Militärhistoriepodden

Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.

Gustav II Adolfs död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632 tillhör de svenska militärhistoriska klassikerna. Kungen ingrep i ett kritiskt skede i slaget och ledde ett motanfall med svenskt kavalleri. I stridsvimlet träffades han av muskötkulor och stacks brutalt ner. Han fråntogs alla kläder och lämnas som lik kvar på marken. Trots kungens död blev slaget en knapp svensk seger då de kejserliga trupperna valde att retirera i kvällsmörkret.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med sig lyssnarna till fälten strax väster om Leipzig 1632 för en diskussion om ett av de mer berömda slagen i Europas historia. Det svenska riket hade under Gustav II Adolfs ledning gett sig in i den långvariga konflikten i det tyskromerska riket som egentligen pågått sedan Luther inledde reformationen i början på 1500-talet. År 1618 briserade konflikten mellan de protestantiska nordtyska furstarna och den katolska kejsarmakten i Wien i det som brukar kallas trettioåriga kriget. Sverige intervenerade 1630 på den protestantiska sidan i kriget och nådde omedelbart stora militära framgångar. Sommaren 1632 stod den svenska armén i trakterna av Nürnberg och hotade de kejserliga arvländerna. Härifrån tvingades Gustav II Adolf retirera på hösten 1632 följd av de kejserliga. Vid den lilla staden Lützen bestämde sig kungen för att anfalla sina motståndare för att säkra vinterkvarter. På morgonen den 6 november anföll den svenska armén. Slaget karaktäriserades av den nya stridstaktiken som den svenske kungen hade varit med om att utveckla. Den byggde bland annat på ett mer rörligt uppträdande på slagfältet och att man utnyttjade muskötsalvor mer än tidigare. Slagfältets taktiska dimensioner eld och rörelse kom bättre till användning i det svenska systemet. De kejserliga hade trots allt börjat anpassa sig under de gångna årens strider och därför blev slaget vid Lützen en blodig utdragen kamp som slutade med svensk seger, men med ett högt pris i döda - minst kungen själv.Bild: Gustav II Adolf död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632. Den döde kungen, starkt belyst, tycks glida ned från hästryggen för att strax fångas upp av en förfärad svensk soldat. Kungen framställs som hjälte och martyr, en gestalt som påminner starkt om skildringar av den döde Kristus. Av Carl Wahlbom - Denna fil har tillgängliggjorts på Wikimedia Commons av Nationalmuseum, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain.

Hur nära var Nato kollaps under kalla kriget, och varför slutade Frankrike att samarbeta med USA och Storbritannien under 1960-talet? Suezkrisen 1956-1957 innebar stora påfrestningar för Nato, men det skulle inte bli den enda gången som samarbetet hängde löst. I själva verket har alliansens sammanhållning genomgått många kriser ända fram till kalla krigets slut.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Natos utveckling, från De Gaulles utträde ur det militära samarbetet till Euromissile-krisen och Reagans ”stjärnornas krig” under 1980-talet.En vattendelare i alliansens utveckling blev John F. Kennedys tillträde som president 1961. Med JFK slutade alliansen att vara ett mål i sig själv, och i stället blev den snarast ett verktyg för amerikansk utrikespolitik. Samtidigt klagade Frankrike, och inte minst den ny-tillträdde franske presidenten, Charles De Gaulle, på att Nato inte användes aktivt även utanför Nordatlanten och Europas omedelbara närområde.Frågan om kontroll över kärnvapnens användning blev också ett problem. De Gaulle ansåg att Frankrike skulle ha fullständig kontroll över sina militära styrkor och beslutsfattandet över nationell säkerhet. Det skulle inte ligga i amerikanska händer. Under 1960-talet drog Frankrike sig tillbaka från Natos militära planering och utvidgade istället sitt eget kärnvapenprogram. Beslutet var logiskt utifrån de slutsatser som kunde dras av händelserna under Suezkrisen. Utan egna kärnvapen åtnjöt man ingen respekt på den säkerhetspolitiska arenan.Under slutet av 1970-talet kom nya kriser som pressade alliansen. Euromissile-krisen, som utspelade sig under början av 1980-talet, var en period av intensiva spänningar mellan Nato och Warszawapakten. Euromissile-krisen intensifierades under den första hälften av 1980-talet och ledde till massiva protester och demonstrationer mot kärnvapen i flera europeiska länder, framförallt i Västtyskland.Emellertid lyckades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov under sina möten på Reykjavik-toppmötet 1986 undanröja den direkta risken genom att diskutera omfattande nedrustning, även om en konkret överenskommelse inte nåddes förrän senare.Den senare underteckningen av INF-avtalet 1987 innebar avvecklingen av både Pershing II och SS-20-missilerna, vilket avsevärt minskade hotet och bidrog till att mildra spänningarna under slutet av det kalla kriget. Euromissile-krisen blev därmed en viktig episod som visar hur diplomatiska insatser och nedrustningsförhandlingar kunde minska de potentiella farorna för kärnvapenkonflikter i Europa.Bild: Protest i Bonn mot kärnvapenkapplöpningen mellan Nato och Warszawapakten, 1981, Foto: Rob Bogaerts / Anefo, Wikipedia, Creative Common.Klippare: Emanuel Lehtonen

Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003). Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain.

