Militärhistoriepodden

Den 2 september år 31 f.Kr. avgjordes Romarrikets framtid utanför Actium på Greklands västkust. Det var ett sjöslag som inte bara avgjorde ett inbördeskrig, utan också markerade republikens slut och början på den romerska kejsartiden.Efter mordet på Julius Caesars år 44 f.Kr. kastades republiken åter in i kaos. Ett nytt triumvirat bildades av Octavianus, Marcus Antonius och Lepidus, som delade upp imperiet mellan sig. Men precis som tidigare maktdelningar kunde inte heller denna bestå.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Actium – den avgörande uppgörelsen mellan Octavianus och Marcus Antonius i Joniska havet, vid inloppet till Ambrakiska viken.Octavianus, Caesars adoptivson och arvtagare, visade sig vara en mästare i politiskt manövrerande. Med propaganda, allianser och ett skickligt utnyttjande av Caesars eftermäle stärkte han sin ställning, samtidigt som relationen till Antonius gradvis försämrades.När konflikten övergick i öppet krig blev östra Medelhavet den avgörande arenan. Antonius och Kleopatra etablerade sig i västra Grekland, medan Octavianus förfogade över en ovärderlig tillgång: den briljante strategen Marcus Agrippa. Genom en rad amfibieoperationer mot Antonius försörjningslinjer skaffade sig Agrippa initiativet och lyckades successivt pressa in motståndaren i Ambrakiska viken. Samtidigt urholkades Antonius ställning av avhopp, bristande försörjning och ett allt intensivare psykologiskt krig.I avsnittet diskuteras också den romerska sjökrigföringens utveckling, styrkeförhållandena vid Actium och de osäkra källorna kring Kleopatras dramatiska flykt från slagfältet. När striden väl var över återstod bara en segrare. Antonius och Kleopatra tog sina liv, medan Octavianus återvände till Rom och blev princeps – ”den förste medborgaren”. Därmed inleddes en ny epok i romersk historia: kejsardömets tid.Bild: Slaget vid Actium 31 f.Kr., här skildrat i en målning från 1672, där Octavianus flotta besegrar Marcus Antonius och Kleopatra. Segern blev avgörande för slutet på den romerska republiken och början på kejsartiden. Målning: Laureys a Castro, Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i reprisen av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.

I augusti 1920 utkämpades slaget om Warszawa mellan en sovjetisk invasionsarmé och den polska armén under generalen Pilsudski. Utgångsläget för polackerna var inte bra. Försvaret runt den polska huvudstaden sviktade.I detta läge genomförde den polska armén en omfattade omgruppering och därefter en snabb motoffensiv. De sovjetiska arméerna krossades och ringades in 16-25 augusti 1920 i ett slag som har kallats ”undret vid Visla”. Den polska segern räddade den unga polska republiken och stoppade en eventuell sovjetiska fortsatt frammarsch mot Tyskland.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett måhända lite mindre känt krig. Som en direkt följd av första världskriget inleddes i Östeuropa ett antal militära konflikter frammanade av olika nationella strävanden. Polacker, balter, ukrainare, rumäner och så vidare försökte skapa egna nationer och vinna så stort territorium som möjligt. Samtidigt rasade inne i Ryssland ett inbördeskrig 1918-22.Polens ledare Pilsudski hade en vision om att skapa en federation av stater under polsk ledning som motsvarade det gamla Pols-Litauiska samväldet som slutade att existera 1795. Polska trupper kom under 1919 att ockupera stora områden i både dagens östra Ukraina – provinsen Galicien – och flytta gränsen mot Sovjet österut mot Minsk. Den sovjetiska motoffensiven i augusti 1920 tillintetgjorde dessa erövringar och det var först efter segern i slaget om Warszawa som den polsk-sovjetiska gränsen kunde stabiliseras i och med freden i Riga i mars 1921. Polen hade vi det laget även lagt sig till med de östra delarna av dagens Litauen i vilket Pilsudskis hemstad Vilnius ingick.För Lenin och bosjevikerna var nederlaget framför Warszawa en stor katastrof. Drömmarna om att tränga längre västerut och understödja en tysk kommunistisk revolution grusades. Vision om en världsrevolution fick ett abrupt slut i augusti 1920.Bild: Polska soldater bemannar en kulspruteställning vid försvarslinjerna nära Miłosna i byn Janki utanför Warszawa, augusti 1920, under polsk-sovjetiska kriget och striderna om Polens självständighet. Foto: okänd, Public Domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?I reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är boken The Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.Bild omslag: En samuraj från 1860-talets Japan, fotograferad under den turbulenta Boshin-krigets tid då shogunatet störtades och Meiji-restaurationen tog form. Bilden används i avsnittet för att illustrera samurajernas roll i övergången till ett moderniserat Japan. Foto: Felice Beato. Public domain via Wikimedia Commons.

