Historia.nu med Urban Lindstedt

Kristina Gyllenstierna (1494–1559) ledde år 1520 försvaret av Stockholms slott mot Kristian II:s danska trupper. Gravid och nybliven änka efter riksföreståndare Sten Sture den yngre, tog hon kommandot med både mod och moralisk styrka.Genom högättade kvinnors perspektiv framträder en annan bild av maktstriderna i Kalmarunionens slutskede och Vasaättens uppkomst, än i traditionell historieskrivning. Dessa kvinnor kunde utöva inflytande, men riskerade också att drabbas hårt när deras män förlorade makten.I podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen, författare till Kvinnorna runt Vasatronen, om Kristinas liv och andra adelskvinnors roll i maktspelet.Kvinnornas roller i det tidigmoderna Sverige var mer komplexa än enbart dekorativa. De var mödrar, änkor, rådgivare, godsägare – och i flera fall politiska aktörer med avgörande betydelse. I en värld där politisk makt ofta ärvdes eller bevarades genom släktband, blev kvinnor som Kristina Gyllenstierna, Märta, och Margareta Leijonhufvud nyckelfigurer i bevarandet av dynastisk kontinuitet och motståndskraft.Genom brev, förhandlingar, strategiska äktenskap och minnesarbete vidmakthöll dessa kvinnor släktens ära och makt – ofta i tystnad, men med en kraft och målmedvetenhet som i efterhand framstår som historiskt avgörande.Kristina föddes ca 1494 i en av Sveriges mäktigaste släkter. Genom sitt äktenskap med Sten Sture dy knöts hon till det parti som ville frigöra Sverige från dansk överhöghet. När maken stupade 1520 tog Kristina över ledarskapet och organiserade motståndet. Hon skrev upprop, försökte nå utländskt stöd och agerade som regent i Stures namn.Trots en förhandlad amnesti lät Kristian II avrätta hennes släktingar i Stockholms blodbad. Efteråt fängslades Kristina och flera kvinnliga släktingar i Blåtårn i Köpenhamn, där de satt isolerade i över tre år. I sin andaktsbok bad hon om skydd från sina fiender – hon var mer än en fånge, hon var en symbol för motståndet.När Gustav Eriksson Vasa, hennes systerson, tog makten blev han snabbt hennes rival. Kristina kämpade för sina barns rättigheter, men marginaliserades. Relationen till Gustav Vasa präglades av misstänksamhet. Gustav Vasa arbetade målmedvetet för att koncentrera makten kring sin egen familj. Ätten Sture förlorade sin plats i rikets ledning. Deras relation var från detta ögonblick kylig, präglad av misstänksamhet och maktspel.Hennes sonhustru, Märta Eriksdotter Leijonhufvud, en annan centralgestalt i 1500-talets adliga kvinnohistoria. Märta gifte sig med Svante Sture, Kristinas son, och blev mor till flera söner som gjorde karriär i statens tjänst.Bild: Kristina Gyllenstierna och maken, riksföreståndaren Sten Sture den yngre, avbildade i ett samtida porträtt från Gripsholms slott. Målningen är utförd av en okänd konstnär och ingår i Nationalmuseums samlingar. Public Domain.Musik: Walther, Johann Gottfried. Ach, Gott, erhör mein Seufzen und Wehklage [Ljudinspelning]. Tillgänglig via Wikimedia Commons: Creative Commons Erkännande-Dela Lika 4.0 Internationell (CC BY-SA 4.0).Lyssna också till Nytt ljus över antalet döda i Stockholms blodbad.Klippare: Emanuel Lehtonen

Sovjetunionen var aldrig den monolitiska stat som många trodde i Västvärlden. Efter Stalins död 1953 kunde de sovjetiska rådsrepublikerna i Baltikum förhandla fram ett visst utrymme i förhållande till Moskva. Detta skulle senare bli oerhört viktigt vid frigörelsen från Sovjetunionen.De historiska skillnaderna mellan Estland, Lettland och Litauen påverkade utvecklingen i de olika länderna efter frigörelsen från Sovjetunionen. I Estland kunde till synes oskyldig verksamhet som att rusta upp gamla stan i Tallinn öka historiemedvetandet. Medan Lettland fick en tuffare resa i frigörelsen från Sovjet eftersom den politiska och ekonomiska makten inte separerades fullt ut. I Litauen fungerade det medeltida stormakten Litauen-Polen som nationell inspiration.