Libanesiska kriget 1982 innebar slutet för PLO:s närvaro i Beirut. Den palestinska organisationen tvingades evakuera och fann en ny bas i Tripoli i Nordafrika. Israels armé genomförde i juni 1982 en blixtoperation med syftet att ta Beirut vilket skedde redan i augusti.Kriget gav eko i hela världen. En betydelsefull konsekvens var att de sovjetiska ledarna i Moskva insåg att västerländsk militärteknologi var helt överlägsen. Symbolen för överlägsenheten var hur snabbt israelerna, utan egna förluster, slog ut det sovjettillverkade syriska luftvärnet i södra Libanon.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved bena ut konflikten i Libanon och förstå det Libanesiska kriget 1982. Kriget var en del av en synnerligen komplicerad konflikt med många inblandade. Ur ett israeliskt perspektiv var det akuta problemet PLO:s attacker mot norra Israel. Sedan sexdagarskriget 1967 hade PLO konfronterat Israel med anfall både med gerillagrupper och artilleri och raketer. Den israeliska offensiven i juni 1982 var ett försök att en gång för alla få stopp på anfallen.Israel hade med sin armé upprepade gånger under 1970-talet genomfört begränsade anfall in i södra Libanon. Dessa operationer nådde aldrig fram till Beirut och hade begränsad effekt på PLO:s stridskapacitet. Anfallet 1982 hade en mycket mer omfattade målsättning: att driva ut PLO ur Libanon.Militärt kom kriget i Libanon att präglas av israelisk militärteknologisk överlägsenhet. I en så kallad joint operation använde den israeliska krigsmakten en kombination av luftlandsättningar och landstigningar på den libanesiska kusten samt infanteriunderstödda pansaranfall i snabba framstötar. Till detta kan läggas det helt överlägsna israeliska flyget som utan egna förluster inte bara sopade undan det syriska flygvapnet utan även slog ut det sovjetisktillverkade luftvärnet med målsökande robotar.Kriget i Libanon fick en mycket tragisk avslutning då israeliskstödd kristen milis genomförde massakrer på palestinier i de båda flyktinglägren – tidigare övningsläger för PLO:s soldater – Sabra och Shatila. Israelernas ansvar i händelsen kom att utredas och kritiseras och blev ett av skälen till Israels reträtt ut ur Libanon.Bild: Fedayeen från Fateh vid en demonstration i Beirut, Libanon. Original av Tiamat, Crop, cleanup and re-up av Jaakobou, Wikipedia, CC BY-SA 3.0.Klippare: Emanuel Lehtonen

Strax efter klockan 10.00 drabbades den japanska hangarflottan av ett slag som den aldrig hämtade sig ifrån och som fick en stor inverkan på krigsutgången. När de amerikanska attackplanen blickade ner kunde de inte tro sina ögon. Under dem seglade fyra stora hangarfartyg öppna för ett anfall. Slaget vid Midway den 6 juni 1942 förändrade styrkeförhållandena i Stilla havet och banade vägen för den slutliga amerikanska segern i kriget.På de japanska hangarfartygens däck rådde ett kaos av ammunition och stridsflygplan. Tre av fartygen träffades omgående och blev förvandlande till brinnande infernon. Det fjärde skadades senare och alla hangarfartyg sjönk den 4 eller 5 juni. Amerikanerna miste ett hangarfartyg, Yorktown.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om vägen till slaget vid Midway i juni 1942 och det som skulle visa bli vändpunkten i kriget i Stilla havet. Den japanska expansionen efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941 hade på ett halvår inkorporerat stora landområden i Sydostasien till det japanska kejsardömet. I maj 1942 stod japanerna beredda att anfalla och slutligen inta hela Nya Guinea varifrån vägen till Australien föreföll ligga öppen.Men det blev inga stora japanska framgångar mer. Den insiktsfulle amiralen Yamamoto hade redan före krigsutbrottet sagt till regeringen och kejsaren att han kunde löpa amok i ett halvt år, men sedan skulle det vara över. Han insåg amerikanernas överlägsna potential när det kom till soldater och vapenmateriel. Japan kunde inte vinna kriget som många i den japanska ledningen trodde.Men våren 1942 var detta trots allt inte uppenbart. Tvärtom hade japanerna ett klart övertag inte minst när det gällde hangarfartygskapacitet. De japanska hangarfartygs resurserna var koncentrerade till en styrka som med sina sex stora och ett antal mindre hangarfartyg var överlägsna det som amerikanarna kunde ställa upp. På samma sätt som amerikanerna hade japanerna insett att sjökriget avgjordes av flyget. De stora slagskeppsflottornas tid var över.Trots det japanska övertaget började krigslyckan sakta vända. Amerikanerna hade goda underrättelser från den japanska sidan därför att man framgångsrikt hade knäckte de japanska signalchiffren. I en vansinnesoperation den 18 april genomförde 16 amerikanska B-25 bombare från hangarfartyget Hornet en räd mot Tokyo som mentalt skapade den japanska krigsledningen. Även om räden var harmlös på många sätt visade den att USA började slå tillbaka. I och med slaget i Korallhavet i maj 1942 kunde hotet mot Nya Guinea och Australien avvärjas. Amerikanerna miste ett av sina hangarfartyg och var därmed nere på tre varav ett var skadat. Den japanska krigsledningen beslutade sig för att försöka förinta de amerikanska hangarfartygen och täppa till ”hålet” i sitt Stillahavsvälde genom ett anfall mot Midway.Slaget vid Midway inleddes den 4 juni framgångsrikt sett ur japansk synvinkel. Den lilla ögruppen Midway bombades och de amerikanska förlusterna bland flygplanen från de tre amerikanska hangarfartygen var förfärande. Men plötsligt genom en slump, en tillfällighet eller enskilda piloters skicklighet skapades en möjlighet under några minuter som blev avgörande för hela kriget. Fyra japanska hangarfartyg förstördes som inte kunde ersättas.Det finns mycket skrivet om Midwayslaget. På svenska rekommenderas Johan Lupanders Midway 1942 : vändpunkten i Stilla havet (2007). Även Craig L. Symonds The Battle of Midway (2016) är riktigt bra.Bild omslag: Sänkningen av kryssaren Mikuma den 6 juni 1942.

