Militärhistoriepodden

Share

Krimkriget år 1854-56 inleddes i Östersjön

Ep. 59

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.


Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.


I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.


På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.


Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.


Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).


Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain.

More Episodes

8/1/2022

Belägringen av Leningrad 1941-44

Ep. 73
Vid belägringen av Leningrad höll den sovjetiska armén och leningradborna ut i nästan 900 dagar mellan 1941-44. Nazityskland betraktade Leningrad som ett snabbt överkomligt hinder för den offensiven österut, men Leningrad blev istället symboliska för sitt motstånd.Ledd av den tyske befälhavaren von Leeb, skulle armégrupp Nord belägra och svälta ut Leningrad i början av offensiven, hösten 1941. Någon stormning var det inte tal om. Trots att Leningrad var ett industriellt nav för Sovjetunionen ansåg Hitler att staden skulle förstöras och dess befolkning svältas ut.I detta avsnitt pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om belägringen av Leningrad. Grundad under namnet S:t Petersburg av Peter den Store blev staden det ryska tsardömets europeiska fönster. För staterna och kungadömena runt Östersjön blev grundandet av staden en avgörande faktor för den geopolitiska balansen i området under 1700- och 1800-talet. Under 1900-talet omformade Sovjetunionen staden till ett industriellt nav. Hitlers önskan om att utradera staden och befolkningen ska ses ur sådant ljus, som ett försök att tränga tillbaka den ryska maktsfären permanent från Östersjön. Området skulle ockuperas och försörja ett Stortyskland, och någon industrialiserad metropol vid Östersjöns östra kust skulle inte tillåtas. Den tyske befälhavaren, von Leeb, var dock alltför effektiv i sitt arbete, och den tyska ledningens föreställningar om hur enkelt den sovjetiska befolkningen skulle knäckas formade beslut som skulle leda till att operationen misslyckades. Sent i september 1941 var inringningen av staden ett faktum, och man trodde att staden inom kort skulle falla. Delar av von Leebs armégrupp förflyttades till offensiven mot Moskva, och således tappade von Leeb sitt offensiva momentum kring staden. Kvar fanns en styrka som bara lyckades hålla tillbaka Sovjetiska motoffensiver, men som aldrig klarade av att i grunden knäcka försvaret.Leningradbornas motstånd har därtill blivit legendariskt, om än befläckat av den sociala misär och kannibalism som rådde. Exakt hur många civila som strök med är omtvistat men någonstans mellan 650000 upp till en miljon människor är rimligt. Helt inneslutna var man inte, och under åren som gick lyckades det politiska styret i Leningrad evakuera runt 1,3 miljoner från staden på vintrarna via sjön Ladoga.Ur ett historiskt perspektiv fortsätter stadens öde att ställa frågor. Belägringar har genomförts förut, men var det verkligen rimligt att tänka sig att en stad av denna storlek skulle kunna kuvas? Och hur ska man se på befolkningens roll, kontra den Sovjetiska arméns försvar? Än i vår samtid är historieskrivningen fortfarande konfliktfylld, och likt många andra historiska slag har Leningrad blivit en projektionsyta för nya tolkningar för varje generation, och för nya syften och maktanspråk.Lyssna också på Barbarossa år 1941 – Hitlers fälttåg österut.Bild: Två sovjetiska soldater, en beväpnad med ett DP-kulspruta, i skyttegravarna på Leningradfronten den 1 september 1941. Wikipedia, Public Domain.
7/25/2022

Skottarnas sista kamp vid Culloden år 1746 (nymixad repris)

På ljungheden Culloden Moor nära Inverness i Skottland utkämpades ett på många sätt avgörande slag den 16 april 1746. Slaget blev en brutal och blodig kamp som avslutade det sista verkliga försöket från den skotska monarkin att återupprätta Skottland som självständigt kungadöme.På heden mötte den sista klanarmén sitt öde mot en väldrillad och vid det laget erfaren brittisk armé. 1 500 – 2 000 klansmän stupade i det som blev deras sista frontala desperata anfall.I det nymixade avsnitt 11 av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om skottarnas sista uppror och kamp. Diskussionen kommer även in på klansamhällets säregna militära organisation och stridstatik vid tiden för upproret i mitten av 1700-talet.Vägen till slagfältet vid Culloden började med att Charles Edvard Stuart ”Bonnie Prins Charles” sonson till den avsatte Jakob II av England och arvtagare till den skotska kronan inledde ett franskstött uppror mot engelsmännen. Upproret var illa förberett och fick aldrig det stora stöd bland högländernas klaner. Många ville inte längre ha en skotsk kung eller trodde att det var möjligt att återupprätta ett katolskt kungadöme i Skottland. Tiden hade runnit ifrån både de skotska kungarna och det skotska klansamhället.Idag kan vi romantisera över det skotska klansamhället, men det var mycket ojämlikt och brutalt för dem som levde på samhällets botten. I strid slogs klanen uppställd i socialrangordning. Det våldsamma frontala anfallet efter en kort eldförberedelse var den primitiva stridstaktiken. Det våldsamma anfallet med bredsvärd chockade i inledningen av upproret de engelska soldaterna. Men vid Culloden hade de lärt sig och resultatet blev ett skotskt blodbad.