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och aktuell med boken Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina.När Sovjetunionen kollapsade år 1991 efter några år av liberaliseringar av det kommunistiska systemet kom en rad nya och nygamla stater att framträda. De tre baltiska staterna tillhörde de mest nationalistiska av de sovjetiska rådsrepublikerna, men det fanns historiska skillnader som gjorde sig påminda under frigörelseprocessen.De baltiska staterna blev självständiga första gången 1918 i kaoset efter den ryska revolutionen med undantag av Litauen som var en stormakt på 1400-talet. Men Sovjetunionen ockuperade Baltikum först 1940 och sedan igen 1944.Fram till Stalins död 1953 var repressionen hård. Sedan kunde de lokala kommunistpartierna skickligt förhandla fram ett visst manöverutrymme i förhållande till Moskva. Men där Estland tidigt utvecklade ett civilt samhälle med olika föreningar som inte stod i opposition till statsmakten, blev utvecklingen mer stalinistisk i Lettland. Den litauiska nationalismen blev mer idealistisk än de mer pragmatiska esternas.Bild: Första arbetsdagen med Noor-Tartu (Ung-Tartu) som var en studentrörelse i Tartu mellan 1979 och 1984 (från 1979-1981 hette den Kodulinn, eller hemstad). Det bildades mestadels av historiestudenter som ville göra något nyttigt för sin stad, utan att vara kopplad till någon officiell institution. Att städa stadsrum, samla in antikviteter och anordna kulturevenemang var rörelsens huvudaktiviteter.  Från Noor-Tartu, Fotograf: Okänd, CC-BY-NC-NDMusik: Freedom av jason szklarek, Storyblock AudioLyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.

Reichsführer-SS Heinrich Himmler (1900–1945) var en nyckelperson i Tredje riket. Hans ideologiska övertygelse, flit och administrativa skicklighet gjorde honom central i genomförandet av nazismens rasistiska terror. Genom SS byggde han upp en struktur som förenade paramilitär makt med ideologisk och kvasi-religiös symbolik.Himmler var djupt intresserad av ockultism, pseudohistoria och esoteriska idéer. Han såg SS som en andlig elit, kallad att återuppväcka en uråldrig germansk kraft som enligt honom gått förlorad genom kristendomen. I uppdraget ingick en jakt på den heliga graalen och Tors hammare.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Himmlers ockulta föreställningar. Detta avsnitt är ett betalt samarbete med History Channel, som den 5 juni klockan 20:00 har premiär för dokumentärserien Hitler’s Treasure Hunters. I sex delar skildras hur SS-enheten Das Ahnenerbe sökte efter religiösa reliker och mytiska skatter, såsom den heliga Graalen och Tors hammare – föremål vars övernaturliga kraft skulle bidra till en tysk seger i kriget.Himmler drogs tidigt till nationalistiska och antisemitiska rörelser. Han anslöt sig till nazistpartiet 1923 och gick med i SS 1925. Redan 1929 blev han dess ledare, Reichsführer-SS. År 1936 blev han chef för hela det tyska polisväsendet och byggde en effektiv terrorapparat.Himmler betraktade kristendomen som en främmande och försvagande religion, påtvingad germanerna utifrån. Han var särskilt kritisk till kristendomens betoning på förlåtelse, självuppoffring och jämlikhet – idéer han ansåg skadliga för en krigförande, aristokratisk elit. I stället förespråkade han en återgång till en förkristen, germansk religiositet byggd på ära, blod och jord.Ceremonier inom SS präglades av nyhedniska inslag. Vid bröllop kunde till exempel en svärdsceremoni ersätta kristna löften, och vid begravningar hyllades den avlidnes