Share
Historia.nu med Urban Lindstedt
Utplånadet av Amerikas mäktigaste imperier
•
Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida.
Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig.
Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen.
I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600.
När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier.
Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán.
Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge.
Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés.
Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser.
Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru.
Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons.
More episodes
View all episodes
457. Bombkrigets brutala vändpunker - Karlsruhe till Tokyo
47:38||Ep. 457En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål.Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo.Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande.Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen.Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen.Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare.När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen.I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg.Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner.Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel.Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna.Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder.Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain.Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen
Språkets stora gåta
52:33|Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet forskarna inte.Språket är en av de egenskaper som tydligast skiljer människan från andra djur. Många djur kommunicerar på avancerade sätt, men det mänskliga språket är öppet och produktivt: vi kan skapa och förstå yttranden som aldrig tidigare har formulerats. Språket gjorde det möjligt att samordna handlingar, dela kunskap och föra erfarenheter vidare mellan generationer.Enligt lingvisten Sverker Johansson kan en avgörande fas i språkets utveckling ha inträffat hos Homo erectus för omkring 1,5 miljoner år sedan. Det är dock en hypotes – det finns inga direkta spår av talat språk i fossilmaterialet. Under en mycket lång utveckling kan gester, läten och andra former av kommunikation gradvis ha utvecklats till allt mer komplexa språkliga system och så småningom till de berättelser som bär vår kultur.I avsnitt 115 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sverker Johansson, fysikern som blev lingvist och som är verksam vid Högskolan Dalarna. Han är författare till På spaning efter språkets ursprung, utgiven av Natur & Kultur. På spaning efter språkets ursprung hos Natur & KulturMänniskans talapparat skiljer sig från de andra människoapornas och möjliggör en ovanligt stor variation av språkljud. Andra människoapor kan lära sig att använda tecken och symboler i kommunikation med människor, men de uppvisar inte den produktivitet och komplexitet som kännetecknar mänskligt språk.Våra förfäder använde sannolikt allt som stod till buds för att kommunicera: blickar, tecken, gester och läten. Fossil från människor som levde för omkring en halv miljon år sedan visar dessutom anatomiska förändringar i bland annat tungbenet som närmar sig den moderna människans. Sådana fynd ger ledtrådar till talförmågans evolution, men de kan inte i sig bevisa att ett fullt utvecklat språk redan fanns.Språket har två sidor som är svåra att skilja åt. Den ena är människans biologiska språkförmåga, som bygger på hjärnans och talapparatens egenskaper. Den andra är språket som socialt system: de gemensamma konventioner som gör att människor kan vara överens om vad ord och uttryck betyder och därmed förstå varandra.Bildtext: Rekonstruktion av Homo erectus, en art som kan ha spelat en viktig roll i språkets tidiga utveckling. Foto: Werner Ustorf, 2019. CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons. Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.
456. Charles de Gaulles tro på Frankrike
49:49||Ep. 456Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt.Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike.Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap.Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen.Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser.De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum.De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen.Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient.Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner.Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen.De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten.Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons.Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen
Kvällsgröt till taco-fredag - den svenska matrevolutionen
45:16|Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier blev färska grönsaker betydligt vanligare, samtidigt som mjölken började förlora sin ställning som självklar måltidsdryck. Färska salladsgrönsaker fick exempelvis ett tydligare genomslag under 1970-, 80- och 90-talen, medan mjölkkonsumtionen började minska markant från 1980-talet. Under det senaste århundradet har det mesta som rör våra måltider förändrats: våra kök, hur vi handlar, hur vi lagar maten och hur vi äter den. En av de mest påtagliga förändringarna är att den gemensamma middagen har blivit mindre självklar. Många äter i dag framför tv:n eller en annan skärm – ibland ensamma.Måltider handlar också om oskrivna regler och vardagsrutiner. Skillnader i hur svenskar och danskar diskar har till och med använts inom etnologisk forskning som exempel på hur till synes obetydliga vanor kan utvecklas till markörer för nationell identitet. Samtidigt har svenska matvanor visat sig vara mycket mottagliga för influenser utifrån, inte minst i form av nya kryddor, råvaror och maträtter. Maten ska inte längre bara mätta. Den kan också signalera livsstil, identitet och status.I avsnitt 134 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet med mat och måltidskultur som specialitet. Jönsson är författare till Svensk måltidskultur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2020. Svensk måltidskultur hos Carlsson BokförlagSamtalet handlar bland annat om hur mjölken relativt sent blev en självklar svensk måltidsdryck. Den slog igenom från slutet av 1800-talet och fick en särskilt stark ställning från 1930-talet, innan vatten och andra drycker började ta över under 1980-talet. Vi söker också julbordets ursprung och frågar oss vad en människa från 1800-talet skulle sakna på ett modernt julbord. Bild: Familjen Skötsner-Edhlund äter julgröt, Östhammar, Uppland. Fotograf: Skötsner-Edhlund, Uppladsmuseet, public domainMusik: Upbeat Cheerful Electro Swing av Volodymyr Piddubnyk.
