La Cucina - med Birro

Kaffet är en av världens mest populära drycker, och utan tvivel planetens mest använda drog. Ändå är kaffet som fenomen relativt nytt. Araberna började dricka kaffe i bred skala först på 800-talet, och i Europa blev det populärt på 16- och 1700-talen. Kaffets historia är djupt sammanlänkad med kolonialismen och blev stor delvis på grund av de stora handelskompanierna. Men den nya drycken var också ett uppiggande alternativ till den sövande spriten, och kaffehusen - dåtidens kaféer - blev mötesplatser för intellektuella och revolutionärer där Upplysningens idéer om förnuft, individualism och vetenskap kunde spridas. Många historiker idag hävdar att kaffehusens betydelse för Upplysningens idéer som senare ledde till demokrati och industrialisering inte går att överskatta. På dessa hubbar för intellektuellt tänkande kunde människor mötas och lösa världsproblemen för kostnaden av en kopp kaffe.

Det minst matrelaterade avsnittet hittills i vad bara som kan betraktas som en co-venture mellan Resonans och La Cucina. Birro och Frans åker till Sydtyskland för att hänga med en annan kär familjemedlem, nämligen brorsdotter Saga Birro. Där upptäcker de inte bara den otroliga maten i kontinentensens mest spännande gränsregion, utan reflekterar också över hur destruktivt ungkarlsliv kan ta sina uttryck. Går det verkligen att använda diskmedel till allt? Behöver Tyskland sin egen Navid Modiri? Varför låter Birro som att han sålt smöret och tappat pengarna? Sagas mellannamn är Nastassia, som kommer från grekiskans Anastasia och betyder återuppståndelse. En sådan är grabbarna i kraftigt behov av just nu.

Vad har Thomas Jeffersson gemensamt med Cajsa Warg? Hur kunde en utspilld glasstårta rädda Jaltakonferensen? Varför använder politiker mat som diplomatiskt verktyg? La Cucina reser med Alex Prud'hommes bok "Dinner with the president" som utgångspunkt genom den amerikanska politiska historien i jakt på svar, och upptäcker hur mat och amerikansk politik på många sätt varit tätt sammanlänkade.

Ursprungsmärkningar, terroir, gastronationalism och den italienska matens historia hamnade i veckan som gick på allas läppar. Alberto Grandis artikel i Financial Times har flitigt delats på sociala medier, och ultrakonservativa foodies tvingas göra upp med givna sanningar. Hur ska man som liberal förhålla sig till detta känsliga ämne?

Birro, Frans och Felix åker helikopter mellan två kontinenter och hamnar i det tudelade, kaotiska gubben i lådan-landet Marocko. De äter tagine, couscous, ägg och korvar, går på myllrande marknader och stör sig på förtrycket i den märkliga kulturregionen Maghreb. Dåligt ljud, avsnittet är inspelat på en takterass med massa pastis och cigg i kroppen och tutande bilar som bidrar till kaoset i denna episod, dedicerad till den afrikanska kontinenten.

Tomaten är idag den grönsak som kanske är mest förknippad med italiensk mat. Italienare använder tomater och tomatsåser i allt, från pizza och pasta till sallader och soppor. Världens bästa tomater sägs odlas i den vulkaniska jorden på Vesuvius sluttningar. Ändå är tomaten som grönsak i Europa inte mer än några hundra år gammal. Varifrån kom tomaten egentligen? Hur har den används genom århundradena? Hur kom den att etablera sig som bulkvara i så gott som alla Medelhavsländers kök?