Militärhistoriepodden

Share

B17 flygande fästningars unika roll i andra världskriget

Ep. 58

B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.


B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.


I detta avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.


Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.


För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.


Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.


Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.


Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.

More Episodes

6/20/2022

Barbariska handlingar i krigens spår

Ep. 70
Övergrepp och våld mot civilbefolkningen såväl som mot kombattanter är ett väletablerat fenomen i militärhistorien. Övergrepp mot civilbefolkningen och mot krigsfångar finns dokumenterat så länge det finns nedtecknade historia om mänskligheten.Det finns egentligen inte något bra ord för att beskriva och sammanfatta det som inträffade under våren 2022 i Ukraina. Brutalitet, barbari, skoningslöshet, övergrepp, tortyr, eller bara ren ondska. Efter slaget om Kiev uppdagades det att civilbefolkningen i ett antal ockuperade mindre städer och byar norr hade utsatts för de mest vedervärdiga handlingar av ryska soldater. Frågan är varför?Vad är det som driver människor in i våldet, och vilken roll spelar krigets lagar i detta sammanhang? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt barbari och krigsbrott i krigets namn.I vår tidigaste källor och i de böcker som brukar kännetecknas som världens första historiska skildringar finns det vittnesmål som beskriver barbariska handlingar. Herodotos i sin Herodotos historia är en av de första att sätta ord på ”ociviliserat” beteende, men framförallt är det Thukydides i sin bok om det peloponneiska kriget, skriven under 400-talet före vår tideräkning där vi hittar kusliga likheter med dagens läge. Thukydides i sin tur ägnade utrymme åt att beskriva krigsbrott, plundringståg, och något som vi skulle kunna kalla för utomrättsliga avrättningar.I modern tid har samtalet om krigsbrott och övergrepp fått allt större utrymme i takt med en allmän demokratisering, och idag finns det krigslagar och domstolar som hanterar krigsbrott på internationell nivå. Samtidigt kan man fråga sig om den teknologiska nivån också driver fram ett allt mer brutalt krig? De antika grekerna hade stora svårigheter att inta städer och genomföra hämningslösa plundringar eftersom försvarsmedlen mot denna typ av aktiviteter var starkare än de erbjudna offensiva medlen. Idag däremot är både civilbefolkningen och städerna i sig öppna för beskjutning och belägring. Våldspotentialen växer med allt effektivare vapen och glappet mellan soldaten och civilbefolkningens förmåga att skydda sig är stor.Våld och övergrepp tycks också vara universellt i den mening att det verkar vara sociala kontexter som driver fram det. Inte minst verkar det lilla sociala sammanhanget, grupptryck, spela mycket stor roll för den enskilda soldatens våldspotential. Avsaknad av tydliga krigsmål, låg medelålder och logistiska problem, svårigheten att skaffa fram mat och underhålla soldater förvärrar ytterligare. Samtidigt tycks också faktorer på högre nivå påverka, såsom inställningen bland officerare och det politiska ledarskapet. Sammantaget skapas möjligheter för avhumanisering och våld. Är det till och med så att vem som helst skulle kunna bli förövare, bara sammanhanget var rätt?Lyssna också på Krigets lagar från medeltid till nutidBild: Sydvietnamesiska kvinnor och barn i Mỹ Lai innan de dödades i massakern, 16 mars 1968. Enligt domstolsvittnesmål dödades de sekunder efter att bilden togs. Kvinnan till höger justerar sina blusknappar efter ett försök till sexuellt övergrepp som skedde före massakern. Wikipedia, Public Domain.
6/13/2022

De engelska långbågarna mot tungt beväpnade franska riddare (nymixad repris)

De engelska långbågarna och deras pilregn brukar ofta tillskrivas de engelska segrarna vid Crécy, Poitiers och Azincourt under hundraårskriget 1337-1453. Hundraårskriget utkämpades av riddarhärar förstärkta med bågskyttar och lätt utrustat fotfolk. Långbågarnas pilar tog knäcken på de franska tungt beväpnade riddarnas kavallerianfall.Ibland beskrivs segrarna som massakrer förorsakade av välriktade salvor av pilar. Men stämmer det? Vad är verklighet och myt bakom långbågarnas framgångar och betydelse?I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an historien om de engelska långbågarna. Det visar sig att Peter har egna erfarenheter av bågskytte och därför blir det en del diskussion om olika bågar. Och vad var egentligen mest effektivt: långbågen eller armborstet? Under medeltiden och tiden för hundraårskriget valde engelsmännen att satsa på att utrusta sina skyttar med långbågar medan fransmännen i större utsträckning valde armborstet. Det fanns för och nackdelar med de olika vapnen.Men det handlar inte bara om långbågar. Medeltidens krigföring hade sina särskilda kännetecken och hundraårskriget var Europas mest utdragna konflikt där feodala intressen krockade och skapade ett lågintensivt med förödande krig utkämpat i dåtidens största västeuropeiska rike Frankrike.Arméerna var relativt små och kärnan utgjordes av det tungt utrustade riddarkavalleriet. Kriget fördes århundradena efter korstågstiden då riddarhärar i omgångar försökte återta och etablera ett rike i Palestina.Långbågarna är en del av historien om krigföringens utveckling i Västeuropa som innebar inte bara nytt uppträdandet på slagfältet och nya vapen utan även en förändring av krigets förutsättningar. Europa var under medeltiden styrt av furstar med begränsad makt och resurser. Krigföring var i många avseenden tämligen outvecklad om man jämför med antiken och vad som komma skulle under århundradena fram till Napoleonkrigen.Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet.
6/6/2022

Slaget om Atlanten under andra världskriget

Ep. 69
Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut. Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder. Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.