Livet efter dig - Sorg, längtan och diverse annan skit

Den här dikten träffar djupt, även hos mig. När jag lyssnar på mig själv läsandes denna dikt slungas jag tillbaka till det hopp jag kände där och då. Jag var så säker på att detta skulle gå vägen. Eller, snarare.. Jag ville det verkligen. Jag ville det så gärna. Om jag önskade tillräckligt skulle det ske. Snart skulle hon lämna sjukhuset, jag ville det, jag visste det.

Sveriges nationaldag betydde ingenting år 2022. Förvisso brukar den dagen inte betyda särskilt mycket för mig. Men i år betydde det mindre än någonsin. Mamma var så sjuk och jag var rädd att det aldrig skulle bli bättre. Men jag bestämde mig för att det måste bli bättre. Det bara var så.

Dagen efter min födelsedag och jag behövde skriva det som skrivas måste. Födelsedagen var förstås fruktansvärd, med undantag för min fina familj som var där för mig och firade mig lite kort. Dagen efter hade jag landat i allt, eller, jag trodde det i alla fall. För nu var jag hoppfull igen, en liten stund. Kanske skulle hon överleva ändå.

Uppgivenhet. Sorg. Börjar mentalt förbereda inför en begravning. En begravning som kom alldeles för snabbt. Jag var inte redo. Jag är aldrig redo.

När sorgen över mammas sjukdom blev för stor, skrev jag av mig. Skriver fortfarande. Den där dagen, dagen med fåglarna, är den jag minns som allra starkast. Det var jag, min moster och min morbror som var där ute på verandan med henne. Hon skämtade lite. Snackade om cigaretter, att jag skulle smyga in några åt henne. Hon var nog glad över att inte behöva vara ensam. Det var jag med. Varje gång jag ser en fågel tänker jag på mamma. Fåglar representerar frihet. Är du fri nu, mamma?

Mamma hade nu legat inne på sjukhuset i 8 dagar och det kändes som att det aldrig skulle ordna sig. Jag ville vara nära henne, så nära jag kunde. Men det gick inte. Jag var här - och hon var där.

Mamma var rörligare, mer pepp, mer på. Det verkade gå uppåt fortfarande. Jag var så glad. Men glädjen är ju aldrig riktigt bestående i en sjukhusmiljö.