Share

Militärhistoriepodden

Militärhistoriepodden är podden om krig med männi…

Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla
Latest Episode9/26/2022

Slaget om Monte Cassino – Invasionen av Italien (del II)

Ep. 77
Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.I detta avsnitt pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén. Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp. Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)
9/26/2022

Slaget om Monte Cassino – Invasionen av Italien (del II)

Ep. 77
Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.I detta avsnitt pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén. Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp. Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)
9/19/2022

Malta år 1565 – kristenhetens sista utpost (nymixad repris)

Johanniterriddarnas försvar av Malta mot en osmansk armé år 1565 tillhör de klassiska belägringarna i krigshistorien. Numerärt underlägsna och helt ensamma föreföll utgången av belägringen vara avgjord på förhand. Men varför blev det inte så? Hur kunde osmanerna misslyckas? Och vilken betydelse fick det osmanska misslyckandet för framtidens maktbalans i dåtidens Medelhavet?I avsnitt 17 av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om den dramatiska belägringen av Malta.Med utgångspunkt från den strategiska och politiska situationen i Medelhavet vid mitten av 1500-talet får du som lyssnare ta del av den på många sätt unika och märkliga berättelsen om hur 500 riddare med sina soldater stod emot det osmanska rikets militära kraft. Den osmanske sultanen Suliman hade aldrig lidit några större nederlag med undantag för det misslyckade försöket att ta Wien år 1529.Intagandet av Malta skulle ge osmanerna en språngbräda för att ta Sicilien och södra Italien. Johanniterriddarnas anfall med galärer mot osmanernas handel skulle på samma gång få ett stopp. Riddarnas uppstudsighet skulle straffas i ett enda slag mot denna kristenhetens sista utpost i östra Medelhavet. Men det blev inte så. Belägringen utvecklades till en uppvisning i uthållighet och klok hushållning med tillgängliga resurser från riddarnas sida.Ur osmanernas perspektiv blev det en stor besvikelse och en strid som präglades av dåliga beslut och underskattning av motståndaren. Konsekvenserna av belägrings utgång blev betydelsefull för den fortsatta maktkampen i Medelhavet. Några år senare följde den kristna sjösegern vid Lepanto 1571.
9/12/2022

Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)

Ep. 76
De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien. De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien. Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni. Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder. Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944. En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler
8/29/2022

Alexander den Store från Issos till Gaugamela

Ep. 75
Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Lyssna också på Alexander den store och slaget vid IssusBild: Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602
8/22/2022

Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel (nymixad repris)

Den franska armén led ett fullständigt nederlag mot Preussen i Fransk-tyska kriget åren 1870-71. Trots ett överlägset infanterigevär och en stor yrkesarmé blev den franska armén slagen i grunden och kejsaren Napoleon III till och med tillfångatagen vid Sedan. Hur var det möjligt och varför är kriget 1870-71 så betydelsefullt för att förstå Europas historia?Det fransk-tyska kriget är viktigt för att förstå första världskriget. Den blivande franske generalen Charles de Gaulle vallades omkring på slagfälten från 1870-71 av sin far: ”Glöm inte detta min son. Tyskarna vill komma igen och då ska vi segra”.I avsnitt 15 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett krig som gav ekon in i framtiden i stormaktspolitiken. Kriget var den sista verkligt stora militära kraftmätningen före första världskriget och det var utifrån striderna i östra Frankrike 1870 som militärer runt om i Europa utformade det militära tänkande som skulle komma att dominera 1914.Men historien om Fransk-tyska kriget aktualiserar även en annan betydelsefull fråga: vad ska styra besluten i krig – militära krav eller politiken? Kriget år 1870 var en viktig del av enandet av Tyskland. I januari 1871 utropades det tyska kejsarriket samtidigt som belägringen av Paris pågick som bäst. Bismarck, rikskanslern, ville bomba den franska staden sönder och samman, medan den militäre ledaren Moltke inte såg något värde i detta. Hur hänger det ihop? En moderat militär och en blodtörstig politiker?Bild omslag: Preussiska fältartilleriet under Franska-tyska kriget i september 1870 vid Torcy i Frankrike.
8/15/2022

