Militärhistoriepodden

Share

Skottarnas sista kamp vid Culloden år 1746 (nymixad repris)

På ljungheden Culloden Moor nära Inverness i Skottland utkämpades ett på många sätt avgörande slag den 16 april 1746. Slaget blev en brutal och blodig kamp som avslutade det sista verkliga försöket från den skotska monarkin att återupprätta Skottland som självständigt kungadöme.


På heden mötte den sista klanarmén sitt öde mot en väldrillad och vid det laget erfaren brittisk armé. 1 500 – 2 000 klansmän stupade i det som blev deras sista frontala desperata anfall.


I det nymixade avsnitt 11 av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om skottarnas sista uppror och kamp. Diskussionen kommer även in på klansamhällets säregna militära organisation och stridstatik vid tiden för upproret i mitten av 1700-talet.


Vägen till slagfältet vid Culloden började med att Charles Edvard Stuart ”Bonnie Prins Charles” sonson till den avsatte Jakob II av England och arvtagare till den skotska kronan inledde ett franskstött uppror mot engelsmännen. Upproret var illa förberett och fick aldrig det stora stöd bland högländernas klaner. Många ville inte längre ha en skotsk kung eller trodde att det var möjligt att återupprätta ett katolskt kungadöme i Skottland. Tiden hade runnit ifrån både de skotska kungarna och det skotska klansamhället.


Idag kan vi romantisera över det skotska klansamhället, men det var mycket ojämlikt och brutalt för dem som levde på samhällets botten. I strid slogs klanen uppställd i socialrangordning. Det våldsamma frontala anfallet efter en kort eldförberedelse var den primitiva stridstaktiken. Det våldsamma anfallet med bredsvärd chockade i inledningen av upproret de engelska soldaterna. Men vid Culloden hade de lärt sig och resultatet blev ett skotskt blodbad.

More Episodes

11/28/2022

Napoleons fälttåg i Ryssland år 1812 genom menige Jacob Walters ögon (nymixad repris)

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.I den nymixade reprisen av avsnitt 26 av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.
11/21/2022

Stillahavskriget 1942-44 – Med motståndare som slogs till sista man

Ep. 81
Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.Klippare: Emanuel Lehtonen
11/14/2022

Det mytomspunna Konstantinopels fall år 1453 (nymixad repris)

Konstantinopels fall år 1453 var slutet på den månghundraåriga kristna riksbildningen Bysan, men egentligen var nog det viktigaste resultatet det osmanska rikets slutliga etablering – med den nya huvudstaden Konstantinopel, dagens Istanbul, som centrum.Framför Konstantinopels murar samlades en osmansk här på åtminstone 60 000 soldater med ett effektivt artilleri. De omkring 8 000 försvararna höll de osmanska anfallen stången från den 7 april fram till den 29 maj då staden till slut föll. I striderna ingick inte bara strider man mot man utan för den tiden tung artilleribeskjutning, underjordiska strider och sjöstrider.I den nymixade reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved som Konstantinopels fall.Konstantinopel hade fungerat som huvudstad för ett rike som existerat i mer än 1000 år beroende på hur man räknar. Bysantiska riket var arvtagaren till Romarriket och under århundraden det största och starkaste kristna riket innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.I mitten av 1400-talet var Bysans bara till namnet ett kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade egentligen bara ett mindre område på den europeiska sidan av Bosporen norr om Konstantinopel och en del områden i sydvästra Grekland tillsammans med ett antal öar. Riket var på alla sidor vid det här laget helt omgivet av det uppåtgående osmanska riket.Den osmanske sultanen Mehmet II behövde visa att han dög som härskare i ett rike som han inte fullt ut kontrollerade. För att starka sin ställning inrikespolitiskt skulle en erövring av det mytomspunna Konstantinopel vara betydelsefullt. Dessutom vill han och den osmanska ledningen för alltid undanröja ett kristet brohuvud i veka livet på det osmanska riket. När snaran sakta drogs till kring Konstantinopel vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp. Men hans rop lämnades obesvarade eller med svävande löften. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var involverade i egna maktstrider.Du som vill ta reda på mer slaget och Bysantinska riket kan läsa David Nicolle Constantinople 1453. The end of Byzantium, Oxford 2000 och Judith Herrin, Det bysantinska riket, Höör 2009.Bild: Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]