I mitten av 1200-talet var det område som vi i dag kallar Sverige på väg att formas till ett rike. En av de mest drivande gestalterna var Birger jarl. En viktig del av riksbildningen blev också expansionen österut.Birger jarl förknippas med ett svenskt fälttåg till Finland – ofta kallat det andra svenska korståget – som brukar dateras till 1248–1250. I traditionen kopplas detta även till grundandet av Tavastehus (Häme), även om detaljerna är osäkra och källorna är knapphändiga.En förklaring som ibland lyfts är oro för lokala uppror, bland annat i Tavastland. Men det fanns sannolikt också ett större säkerhetspolitiskt motiv: Novgorod och dess maktsfär i öster. Spänningarna mellan Sverige och Novgorod bidrog till en lång period av konflikter som till slut ledde fram till Nöteborgsfreden 1323, där en tidig östlig gräns-/intressesfär slogs fast.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av de mest avgörande perioderna i Sveriges historia: riksbildningen. Det svenska riket var ännu under uppbyggnad. Kungamakten var svag, skattesystemen ineffektiva och resurserna begränsade. Ändå inleddes en utvidgning österut – ett steg som kom att få långvariga konsekvenser för maktbalansen i Norden och kring Östersjön.Traditionellt har man ofta beskrivit Sveriges etablering i det som i dag är Finland som en följd av tre fälttåg/”korståg”: ett första på 1100-talet kopplat till Åboområdet, ett andra i mitten av 1200-talet kopplat till Tavastland, och ett tredje i slutet av 1200-talet kopplat till de östra delarna av Finland. Men frågan är om det verkligen var så tydligt avgränsade expeditioner. Vet vi ens om ”korstågen” ägde rum på det sätt som senare historieskrivning har beskrivit dem?I avsnittet diskuteras alternativa förklaringar och olika forskningsperspektiv. En central faktor är Novgorod och vilket hot – verkligt eller upplevt – som den östliga stormakten kan ha utgjort för det unga svenska riket.Bild: Birger jarl (c. 1210–1266), framställd som ”store fursten” i en 1600-talsgravyr ur Suecia Antiqua et Hodierna. Bilden visar hur stormaktstidens Sverige föreställde sig medeltidens makthavare och knyter an till avsnittets tema om Birger jarls roll i rikets formering. Gravyr: Erik Dahlbergh. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapnen präglade 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima (6 augusti 1945) och Nagasaki (9 augusti 1945) vändes stormakternas militära planering upp och ner – och världen blev inte riktigt sig lik.Som ett traumatiserat kollektiv reagerade världssamfundet först med tvekan, oro och bestörtning – och så småningom även med en sorts acceptans. Vad gör man med ett vapen som kan förinta en fiende, men som samtidigt är svårt att värja sig mot?I reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för militärhistoria.Än i dag finns kluvenheten kvar. Kärnvapnen byggdes in i stormakternas arsenaler och förändrade taktik, strategi och doktrin – men de kom aldrig att användas i krig efter 1945. I stället blev de i praktiken testade och politiskt signalerade: en yttersta maktresurs som skulle avskräcka snarare än avfyras.Hur kunde det bli så? Nådde mänskligheten en teknisk slutpunkt när möjligheten att förinta sig själv blev verklig? Hur ska vi förstå den massiva upprustningen, bärsystemens utveckling och de doktriner som växte fram? Finns historiska paralleller – eller är kärnvapnen en unik företeelse i mänsklighetens militära historia?Med start i Manhattanprojektet diskuteras kärnvapnens tekniska utveckling, olika presidenters syn på vapnet, försöken att legitimera kärnvapen i säkerhetspolitiken, doktrinerna “massive retaliation” och “mutually assured destruction (MAD)”, samt de många bärsystemen och deras betydelse för stormakternas positioner i kalla krigets komplexa politiska landskap. Frågorna hänger kvar i luften.Bild: Svampmolnet efter Castle Bravo – USA:s kraftigaste kärnvapenprov (15 megaton) – vid Bikiniatollen den 1 mars 1954. Foto: United States Department of Energy (U.S. federal government), Public domain (PD-USGov).Lästips:Margot A. Henriksen (1997), Dr. Strangelove’s America: Society and Culture in the Atomic Age. (University of California Press).Geir Lundestad (2004), Öst, väst, nord, syd: huvuddrag i internationell politik efter 1945. (Studentlitteratur).