Spanska armadan år 1588 – en spansk katastrof

Ep. 74
Med en stor armada om 130 skepp och 20 000 soldater skulle Filip II av Spanien erövra, England och återinföra katolicismen. Från Flandern skulle ytterligare soldater föras över till det brittiska öarna. Världens mäktigaste flotta skulle krossa allt engelskt motstånd i Engelska kanalen och bana väg för invasionen. Men det blev inte så. Engelsmännen ledda av sin drottning Elisabet och med befälhavare som Sir Francis Drake och Sir Thomas Howard förhindrade landstigningen. I stället för ett intåg i triumf i London slutade allt med en spansk katastrof. Mer än 50 fartyg förliste och kom aldrig hem. Hälften av soldaterna och sjömannen på de spanska fartygen omkom.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de klassiska marinoperationerna i Europas historia. Konflikterna mellan Spanien och England handlade om flera saker. Engelsmännen hade under Elisabets far Henrik VIII valt att frånsäga sig katolicismen och skapa en ny statskontrollerad anglikansk kyrka. Den katolska tronpretendenten Mary Queen of Scots avrättades och genom släktband kom Filip III av Spanien att kunna hävda rätt till den engelska tronen. Stödda av bland annat påven skulle England erövras och Elisabet störtas. Dessutom hade engelska örlogsfartyg bedrivit piratverksamhet mot spansk handel i Karibien under befälhavare som Sir Francis Drake. På detta skulle det nu bli ett slut. Till detta kan läggas av engelsmännen länge stött upproret mot spanjorerna i Nederländerna vilket naturligtvis Filip II ville förhindra. Spanien ville återta de norra delarna av sina besittningar i Nederländerna och krossa upproret ifred utan inblandning.Kärnan i den spanska armadan var de stora örlogsfartygen som hade höga överbyggnader och mängder av soldater ombord för att kunna äntra och erövra motståndarnas fartyg. På samma sätt som under slaget vid Lepanto 1571 mot osmanerna var det en äntringsstrid som spanjorerna förväntade sig och som de var överlägsna på. Men engelsmännen hade under ledningen av bland annat Sir John Hawkins utvecklat sina örlogsfartyg och sin taktik mot att undvika äntringsstriden. I stället hade de engelska fartygen långskjutande kanoner och var bättre anpassade för strid på avstånd. Striden mot armadan 1588 utgör på flera sätt en vändpunkt i sjökrigföringen. Årtiondena efter Armadans misslyckande 1588 kom sjökrigföringen att genomgå en omfattande utveckling som inte minst engelsmännen skulle bli leda.Spanjorerna höll samma sin flotta när de närmade sig de brittiska öarna. De var skickliga på att segla i formation. Engelsmännen å sin sida inlät sig inte äntringsstrid utan besköt de spanska fartygen på distans. Ett sorts dödläge inträffade där ingen av kombattanterna kom åt varandra för ett avgörande. Spanjorernas plan att hämta soldater från Nederländerna misslyckades eftersom det var omöjligt att få soldaterna över Engelska kanalen så länge som den engelska flottan var intakt och kunde hota. Spanska armadan tvingades inse att den inte kunde lösa sin uppgift. Befälhavaren hertigen av Medina Sidonia måste desperat föra flotta hem via en rutt norr om de brittiska öarna. Det som slutligen beseglade armadans öde var stormarna norr om de brittiska öarna. Minst 30 fartyg förliste på den irländska kusten.Bild: Den spanska armadan av Jan Luyken, 1679, Wikipedia, Public Domain.Om man vill läsa något mer om Spanska armadan kan Rupert Matthew bok The Spanish Armada. A Campaign in Context rekommenderas.