koppling till förfäder snarare än till Gud. Denna symboliska brytning med kristendomen var inte fullständig, men markerade ett försök att ersätta kyrkans institutioner med SS:s egen kultstruktur.Slottet Wewelsburg blev ett andligt centrum för SS. Himmler ville göra det till högkvarter för en framtida SS-orden. Slottet omgestaltades i rituell stil, och i tornets runda sal lades ett golv med symbolen Svarta solen – kopplad till nazistisk mysticism. Ett kryptliknande rum ska ha använts för att bevara aska från SS-ledare, som en del av Himmlers kultliknande vision.Bild: SS-ledaren Heinrich Himmler (i mitten) anländer tillsammans med Gauleiter Rudolf Jordan (till vänster) och SS-Obergruppenführer August Heißmeyer till Quedlinburgs domkyrka för en nattlig ceremoni till minne av kung Heinrich I:s dödsdag, den 1 juli 1938. Händelsen ägde rum som en del av den nazistiska kulten kring den tidiga tyska historien och dess symboler. 2 juli 1938. Källa: Bundesarchiv, Bild 183-H08445. Allgemeiner Deutscher Nachrichtendienst – Zentralbild (Bild 183). Musik: Wagner, Richard. Siegfried’s Funeral March and Finale. Framförd av United States Marine Corps Band, inspelad 8–11 december 1981 i Lisner Auditorium, George Washington University, Washington, D.C. Transkription av Howard Bowlin (begravningsmarsch) och John Bourgeois (final). Tillgänglig via Wikimedia Commons. Public domain. Klippare: Emanuel Lehtonen

Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin följde händelserna, den 11 september 2001 via BBC:s arabiska sändningar, när två passagerarflygplan kort tid efter varandra flög in i tvillingtornen på World Trade Center i New York. Aldrig tidigare hade världens skådat ett terrordåd av den magnituden.Usama bin Laden hade genomgått en utveckling från en ung blyg religiös man, som levde i enkelhet trots att han ärvt miljoner av faderns som varit Saudiarabiens främsta byggherre, till en finansiär av jihad mot den sovjetiska ockupationen i Afghanistan för att slutligen planera det största terrordådet i världshistorien.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Jens Nordqvist som är aktuell med boken Al-Qaidas krig – Historien bakom den islamistiska terrorismen.När den saudiska konservatismen wahhabismen och salafismen under 1970-talet parade sig med den radikala egyptiska jihadismen bildades en explosiv mix, en draksådd ur vilken al-Qaida och senare 2010-talets terrororganisation Islamiska staten, IS, växte fram.Bakom det spektakulära dådet mot tvillingtornens i New York den 11 september 2001 stod nätverket al-Qaida som grundats av bin Laden 1988 i kampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan.Al-Qaida vill återupprätta den islamiska civilisationens storhet och att bekämpa de sittande regimerna i muslimska länder, som betraktas som korrupta och beroende av västmakterna. Världsbilden präglas av en föreställning om västmakternas och Israels gemensamma konspiration mot islam.Al-Qaida började som ett logistiskt nätverk för att stödja muslimer från hela världen som kämpade mot Sovjetunionen under det afghanska kriget. När sovjeterna drog sig ur från Afghanistan 1989 skingrades organisationen, men fortsatte att motsätta sig vad dess ledare ansåg korrupta islamiska regimer och utländsk (dvs. USA) närvaro i islamiska länder.Bild:Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin med sin rådgivare Dr Ayman al-Zawahiri under en intervju med den pakistanske journalisten Hamid Mir i november 2001 i Kabul. Dr. Wikipedia, Cretative Commons.Lyssna också på Baader-Meinhof-ligan – från studentprotester till dödskult.Musik: Cinematic Action Drums And Percussion With Dark Ambient Atmospheric Tension Trailer av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks audio.