Efter andra världskriget stod Röda armén, starkare än någonsin, i Berlin och Stalins ambitioner var fortfarande oklara. Trots att freden var vunnen så var ideologiernas krig inte slut.Vad skulle möjligtvis kunna stoppa Röda Arméns framfart i Europa efter krigsslutet 1945? Under de omedelbara åren efter andra världskriget väcktes rädslor för ett helt nytt scenario. I avsaknad av industriell och militär förmåga riskerade Europa att domineras av ett kommunistiskt Sovjetunionen. Endast en stark västlig politisk och militär allians kunde garantera att Europas nyvunna frihet skulle förbli.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt bildandet av Nato och dess första år fram till Suezkrisen.North Atlantic Treaty Organization, bildades i flera steg, och kan ses som ett resultat av den oroliga stämning som rådde i Europa under efterkrigstiden. De första alliansfördragen skrevs redan 1946 i och med Dunkirkfördraget mellan Storbritannien och Frankrike, och snart följde Brysselfördraget 1947 där även Beneluxländerna ingick. För att en västlig allians på riktigt skulle kunna hävda sig mot den enorma numerär som Sovjetunionen klarade av att stampa fram, skulle det dock krävas stöd från andra sidan Atlanten.USA var under efterkrigstiden det enda landet som hade någorlunda förmåga att utmana Sovjetunionen, och gjorde så framförallt med sin nya innovation atombomben. Men var USA intresserat av att garantera Europas säkerhet vid ett eventuellt tredje världskrig? Det var inte helt säkert. Starka politiska krafter i USA önskade att landet återigen tog en isolationistisk riktning i sin utrikespolitik. Men tack vare att Truman lyckades vinna valet 1948 med sitt interventionistiska politiska program, och tack vare den så kallade Vandenburg resolutionen, godkänd av den amerikanska senaten samma år, öppnades möjligheten för USA att delta i en försvarsallians med de europeiska staterna. Eventuellt spelade också den norska statsministern Halvard Lange en särskild roll i detta drama.Washingtonfördraget, traktatet som ledde till bildandet av Nato, kunde således skrivas under 1949, och därmed sattes de grundläggande formerna för en helt ny typ av allians med USA som den yttersta garantin för säkerheten. Kärnan blev den så kallade ”artikel 5” som underströk att en attack mot en alliansmedlem var att betrakta som en attack mot alla.Nato var dock från början endast signaturer på ett papper, och innebar inte någon omedelbar ”organisation”. Det skulle ta några år till någon faktiskt militärplanering och något högkvarter kunde ta form. Framförallt skulle Koreakriget tvinga fram en på förhand strategisk planering för alliansländerna.Ganska snart stod det också klart att de olika medlemsstaterna varken var jämbördiga eller hade liknande visioner om vad Nato egentligen skulle vara. Vem som skulle ha inflytande över dess strategiska planering och kontroll över kärnvapnen blev en stridsfråga. Precis som det alltid varit i Europa, krävdes ett särskilt stort tålamod för att få till kompromisser som tillfredsställde både brittiska och franska intressen. USA, som såg sig som den fria världens försvarare, var inte heller särskilt förtjusta i de forna europeiska stormakternas koloniala reflexer och lustar. Suezkrisen 1956 skulle bli den första prövningen för Nato.Bild: general Dwight Eisenhower framför den första Nato-flaggan, 8 oktober 1951. U.S. Army - US Army, International Press Pool, släppt tis 9 okt 1951, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.