ökade betydelse och svårigheten att besegra en motståndare som hunnit gräva ner sig i vad skulle kunna liknas vid ett enklare skyttegravssystem. Bulgarernas anfall mot turkarna vid Catalca blev blodigt eftersom turkarna hade hunnit förbereda sig och det bulgariska artilleriet förmådde inte slå ut de turkiska ställningarna.Under krigen begicks omfattande övergrepp på motståndarens civilbefolkning. Etnisk rensning förekom på ett sätt som tyvärr pekade fram emot de oförsonliga krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Mycket lämnades ouppgjort efter krigen. Österrike-Ungerns och Rysslands intressen fortsatte att kollidera och Serbiens maktambitioner skapade friktioner inför framtiden. Att Balkankrigen 1912-13 inte resulterade i ett världskrig berodde till största delen på att Ryssland inte fullt ut kastade sig in i konflikten. När krisen återigen kom sommaren 1914 blev insatserna från stormakterna mycket högre vilket ledde till att konflikten eskalerade utom allas kontroll.Bild: Grekisk litografi av slaget vid Kilkis (andra Balkankriget), 1913. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Osmanska riket som Roms arvtagare.Klippare: Emanuel Lehtonen

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.