455. Pingströrelsen i armkrok med nazismen
50:12||Ep. 455Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden.När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974.Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning.Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism.Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer.Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism.Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska.Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman.Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND.Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive.Klippare: Emanuel Lehtonen
Drottningarnas utsatta position
52:10|Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett stort politiskt inflytande – antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent.Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus. Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt.I avnitt 130 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Hon är aktuell med boken Svenska Drottningar – I blickfånget från Vasatiden till idag.Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien, wikipedia.Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Soundblock Audio
454. I Norges nationsbygge blev finskan ett hot
01:02:36||Ep. 454Långt innan Norge fick sina moderna gränser var Finnmarken ett nordligt gränsland där människor rörde sig mellan fjäll, älvdalar och fjordar. Här jagade, fiskade, odlade och handlade samer, norrmän och kväner. På många platser blev de finskspråkiga kvänerna en tydlig del av befolkningen där språk och sedvänjor levde vidare.Men vid Norges nationalstatsbygge på 1800-talet gick kvänerna från efterfrågade nybyggare till misstänkliggjord minoritet. Från tidigt 1800-tal och långt in på 1900-talet drev en hårdhänt förnorskningspolitiken på språkbyte via skola, vardagsspråk och rätten att äga jord. Idén om en “finsk fara” bidrog till en politik som skulle göra dem språkligt och kulturellt osynliga.I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Einar Niemi, professor emeritus vid UiT Norges arktiska universitet i Tromsø.Ordet kven hör till Nordens äldre folkbeteckningar. Kväner nämns redan i Ottars berättelse från slutet av 800-talet. På fornnordiska kallades de kvenir eller kvænir, och på fornengelska cwenas. Namnet Kvenland förekommer både hos Ottar och i Snorre Sturlasons sagor. Det syftar troligen på de låglänta områdena längst in i Bottenviken; namnet kan ha betydelsen ungefär ”lågt och fuktigt land”. Senare kom Kvenland också att användas om Tornedalen och närliggande områden.När flyttvågorna tar fart på allvar under 1700-talet hänger de ihop med en enkel, hård logik: befolkningen ökar i de nordliga finska och tornedalska bygderna, men jord och försörjningsmöjligheter räcker inte till. Västerut finns ledig mark, fiske och nya arbetsmarknader. Kvänerna bosätter sig ofta samlat, vilket gör det lättare att bevara språk och sedvänjor i generationer.Under 1800-talet förstärks flyttningen av nya näringar: gruvdrift, utbyggda fiskerier och handelsliv i nordnorska samhällen. I folkräkningar och lokalstudier framträder kvänerna som en betydande del av befolkningen i delar av Troms och Finnmark – i vissa områden som en fjärdedel eller mer.Det mest avgörande blir ändå den långvariga förnorskningspolitiken. Målet formuleras som en fullständig språklig och kulturell assimilering i “utsatta gränstrakter”, och skolan blir ett av de viktigaste redskapen. Stortinget beslutar om en sådan politik under 1850-talet och skapar också en finansieringsmotor i form av Finnefondet, som riktas mot både samer och kväner.Resultatet blir språkskifte över tid: många familjer slutar föra kvänsk/finska vidare till barnen – ibland av tvång, ibland av socialt tryck och skam, ofta av en kombination.Från mitten av 1800-talet förändrades statens hållning. I stället för pragmatisk tolerans växte en nationalistisk idé fram om ett folk och ett språk. I ett gränsområde där Norge kopplade säkerhet och lojalitet till språk och kultur kom kvener – liksom samer – att misstänkliggöras. Den logiken gav fornorskningen sin skärpa.Skolan blev den mest genomgripande arenan. Barn lärde sig tidigt att norska öppnade dörrar – och att kvenska kunde markera utanförskap. Den så kallade Wexelsenplakaten (1898), en språkinstruktion utformad av kyrkoministern Wilhelm Andreas Wexelsen, innebar en tydlig åtstramning: användningen av samiska och kvenska i skolan skulle kraftigt begränsas. Den omtalade jordsalgsloven (1902) knöt rätten att köpa jord i Finnmark till krav på kunskap i – och daglig användning av – norska.Bild: Kvänska pojkar på Vardøveien i Vadsø 1917–1918, med Larsenhuset i bakgrunden. Bilden ingår i Lars Ryghs album från minsveparen ”Fridthjof” i Varangerfjorden.Foto: Lars Rygh. Public Domain Mark, via Vadsø museum – Ruija kvenmuseum.Musik: No Illusion av Ananta Kongka, Storyblock Audio.Lyssna också på Tornedalningarna – riksprängningens första offer.
Napoleons katastrofala ryska fälttåg
50:41|1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen.Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse.Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen.Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisade till den lilla ön Elba.De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten.Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastieran återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoloenkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar.Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain.Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812.