När fascismen växte i Europa på 1930-talet hotades många minoriteter. I Finland blev fascismen aldrig en majoritetsrörelse, men finlandssvenskarna, som kämpade för sin kulturella existens i ett finskdominerat land, kände sig utsatta.Trots svenskans officiella status i Finland ökade trycket från finsknationalistiska rörelser, som såg svensktalande som en rest från det svenska rikets tid. Den finlandssvenska antifascismen var mångfacetterad och påverkades av klass, ideologi och minoritetsstatus. Motståndet sträckte sig från borgerlig kritik av fascismens rättsvidrighet till socialistiska och kommunistiska rörelser.I podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med historikern Anders Ahlbäck vid Stockholms universitet och litteraturvetaren Ylva Perera vid Åbo Akademi om den finlandssvenska antifascismen. De är aktuella med antologin Finlandssvensk antifascism – Politik, debatt och litteratur 1920–1950. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.Fascismen är en ultranationalistisk, auktoritär ideologi som betonar statens makt och folkets homogenitet. Historiskt har fascistiska rörelser, som i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland, präglats av militarism och diktatur.Lapporörelsen var den mest framträdande finska fascistiska rörelsen och försökte eliminera vänstern genom kidnappningar, misshandel och påtryckningar. År 1932 kulminerade dess inflytande i Mäntsäläupproret, som misslyckades men visade styrkan i de auktoritära strömningarna.För finlandssvenskarna var Lapporörelsen ett dubbelt hot – dels mot vänstern, där många antifascister var aktiva, dels genom sin finsknationalism, som såg svenskspråkiga som en oönskad minoritet.Författaren Mirjam Tuominen använde litteraturen som ett antifascistiskt verktyg och såg fascismen som präglad av empatilöshet. Hon skildrade den inre kampen mot fascistiska impulser för att blottlägga dess mekanismer och väcka medkänsla.Finska nationalister ville språkligt och kulturellt homogenisera Finland, vilket hotade det svenskspråkiga Finland. För många blev antifascismen ett försvar av svenskans ställning.Den finlandssvenska pressen spelade en central roll i debatten om fascism. Tidningar som Hufvudstadsbladet, Svenska Pressen och Nya Argus gick från avvaktande till uttalad antifascism på 1930-talet, då minoriteters rättigheter hotades och Finland riskerade att bli en auktoritär stat. Arbetarbladet drev en konsekvent antifascistisk linje redan från 1920-talet.Bildtext: Den 4 juni 1930 misshandlas kommunisten Eino Nieminen brutalt av lappoanhängare utanför Vasa tingshus i samband med en rättegång mot Lapporörelsen. (Wikipedia, Public Domain).Lyssna också på: Så försvann Finland ur svensk historia.Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen

Gustav III:s statskupp den 19 augusti 1772 satte stopp för frihetstiden och mer än 50 år av ständervälde. Gustav III (1746-92) var en begåvad maktpolitiker som direkt efter sin faders död började planera för statskuppen med syftet att återinföra enväldet.När den planerade statskuppen höll på ett rinna Gustav III ur händerna tog konungen själv över ledningen av kuppen i Stockholm. Trots att Gustav III motiverade kuppen som en kamp mot adelsvälde var det i allra grad adelns privilegier som kungen försvarade.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland historiker och författare som arbetar på en bok om Gustav III.Gustav III kallade sin statskupp för revolution. Kuppmännen som leddes av Gustav III personligen arresterade rådet. Sveriges första politiska partier, hattarna och mössorna, upplöstes. Detta satte punkt för de partistrider och den korruption som tidigare hade präglat svensk utrikes- och inrikespolitik. Kuppen stöddes av Frankrike med både pengar och direktiv.Under frihetstiden i mitten av 1700-talet radikaliserades politiken med fokus på ökade sociala rättigheter. När adelns privilegier utökades till rättigheter för hela folket skapades ett stort missnöjde bland adeln. Utan adelns missnöjde skulle inte Gustav III kunnat genomföra sin statskupp.Genom den nya regeringsformen från 1772 delades den politiska makten återigen mellan konungen och riksdagen. Samma år avskaffade Gustav III även tortyr som förhörsmetod, och tortyrkammaren Rosenkammaren stängdes för alltid. Gustav III genomdrev dessutom en inskränkt tryckfrihetsförordning 1774.Lyssna också på Svenska flottans historia: Vad Gustav III inte visste om öl.Musik: Gustavs skål av Carl Michael Bellman framförd av United. Internet Archive, Public domain.Bild: Målning av Pehr Hilleström som på baksidan säger: Då Hans Majtt konung Gustaf III geck utur Sina rum för at börja Revolution 1772 behagade Han säga till Sin Kammarherre: Om jag är idag så olyckelig och förlorar lifvet, Så Säg min bror Carl at jag inte omkommit genom Svensk manns åtgärd.

Shogunatet, som existerade från medeltiden till den industriella revolutionen, innebar att den militära ledaren shogunen hade all makt på kejsarens bekostnad. Ursprungligen var "shogun" en titel för militära befälhavare, men när centralmakten försvagades av rivalitet mellan kejsaren, ex-kejsare och Fujiwara-ätten, fick samurajerna ökad makt. På 1100-talet ledde detta till att en militärdiktator tog kontrollen.Shogunatet var anpassningsbart och kunde omforma sig över tid. Tokugawa-shogunatet (1603–1868) blev Japans mest stabila era, men dess fall markerade början på en ny tid. Under ytan på ett till synes stillastående samhälle pågick gradvisa förändringar. Japan var isolerat, styrt av ett strikt klassystem och reglerat enligt samurajernas kod.I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Shogun: Generalerna som ledde Japan (2025).Shogunatet – eller bakufu – har rötter i Japans tidiga historia. Redan under Yamato-riket på 300-talet formades centralmakt under kinesiskt inflytande. Men på 800-talet började kejsarens makt vackla, vilket öppnade för militära ledare. Titeln "shogun" användes först i krig mot emishi-folket, men dessa generaler styrde inget eget shogunat. Det förändrades 1192 då Minamoto no Yoritomo utnämndes till seii taishōgun och grundade ett verkligt parallellt maktcentrum.Det första shogunatet etablerades i Kamakura (1185–1333), där samurajerna fick en central roll. Makten förflyttades från hovet i Kyoto till krigarnas hierarki, med drag av europeisk feodalism. Alla tre shogunat följde mönstret av dynastisk uppgång och fall. Shogunerna varierade stort i duglighet – från marionetter till historiska gestalter som Yoritomo, Yoshimitsu och Ieyasu.Med tiden förändrades shogunrollen från krigsherre till civil ämbetsman. Den mest stabila perioden inleddes med Tokugawa Ieyasus seger vid Sekigahara 1600, vilket ledde till hans utnämning till shogun 1603. Tokugawa-styret, med säte i Edo, byggde ett samhälle präglat av militär, byråkrati och neokonfucianism. Kejsaren behöll en symbolisk roll, medan verklig makt låg hos shogunen.Samhället styrdes med strikt klassindelning: samurajer, bönder, hantverkare, köpmän. Länsherrar (daimyōer) kontrollerades genom sankin-kōtai – ett system som tvingade deras familjer att bo i Edo, vilket motverkade uppror. Landet isolerades genom sakoku-politiken: endast holländare fick bedriva handel via ön Dejima. Kristendom förbjöds, missionärer avrättades och utländska kontakter begränsades kraftigt.Paradoxalt nog blomstrade kulturen: kabuki, haiku och urban tillväxt i städer som Osaka och Edo. Trots det yttre lugnet började samhället långsamt förändras. Samurajerna, som en gång var krigare, förvandlades till byråkrater utan svärd. Köpmännen, trots sin låga formella status, blev ekonomiskt mäktiga.Bild: Porträtt av Tokugawa Ieyasu (1543–1616), grundare av Tokugawa-shogunatet. Målningen är utförd av konstnären Kanō Tan'yū och finns i huvudtornet på Osaka slott. Källa: Wikipedia Kanō Tan'yū, Public Domain.Musik: ”Japanese Hotchiku Flute” av Velimir Andreev (Psystein), Storyblocks Audio.Lyssna också på Samurajerna dominerade Japan under ett millenium.Klippare: Emanuel Lehtonen

Romanen som vi känner den föds i slutet på 1700-talet och slår på några årtionden ut verseposet och poesin. Ny tryckteknik, fotogenlampan och moderna kommunikationer gjorde romanen tillgänglig för en större publik. Särskilt kvinnorna drogs till romanerna, som också varandes för konsekvenserna av allt för omfattande romanläsning.Romanen krävde inte samma klassisk bildning som eposet och svarade på borgarklassens behov av identifikation och individualitet.  Romanen passade in den nya offentligheten av tidningar, magasin och förläggare där många kända verk skrevs och publicerades som följetonger.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingrid Elam professor emerita i litterärgestalning vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Romanens segertåg.Världens första kända roman, Berättelsen om Genji, skrevs av den japanska hovdamen Murasaki Shikibu strax efter år 1000. Men den moderna romanens segertåg började i slutet på 1700-talet som ett barn av upplysningen. Romanen var inledningsvis en föraktad genre, men den tog snabbt över från episka hjältedikter och teater som lånade stil och format från antiken.Där eposet var ett färdigt format med stilmallar som förfinats under 2000 år var romankonsten öppen och sökande. När vi började läsa romaner gick läsandet från kollektiv högläsning till en ensam sysselsättning för individen. I takt med att samhället och vetenskapen utvecklas förändras romanen i fråga om perspektiv och berättande.Eftersom romanen säljs till läsarna på en växande marknad blir läsarna allt viktigare för författarna som tidigare försörjts av mecenater och sinekurer. Och en stor del av läsarna och författarna var tidigt kvinnor.Bild: Läsande kvinna av Anna Nordgren 1882, Wikimedia Commons, Public Domain.Musik: Schubert: Moment Musical Op. 94, No. 3, D780 av Audio Waves - Eliche Remblon, Storyblocks AudioLyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad

Begreppet propaganda för tankarna till lögner och manipulation, men det började som ett heligt uppdrag att försvara den katolska tron gentemot reformationen. Under världskrigens totalmobilisering på 1900-talet fick propagandan sin moderna karaktär. Radio och film skapade helt nya möjligheter för masspåverkan.Totalitära regimer som Nazityskland och Stalins Sovjet förfinade propagandans estetik och metodik. Affischer, parader, tal och slogans blev verktyg för att forma både verklighetsbild och folkvilja. Och i Sverige och Finland har propagandans verktyg använts för att få oss att dricka mjölk.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mats Bergman, professor i kommunikation vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och aktuell med skriften Propaganda. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.Enligt en etablerad definition är propaganda en avsiktlig, systematisk ansats att utforma perceptioner, manipulera kognitioner och styra handlingar i syfte att gynna sändarens mål. Det centrala är alltså inte nödvändigtvis lögnen, utan ensidigheten och manipulativiteten. Propagandan är inte dialogisk utan monologisk – inte inriktad på att främja förståelse, utan lydnad.Vissa forskare har dock menat att denna syn är för snäv. De menar att propaganda inte bara handlar om vilseledning, utan om att konstruera verklighet – att forma identiteter, offentligheter och hela samhällsnarrativ. Med denna förståelse rör sig propaganda inte bara i informationssfären utan i själva ontologin. Den bygger inte bara falska bilder, utan formar själva det som uppfattas som verkligt.På 1600-talet inrättade påven Gregorius XV myndigheten Sacra Congregatio de Propaganda Fide – en institution med syfte att sprida katolicismen och bekämpa reformationen. Det latinska propagare betyder att sprida, alstra eller utvidga – ett uttryck med både agrikulturella och militära undertoner.Men redan i det antika Egypten och Rom användes reliefer, mynt och texter för att förstärka makthavares legitimitet och militära triumfer. Caesar själv agerade propagandist i sina krigskrönikor, och även Bayeuxtapeten kan ses som ett ideologiskt verk som berättigar en erövring.Propagandans dystopiska potential blev tydlig, inte minst i George Orwells 1984, där språket i sig förvandlades till ett kontrollinstrument. Även efterkrigstidens kalla krig innebar ett ideologiskt mediekrig mellan öst och väst, där inte bara bomber utan också budskap var avgörande vapen.Men propaganda är inte alltid lögn. Flera kända propagandister – såsom Nazitysklands Joseph Goebbels – betonade faktiskt vikten av att hålla sig nära sanningen, om än i selektiv eller manipulerad form. Det är därför mer korrekt att tala om propaganda som en teknik för att forma verkligheten snarare än att alltid direkt förvränga den.Med digitaliseringens framväxt har propagandan återigen genomgått en förvandling. I dag är det inte längre enbart stater eller medier som står för påverkan – alla med en internetuppkoppling kan delta i informationskriget. Den nya propagandan är snabb, ofta automatiserad och gränslös.Bild: Beredskapspropaganda som vykort. Kalmar läns museum, Digitaltmuseum. Public Domain.Musik: Strolling Downtown av New Library Sounds. Storyblock Audio.Lyssna också på Från grötmiddag till ensam-sallad framför tv-n på 50 år.Klippare: Emanuel Lehtonen