Militärhistoriepodden

Share

Hopliten och klassisk grekisk krigsföring före vår tidräkning

Ep. 46

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.


Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.


I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.


Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.


Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.


Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?


Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

More Episodes

10/11/2021

Attacken mot Pearl Harbor 1941

Ep. 51
Attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 är en av de stora vändpunkterna i 1900-talets historia. Inte nog med att händelsen i sig är spektakulär så fick attacken på sikt enorma geopolitiska konsekvenser som fortfarande påverkar samtidens politik. Det var nu USA slutligen släppte taget om isolationspolitiken och blev en världspolitisk aktör. Men hur kommer det sig att Japanerna egentligen vågade sig på denna våghalsiga och banbrytande attack? Och på vilket sätt bidrog USA till detta diplomatiska haveri?I detta avsnitt om attacken mot Pearl Harbor samtalar historieprofessor Martin Hårdstedt med Peter Bennesved, doktor i idéhistoria.Ur japans perspektiv befann man sig under 1930-talets slut i en rävsax. Efter framstötar i Manchuriet och Indokina beslutade västmakterna att införa ett oljeembargo mot Japan. Detta ledde till en desperat situation där krig i form av en överraskningsattack framstod som den enda lösningen. De diplomatiska förbindelserna via utrikesministern Hull resulterade inte heller i några framgångar och till slut beslöt man sig för att genomföra en räd mot USAs stillahavsflotta. Inspiration hämtades från britternas torpedattacker mot Taranto i Italien året innan, och från Heihachiro Togos attack mot Port Arthur under det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.Huruvida det skulle lyckas eller inte var inte på något sätt gudagivet och Japanerna tvistade in i det sista om detta var en rimlig väg fram. Mot alla odds lyckades man dock smyga sig fram till de Hawaiianska öarna. Sen smällde det.Bild: Pearl Harbor, Hawaii. En liten båt räddar en sjöman från 31 800 ton USS West Virginia (BB-48), som brinner i förgrunden. Rök som rullar ut i midskepp visar var de mest omfattande skadorna inträffade. Lägg märke till de två männen i överbyggnaden. USS Tennessee (BB-43) är ombord.
9/27/2021

Reconquistan - Granadas fall 1492

Ep. 50
I mer än 700 år var större delen av dagens Spanien och Portugal en del av den arabiska världen. Den muslimska kulturen gör sig fortfarande påmind i de södra delarna av Spanien. Den kristna återerövringen tog flera hundra år och avslutades dramatiskt 1492 med det kristna intåget i Granada och fästningspalatset Alhambra.Krigföringen dominerades av de talrika befästa städerna som många gånger var svårintagliga för dåtidens arméer. Arméerna var små och striderna begränsade i omfattning. Det är svårt att beräkna arméernas storlek men mellan 10000 och 12000 man deltog i den slutliga belägringen av Granada 1491.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och berättar om den sannolikt viktigaste perioden i Spaniens historia. En av de avgörande förutsättningarna för att den kristna återerövringen skulle vara möjlig var föreningen av dåtiden starkaste kungariken på den Iberiska halvön: Kastilien och Aragonien. Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabella skapades inte bara ett starkt kungadöme utan även en stark militärmakt.Den arabiska krigföringen gick ut på att genomföra snabba räder med lättare bågbeväpnade hästburna trupper mot begränsade delar av motståndarens trupper – inte att ställa upp på ett slagfält i linjer och slåss i slutna formationer. För besökare på Costa del Sol kan det vara intressant att noter att Marbella var en muslimsk flottbas och många av de nuvarande städerna Cordoba och Malaga har ett tydligt muslimsk arv.Det sista kriget om Granada pågick i tio år mellan 1482 och1492. Krigföringen var starkt säsongsbetonad och skedde under sommarhalvåret.För att kunna erövra den sista muslimska utposten Kungariket Granada krävdes att de kastilianska och aragonska trupperna anlade vägar söderut. Stora delar av arméerna användes för att skydda underhållstransporterna och förstöra motståndarsidans matförråd och skördar.Belägringarna av de otal små städer med sina befästningar ledde sällan till regelrätta stormningar utan försvararna gav upp efter att ha blivit inneslutna efter förhandlingar. Den i stort sett ointagliga fästningsstaden Ronda, idag ett välkänt turistmål, gav till exempel upp 1485 efter förhandlingar.Avgörande i kriget blev vapenteknikens framsteg. Intressant nog introducerade araberna i Spanien redan på slutet av 1200-talet krutet, raketer och kanoner till västerlandet, men det var de kristna som i Spanien först utvecklade ett verkligt effektivt belägringsartilleri. En del muslimer tjänstgjorde som instruktörer på den kristna sidan. Antalet artilleripjäser ökade och inte mindre än 179 artilleripjäser fanns att tillgå 1494 på den kristna sidan.Slutet på konflikten och den slutliga erövringen skedde den 1 januari 1492 då den muslimske härskaren Boabdil symboliskt överlämnade nycklarna till Alhamra till Ferdinand och Isabella. Återerövringen av den iberiska halvön från muslimerna – La Reconquista – var därmed avslutad och Europa hade fått en ny kristen stormakt.Det är inte helt lätt att hitta bra litteratur kring Reconquistan. Det beror sannolikt på att processen var så långt utdragen. En bra internetsida är www.visit-andalucia.com som har en bra historisk sammanfattning. En bok som ger en hel del är Matthew Carr’s Blood and Faith: The Purging of Muslim Spain (2009).Lyssna också på Det mytomspunna Konstantinopels fall 1453.Bild: Ögonblicket då Boabdil, som var den sista Nasrid-kungen i Granada, kapitulerade staden Granada 1492 och överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz(1848–1921), Public Domain, Wikipedia.
9/13/2021

Rysk-japanska kriget – när Asien slog en europeisk stormakt

Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare.